Bokfrågornas ABC del 9

Har återigen lyckats hamna en smula bakom, men jag kämpar mig upp till täten igen; genom att nu publicera mina svar för bokstaven I i Enligt O:s bokfrågor.

I tisdags handlade det om en huvudperson du tycker om, nu undrar jag vilken person i böckernas värld som du identifierar dig med mest?

Det här är svårt. Jag skulle vilja vara som så många karaktärer, men frågan är om det finns någon som är som jag. Eller om jag är som någon alltså. Letar febrilt i hjärnan efter någon, men det verkar vara tomt. På ett sätt identifierar jag mig en smula med I-or, men det kanske inte gills. Och kanske speciellt inte eftersom jag gillar honom så otroligt mycket. Men lite lagom dyster sådär, fast ändå positiv, levnadsglad och omtänksam. Även om det kanske inte är vad man tycker och tror honom egentligen. Han är en sån som tenderar att hamna lite i bakgrunden, men det betyder inte att han inte tänker och inte bryr sig.

Fast egentligen kanske inte det var ett riktigt svar. Jag ska fundera vidare. Om någon som känner mig kommer på någon tar jag gärna emot hjälp.

Internatskolor är populära att skriva om. Berätta om en bok som utspelar sig på en sådan.

How about Harry Potter? Är inte det en av de ultimata internatskoleböckerna? Minns att jag alltid tyckte att det verkade så härligt att bo på skolan och att ha sina vänner så nära – och nu är jag där själv. Kanske skulle man skriva en bok om livet på folkhögskola?

Berätta om en bok som handlar om identitet och sökande efter densamma!

Lång väg hem – en barnsoldats berättelse av Ishmael Beah blir en oerhört stark berättelse om hur det är att bli satt i ett fack och tvingas bete sig på ett visst sätt, vara en sorts människa och sen kampen för att bli av med den människan. Det ger en helt annan bild av barnsoldater och hur svårt det faktiskt är för dem att hitta en egen identitet ute i den “riktiga” världen efteråt. Han kämpar på, och lyckas till slut mer än väl.

Vilka bokrelaterade sidor på internet besöker du oftast?

Får nog säga att jag (tyvärr?) inte tillhör de bokbloggare som verkar bosatta på Adlibris, Bokia och alla andra bokhandlar. Jag har svårt att leta böcker på internet; då vill jag hellre göra det i en affär. Alltså är bokbloggar.nu min främsta vän i detta virrvarr av bokbloggar ute på nätet.

Läs, läs, läs

Efter en genomgång av reportageböcker under dagen har min mentala “jag vill läsa”-lista förlängts betydligt.

Vilken bok vår lärare än pratade om (nästan) så tänkte jag “Åh, vad intressant, den vill jag läsa”. Sen var det bara att välja en (till själva uppgiften då) och resultatet blev Fans av Fredrik Strage. Men det fanns en hel del annat intressant att välja på också.

Som till exempel Lasermannen, Med kallt blod, Doktor Romand och några till. Men de kan man ju alltid läsa ändå.

När ska jag läsa?

Jag har kommit på en sak. Hur jag fungerar när det gäller läsning.

Jag tycker verkligen om att läsa, och det är lite av ett problem när jag kommer på andra saker jag verkligen vill göra. För tyvärr är det då oftast läsningen som får lida.

När jag sitter med annat, som jag verkligen måste göra just då, inte imorrn, inte senare – det är då jag längtar som mest efter att läsa. Att bara få dyka ner i en annan värld, kanske fly från den verklighet jag måste befinna mig i.

Men när jag väl har tid att läsa (eller göra något annat) så blir det oftast något annat. Synd. Och varför blir det så?

Hjälp mig!

Få.
Färre.
Färst?

Satt för ett par veckor sedan med det ordet framför mig. Ville skriva flest och… färst. Slog upp det i Svenska Akademiens ordlista, som uppenbarligen tycker att man kan använda det som komparation.

