Åh, nej…

Kvällen närmade sig. Mörkret slöt sig över den lilla staden vid den djupa, kalla sjön. Tittade man ut (om man hade en sådan utsikt som vissa har) kunde man se hur husen lyste upp mörkret. Kanske kröp människor ihop under varma filtar, drack te, pratade med vänner eller läste en bok.

En ung kvinna låg under en gosig filt. Hon har druckit te, Indian Spice. Hon har fikat med fina vänner eftersom en viss vän firade sitt andra decennium.

När mörkret började lägga sig över staden som ett stort täcke upptäckte hon det hemska. Där hon låg på sin mjuka, sköna säng (där hon tillbringar väldigt mycket tid, dygnet runt) sträckte hon sig mot nattduksbordet. Men det enda som fanns där var en klockradio, en läsdagbok, lite smycken och lite annat skräp. Ingen lila bok.

Hon slog sig för pannan. Ve och fasa! Den hade visst blivit kvar i en annan liten stad vid den djupa sjön. Och där skulle den visst få stanna, tills det var färdigarbetat för veckan och det var dags att dra sig mot den andra lilla staden igen. Ack, ack…


4 thoughts on “Åh, nej…”

    1. Nja, sådär egentligen. Men en påbörjad bok är ju alltid en påbörjad bok och jag misstänker starkt att det bästa med boken är kvar. Så jag får väl helt enkelt läsa något annat så länge och sen hålla ut till jag kan hämta den på lördag.

Leave a Reply to TidningsIda Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *