Bra fråga…

I förrgår hittade någon hit med följande sökord:

“vad gör kommunen vid nedläggningshotade företag”

Tyvärr, jag har ingen aning. Någon som vet? Och någon som vet varför personen ifråga kom till mig?

Egentligen inget för mig…

En shopaholics bekännelserEn shopaholics bekännelser
Sophie Kinsella
Damm förlag (2000)

Rebecca Bloomberg har det ganska bra. Hon bor tillsammans med en tjej hon tycker om, hon har kul och hon kan shoppa. Så länge som hon ignorerar de där kuverten. De där kuverten från bankerna och kreditföretagen som envisas med att dimpa ner genom brevinkastet.

Bästa sättet är att inte öppna dem. Eller att skriva till företagen och bankerna och förklara att hon har brutit benet. Eller är sjuk. Eller att en nära släkting har dött. Så kan man skjuta på problemen.

Samtidigt jobbar hon, ironiskt nog, för en ekonomitidning och går på än det ena, än det andra evenemanget eller presskonferensen gällande det senaste i ekonomivärlden. Och till slut får hon dessutom chansen att visa vad hon kan inför en av de stora tidningarna och blir därmed ekonomisk rådgivare i tv!

Men den egna ekonomin…?

Egentligen är det här inte min sorts bok. Men jag gillade filmen och tänkte att det var värt att ge boken en chans också. Så det gjorde jag. Och blev väldigt positivt överraskad. Jag tyckte faktiskt om den! Jag gillade Rebeccas tankar om ekonomin, hur man kan skratta åt att hon beter sig så dumt. Men efter att ha sett ett antal avsnitt av Lyxfällan så vet jag ju att det här är verklighet, inte bara fiktion. Ganska hemskt. Men lärorikt och bra.

Sophie Kinsella skriver dessutom på ett lätt, rakt sätt som gör att man tar till sig vartenda ord, oavsett om det indirekt handlar om förmaningar eller om syftet bara är att underhålla en stund.

Det är bra, till min stora förvåning.

Boklös

I går åkte jag till Stockholm för att ha ett par dagar effektivt jobb med intervjuerna till skolans slutprojekt. Självklart hade jag tänkt ta med mig någonting att roa mig med på kvällarna. Och Sex and the city kände jag inte för.

Så då tittade jag mot bokhyllan och funderade på vad jag ville ha med mig. Och fick ner det till tre alternativ.

Kunzelmann & Kunzelmann
Sommardöden
Caipirinha med döden

Vilken som jag tog med mig?

Tja… Av någon anledning står alla tre fortfarande i bokhyllan, långt bort från mig. (Mutter, mutter…)

Åh, Gavalda…

En dag till skänksEn dag till skänks
Anna Gavalda
Albert Bonniers förlag (2010)

En så liten bok. Egentligen inte så mycket handling. Men så mycket känslor. Tre syskon som träffas på ett bröllop bestämmer sig för att lämna den tråkiga tillställningen och i stället åka i väg för att besöka sin bror, som inte kunnat komma. Trots att övriga gäster kanske inte skulle bli så glada bestämmer dem sig för att rymma från kyrkan.

Det blir en helg fylld med känslor, minnen och glada händelser. De tar dagen som den kommer, träffar brorsans skumma kompisar och bara njuter av att vara där för sig själva. För vem vet, det kanske är sista gången de får vara tillsammans på det sättet – som när de var små.

Den här boken visar precis på det som jag tycker är det fantastiska med Anna Gavalda. Hon behöver inte många sidor, hon behöver inte ett fullspäckat händelseförlopp. Det är de små sakerna som gör historien läsvärd och minnesvärd. Precis som i hennes andra böcker.

Det är det som är så underbart.

Förvånansvärt bra

Fruset offer - Giles BluntFruset offer
Giles Blunt
Albert Bonniers förlag (2003)

John Cardinal jobbar egentligen inte längre på mordroteln. Men när kroppen från en ung kvinna hittas i isen blir han tillfälligt inkallad igen, för med största sannolikhet är det Katie Pine som försvann för ett tag sedan. Cardinal lade ner mycket energi på att hitta henne, utan att lyckas. Och nu är han från den första titten tvärsäker. Det är Katie Pine som hittats i isen.