Men jag har aldrig sett/hört det användas.

Existerar ordet? Kan man använda det?

Bokfrågornas ABC del 8

Turen har då kommit till H i Enligt O:s bokfrågor. Eftersom jag var lite sen med del 7 så är jag lite ur rytm, men det ska snart fixas till.

Vilken huvudperson i en bok tycker du mest om?

Jag tycker riktigt bra om Corinne Hofmann och hennes berättelser, även om de kanske inte fungerar som svar på frågan när de är sanna. Jag är imponerad av det liv hon valde för en del av sitt liv och tycker att det är oerhört intressant att våga göra en så drastisk förändring bara för kärlekens skull.

Vem är den ultimata hjälten i böckernas värld?

Hur ska jag kunna passera den här veckans ABC utan att nämna Poirot? Han dyker upp hela tiden, men är det någonstans han passar in så är det väl på den här frågan. Han är verkligen den ultimata hjälten i min värld; även om han är irriterande och alldeles för självgod. Ingenting kan passera förbi hans ögon, och även om brottet begicks för en väldigt massa år sedan så kan han alltid hitta en lösning.

Och den ultimata hjältinnan?

Jag hoppar nog några år tillbaka i tiden och utpekar Pippi Långstrump till den ultimata hjältinnan. Snäll, omtänksam och stark, men använder det bara för att hjälpa de svaga. Precis som det ska vara.

Vilken är den bästa historiska roman du läst?

För ett par år sedan försökte min morfar övertyga mig att läsa böckerna om Arn. Men då gick det inte. När jag sedan försökte igen blev jag helt förälskad och läste alla tre i ett sträck. Riktigt bra. Och som tur är så tycker jag att filmerna lyckades fånga det bästa av böckernas karaktär.

Tänk att få kalla sig författare…

Författare. Det enda ordet betyder så mycket. Så mycket mer än någon som har skrivit en bok. Ändå är det svårt att säga vad. Men för mig är författare på något sätt ouppnåeliga. Lite gudomliga, kanske, om man ska hårddra den.

Jag har alltid haft en del författardrömmar, i mer eller mindre utsträckning beroende på ålder och var i livet jag befunnit mig. Tanken på att någon jag inte känner ska läsa det jag har skrivit lockar mig något oerhört. Att någon ska lockas av det jag skrivit utan att veta att det var jag, utan att känna mig, utan att vara tvungen att läsa det.

Jag har fem refuseringsbrev hemma. Till samma berättelse; en barnbok som jag skrev till min syster. En julkalender närmare besämt, då historien bygger på att man läser en del varje dag i december.

Ibland hittar jag de där refuseringsbreven. Och ibland tänker jag att de ska förvandlas till ett telefonsamtal om att någon är intresserad av det jag skrivit. Någon gång. Jag har ju hela livet på mig.

Men någon gång vore det häftigt att få titulera sig författare.

Huss, Huss – vad tycker jag egentligen?

Den som vakar i mörkretDen som vakar i mörkret – Helene Tursten
Helene Tursten
Piratförlaget

En kvinna hittas på en kyrkogård i Göteborg; invirad i plast och ordentligt strypt med ett blått snöre, ett sånt som man hänger tvätt på. Några dagar senare hittas en kvinna till, i samma ålder, på samma sätt fast på en annan kyrkogård.

Båda kvinnorna hade ett par dagar innan mordet fått en vit krysantemum lämnad på dörrhandtaget. Och foton hemskickade, där de sitter tillsammans med en man och äter eller pratar.

Problemet för Irene Huss och de andra är att det inte verkar finnas någon som helst logik i morden. Varför har de blivit mördade? Vad är egentligen den gemensamma nämnaren? Vem är mördaren?

Samtidigt blir Irene Huss själv rejält skrämd. Någon har gått i hennes rabatter, flyttat trädgårdssoffan och lämnat hemska tecken i brevlådan. Har det något med morden att göra?

