Month: February 2011

Tillbaka i vardagen

Nu har jag landat i mitt rum med den underbara utsikten igen. Och det känns som att komma hem, vilket är otroligt skönt.

Framför allt så har jag alla mina saker igen, vilket även inkluderar en bokhylla med elva olästa böcker. Plus ett bibliotek en halv minuts promenad härifrån. Så nu ska jag läsa vidare.

Och blogga vidare. I morgon fortsätter jag med 30 days of books.

Sen blir mitt mars-löfte att ta tag i alla recensioner som jag inte skrivit. Från och med i morgon.

Så, nu är jag tillbaka här igen!

Varför jag inte skrivit

Jag packar, packar, packar upp, packar om. Städar, torkar, tvättar, diskar, städar. Städar lite till.

Alltså. Jag återkommer här (med 30 days of books och annat) när allt detta är avklarat. Det vill säga uppackat på riktigt. Förmodligen.

En anledning inför bokrean?

Hörnet i mitt fönster där jag de senaste tre månaderna har haft olästa böcker är tomt. Alla är lästa och förflyttade till ett annat av mina hem, allt för att underlätta i packningen när jag åker i helgen. Men jag har felbedömt min tid lite. För jag sparade bara två olästa böcker och nu är de också slut.

Så nu har jag ingenting att läsa. Och det är aldrig så jobbigt som när man verkligen inte har NÅGONTING alls.

Hej bokrea, kanske?

Min manliga favoritkaraktär

Ingen tvekan om saken. Och det vet nog ni som brukar titta in här, eller som har gjort de senaste två dagarna.

Jag är helt galen i Poirot. Så ingen kan slå honom i den klassen, absolut inte. Trots att han är en lite småsur, egensinnig, självisk man med väldigt starkt självförtroende så gillar jag honom. Kanske är det just därför.

Och får jag välja hur han ska se ut, prata och vara så väljer jag alla gånger hur han är i filmerna med David Suchet. För det är precis så jag tänker mig Hercule Poirot när jag läser om honom.

Mina favoritböcker av mina favoritförfattare

ABC-mordenAtt välja en enda bok av Agatha Christie känns omöjligt. Kanske för att jag har lite svårt att hålla isär dem, men också för att de påminner en hel del om varandra. Så det är svårt. ABC-morden ligger självklart bra till, eftersom det är en av de första jag läste och som jag läst om flera gånger. Men annars är det svårt. Men jag har ett visst mönster.

Jag tycker allra bäst om Hercule Poirot. Miss Marple är också bra, men hon får ändå anse sig komma tvåa. Ska jag välja ut en favorit är det helt klart böckerna med Poirot. Vet inte riktigt varför det har blivit så, men det har det. Och böckerna utan någon av de två kommer ännu längre ner på listan.

Lyckan är en sällsam fågel – Anna GavaldaGällande Anna Gavalda är det också svårt. Jag har inte läst så jättemånga, men några stycken i alla fall. Och jag blev nog faktiskt mest imponerad av Lyckan är en sällsam fågel. Jag är nästan förälskad i den boken. Så den får helt klart (efter en del funderande i alla fall) vara min favorit av henne.

Mina favoritförfattare

Jag har två absoluta favoritförfattare. Den ena introducerade min pappa mig för, den andra mina allra bästa vänner. Och ju mer jag läser av dem båda två, desto mer tycker jag om dem. Med andra ord är det svårt att  konkurrera ut dem.

Agatha Christie är verkligen min deckardrottning. Så som hon skrev, så ska det vara. Jag kan inte låta bli att (medvetet eller omedvetet) jämföra alla andra deckare, spänningsromaner och thrillers jag läser med hennes böcker. Pusslandet, känslan av att man borde veta vem den skyldige är, men inte för allt i världen kan lista ut det. Människokännedomen. Aha-känslan. Det är så mycket som stämmer. Varendaste liten pusselbit. Och det känns som att de aldrig kan bli för gamla för att läsas.

Anna Gavalda är min språkidol. Hur hon kan fånga en egentligen icke-händelse och göra den till något stort, avgörande imponerar något enormt på mig. Hur hon med sitt bildspråk, sina känslor och sin människokännedom kan få mig att verkligen leva med hennes figurer och tro att de existerar på riktigt. Hon kan känslan att trollbinda, utan att det för den skull måste vara något väldigt dramatiskt eller spännande som händer. Hon ger liv åt vardag (även om det självklart händer andra saker också).

Tegelstenar i all ära…

En dag till skänks… Men ibland vill man bara gotta ner sig i en kort bok som man kan sträckläsa från allra första till allra sista sidan.

Och när det dessutom är en underbart söt liten bok, som har ett helt underbart och fantastiskt innehåll blir det ännu bättre.

Och nästan synd att det inte var en tegelsten. Sista sidan kom nästan för fort, i stället.

En bok som jag älskade, men inte älskar längre

Förmodligen finns det rätt gott om sådana böcker. Böcker som jag läste som 13-14-åring, som jag aldrig skulle läsa nu. Som att jag införskaffade mig alla böcker i serien om Sabrina, tonårshäxan. Och liknande böcker.

Men senare i tiden vet jag faktiskt inte. Böcker som jag älskar har en tendens att fortsätta vara älskade, och böcker som jag inte älskar, älskar jag fortfarande inte.

En bok jag hatade

Hatar är ett starkt ord, som man kan fråga sig om man kan använda om någon bok alls. För om jag älskar böcker i allmänhet, kan jag då hata en bok i synnerhet?

Nåja, det närmaste jag kommer till att hata en bok är nog det enorma motstånd jag känner mot Ulf Lundells Värmen. Jag ryser bara jag tänker på den. Och det är inte av välbehag.

Sida upp och sida ner som bara består av en enda evighetslång mening, utan punkt och utan kommatecken. Ord som stavas som de uttalas. En handling som är obefintlig, eller förlåt, som handlar om “först åkte vi dit, där gjorde vi det, sen åkte vi vidare och därifrån åkte vi dit”. Usch och fy.

Ändå tog jag mig igenom den. 600 sidor tror jag bestämt. Hur sjutton lyckades jag med det? Kanske för att jag läste den till en skoluppgift, men inte ens min svensklärare förstod varför jag läst ut den när jag enligt recensionen ogillade den så starkt. En väldigt bra fråga…

Min favorit bland de klassiska böckerna

Jag är ganska dålig på klassiker. Ibland inbillar jag mig att jag läst en del, men så fort jag börjar tänka efter så inser jag att de förmodligen är ganska lätträknade. Tror jag. Jag är inte säker.

För det beror ju även lite på hur man definierar en klassiker.

Men jag tycker väldigt mycket om min lila, fina Stolthet och fördom. Kärlek, historia och en stark kvinna. Åh, jag skulle vilja leva i Elizabeth Bennets värld, om så bara för en dag. Inte för att det skulle vara så mycket lättare, men det vore ändå så härligt på något sätt. Så den känslan, jag-vill-vara-där-känslan, gör nog den boken till min favoritklassiker.

(Hittade varken min lila bok eller någon bild på den, så får bli en nödlösning med filmomslaget)

1 2 3