Den nionde boken om kriminalinspektör Irene Huss håller ett högt tempo och det dröjer länge innan spaningsgruppen gör några framsteg i sökandet efter den skyldige. Men det är lätt och flyter på. Handlingen rör sig och man följer enkelt med. Man behöver inte tänka på att vända sidorna; korta, händelserika kapitel gör att boken i princip läser sig själv.

Har du inte läst någon av de tidigare böckerna? Det hade inte jag heller innan jag tog upp den här. Så strunta helt enkelt i det, det går helt klart att läsa den här ändå. Det är skönt att slippa reflektioner som påpekar vad som hänt i de tidigare böckerna och enkelt att hänga med, även som nybörjare på Irene Huss.

Dock är det något som gör att det knyter sig mellan mig och boken. Som gör att vi hamnar på lite avstånd. Och jag har lite svårt att sätta fingrarna på vad det är. Det är inte rytmen, inte spänningen och inte trovärdigheten. Men något gnager inombords, och den kommer inte att hamna bland mina absoluta deckarfavoriter. Tyvärr.

Men Helene Tursten skriver levande och enkelt. Att efter åtta böcker fortfarande lyckas skapa spänning och trovärdighet som om det vore första eller andra gången, i den nionde, är en konst. Väl värd en eloge.

Varenda kotte borde läsa Levengood

Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan digOch jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig
Mark Levengood
Piratförlaget (2010)

När Mark skulle födas frågade hans föräldrar sin son om han ville ha en lillebror eller lillasyster. Men Marks bror ville varken ha det ena eller det andra – han ville ha en kanin. Så när mamma kom hem med Mark blev han riktigt besviken. Han skulle ju få en kanin, inte en liten skrikande bebis. Som tur är blev Mark en snäll lillebror, som rätt ofta låtsades vara en kanin för att göra sin bror glad.

Det är inte heller vilken familj som helst som han lever i. Varje familj sägs ju ha sitt eget svarta får, men i Marks familj är det tvärtom. ALLA är svarta får, utom kusin Stefan. Han är framgångsrik designer och Marks mamma samlar på allt han designat. Så när han till slut designat en dildo tvingas Mark gå in och köpa den till sin mamma (i vuxen ålder, bör tilläggas), medan mamma står utanför dörren och talar om vilken färg hon vill ha.

Detta, i kombination med historier om taxichaufförer som slickar på bankomatkort, vem som egentligen ligger bakom de hembakade pepparkakorna, gravida nunnor, försök att jämföra Sveriges historia med Egyptens och mycket mycket mer, är vad Mark Levengood berättar om. Galna, konstiga, helknäppa, men mycket roliga saker som han varit med om under sitt liv. Han bjuder på sig själv och är inte rädd för att verka dum. Riktigt absurda händelser blandas med vardagliga, och ibland blir det riktigt filosofisk.

Som den del jag tycker allra bäst om. När Mark resonerar med sig själv om vad en liten kotte egentligen vet. Och jämför kotten som ramlar ner på hans motorhuv med människan. När kotten blivit mogen och uppfyllt sin uppgift släpper den taget. Men inte Mark; han är inte färdig att släppa grenen än på ett tag

Det enda jag skulle kunna tänka mig är lite bättre än att läsa boken, är att höra Mark läsa den. Hans varma, mysiga muminröst som berättar på det sätt som bara Mark kan. Det vore väldigt trevligt.

Bokfrågornas ABC del 7

Jag skäms lite. Frågade Enligt O när del sju skulle komma, och sen så har jag glömt bort att svara på frågorna. Dåligt av mig. Men nu ska jag i alla fall försöka svara (de var lite klurigare den här gången). Dags för bokstaven G.

Tantsnusk har väl alla hört talas om, men har du läst någon bok som skulle kunna kallas gubbsnusk?

Nej, jag kan nog faktiskt inte komma på en endaste …

Berätta om en bok som fick dig att gråta! Händer det ofta att dugråter av böcker?

Inspärrad av Teresa Cooper gjorde det lite vått i ögonvrån, även om jag egentligen mest blev arg. Men ibland blev hennes situation så otroligt verklig och så hemsk att även tårarna började rinna. Annars gråter jag inte så mycket när jag läser, det blir mest en sorgsen/ledsen/arg känsla inombords.

Berätta om en gammal favoritbok som du ofta återkommer till!

Gömda kastar jag mig gärna över några gånger till, och har gjort ett antal gånger. Att den sedan fått all den där kritiken för att inte vara sann spelar ingen roll, jag tycker att den är riktigt, riktigt bra.

I programmet Go´kväll brukar någon känd person bjuda in fyragäster till en fiktiv middag. Vilka fyra författare, levande eller döda, skulle du bjuda och vad tror du att ni skulle prata om?

Svår fråga, men jag skulle nog vilja äta middag med fyra deckarförfattare. Agatha Christie skulle vara given; henne skulle jag absolut vilja ha med. Björn Hellberg tycker jag verkar väldigt trevlig, och kan ju dessutom väldigt mycket saker så det skulle nog vara intressant att äta med honom. Alexander McCall Smith; med en lite annan touch på begreppet deckare, mer i vardagssmaken och sen till sist… kanske, Liza Marklund. För att ge henne en chans. Jag har alltid irriterat mig lite på henne som person, men vem vet, om jag väl fick prata med henne på riktigt så kanske hon skulle vara riktigt trevlig?

Underbart, Kristina Ohlsson!

TusenskönorTusenskönor – Kristina Ohlsson
Kristina Ohlsson
Piratförlaget (2010)

Ali sitter på ett flyg till Sverige från Irak, bort från allt det hemska, på väg mot hopp och en ljus framtid. Visserligen måste han uppfylla några krav till innan han är helt välkommen i Sverige, men det ska nog gå fort.

En kvinna rör vid sitt halsband. Hon befinner sig på ett kontor i Thailand och runt halsen finns ett USB-minne med allt material hon samlat på sig. Snart så, snart, riktigt snart, är hon färdig och har allt hon behöver. Pappa ska bli så nöjd.

Ett äldre par hittas döda i en lägenhet i Stockholm. Skjutna, självmord. Bredvid ligger nämligen en lapp om att mannen efter att ha mottagit beskedet att hans ena dotter dött av en överdos bestämt sig för att han och hans fru inte kunde leva längre. Men vännerna som hittat paret vill inte tro på det.

En ung man hittas påkörd, överkörd, med små lappar i fickan. Lappar med kartor och texter på arabiska. En olycka?

Höggravida Fredrika Bergman får tillsammans med de andra på sin specialrotel de här uppdragen på halsen. Samtidigt som graviditeten plågar henne och hon inte kan sova. Men hon jobbar på ändå, är fast övertygad om att allting hänger i hop på något sätt. För så måste det väl vara?

Parallellhistorier är inte alltid min grej. De är ofta helt fel gjorda och kopplingarna blir långsökta. Men inte i Kristina Ohlssons fall. Snarare tvärtom. Det är de parallella historierna, världarna, som ger liv åt historien. Som gör att jag helt enkelt inte kan slå bort blicken och lägga ihop boken, även om andra saker kallar. Jag som läsare får vara med i lösningen, jag kan fundera själv och försöka klura ut hur allt hänger ihop. (Vilket jag kan vara lite stolt över och säga att jag misstänkte någonstans vid halva boken)

Det är spännande, på riktigt. Inte klyschigt, utan lite mer som en äkta deckare ska vara. Inga överdrivna mord utan motiv, allting har en förklaring och får också sin förklaring på slutet. Precis som det ska vara.

Kristina Ohlsson kan konsten att låsa fast sin läsare vid sidorna.