Dessutom har tre andra tonåringar försvunnit den närmaste tiden. Cardinal misstänker att det finns ett samband, och hans nya adept Lisa Delorme håller med. Men just det, samtidigt som de utreder mordet håller hon dessutom på att internutreda Cardinal för någonting som polischefen misstänker att han gjort för ett antal år sedan…

Fruset offer har många olika nivåer och alla är intressanta. Början är lite seg, men snart lyckas Blunt fånga sin läsare och hålla kvar den. Ja, det var faktiskt svårt att lägga den ifrån sig efter ett tag. Och i vanliga fall har jag väldigt svårt för att man som läsare ena stunden får följa polisens arbete och den andra får följa mördaren. Jag vill inte veta i förväg vem mördaren är.

Men Giles Blunt får mig att ändra mig. När mördarperspektivet kommer in blir jag som fastlåst vid sidorna, då är det verkligen omöjligt att inte fortsätta läsa. Det ger ett helt annat grepp på hela historien.

Det är det bästa med Fruset offer.

Författare jag saknar

Min lista över böcker jag har läst börjar bli ganska lång vid det här laget (även om jag vet att jag ligger i lä jämfört med vissa av er andra. Något har jag dock insett – jag saknar helt böcker på vissa av bokstäverna. Och eftersom jag sorterar efter författarnas efternamn så innebär det dock att det finns en del bokstäver vars författare jag totalt missat. Det måste jag göra något åt!

Så kanske behöver jag er hjälp? Vill ni tipsa mig om författare (gärna med tillhörande böcker) på mina saknade bokstäver?

De är som följer:
I

Q

U

X

Y

Å

Ä

Ö (Petra Östergrens Berättelsen om Esmara står dock i min bokhylla, så den borde vara fixad snart)

Dumma bokstäver. Men det borde väl finnas någon eller?

Inte min kopp te

Jag får verkligen kämpa för att ta mig vidare i Sex and the city. Inte för att den kanske egentligen är dålig, men jag börjar se ett mönster. Krönike/kåserisamlingar är nog helt enkelt inte min grej. Förmodligen borde jag ha insett det redan vid läsningen av Martina Haags Fånge i hundpalatset, men lika sjutton ger jag mig på det igen.

Varför?

Jo, för att jag någonstans i mitt inre inbillade mig att Sex and the city (boken) skulle påminna om just Sex and the city (tv-serien). Men den gör ju inte det! Den är som vilken samling av tidningskåserier som helst (Okej, jag har inte jättemycket erfarenhet av dem, men jag börjar se ett samband). Det är inte alls den känslan jag hade hoppats på. Jag är så besviken.

Fast jag får väl se till att kämpa vidare. Vem vet, det kanske blir roligare/intressantare/bättre framåt slutet.

Sen ska jag lära mig att jag inte ska läsa sådana böcker.

Vilka böcker räknas?

Jag försöker bestämma mig för vilka böcker som kvalificerar sig in på min “Läst”-lista. Självklart alla böcker som jag har läst för att jag vill läsa dem. Även skönlitterära böcker som jag “varit tvungen” att läsa till exempelvis skoluppgifter och liknande. Men hur blir det egentligen med böcker som jag läst som exempelvis research? Förtjänar de att finnas med på den listan?

För även om jag tagit mig igenom hela boken kan jag ju faktiskt inte garantera att jag läst hela boken med exakt samma intensitet. Förmodligen har några avsnitt som inte är så intressanta för just det jag är ute efter blivit genomskummande. Och har jag då läst boken?

Hm. Detta tål att funderas på ett varv till.

Hade velat ha mer

Brott vi minnsBrott vi minns
Anna-Maria Stawreberg
Semic (2010)

En styckmördad kvinna som hittas i en koffert på Västkusten 1969. En våldtäktsman som satte skräck i kvinnorna på Söder under 80-talet och gjorde så att de inte vågade sova med öppna fönster. En berömd löparstjärna som mot sitt nekande dömdes för mord på en liten flicka 1959.

Det är några av de reportage/artiklar som finns med i boken. Samtliga kommer från tidningen Misstänkts temaartiklar med samma namn som boken. Några sidor om brottet och hur det klarades upp, eller inte klarades upp i vissa av fallen.

Jag är av någon anledning väldigt fascinerad av sådant här. Jag gillar återskapade brott, dramatiseringar och spänningen av att veta att det faktiskt har hänt på riktigt. Så jag hoppades att få alla de kraven uppfyllda av den här boken.

Men den är tunn och artiklarna relativt korta. Tyvärr. Det känns som att det hade kunnat vara väldigt bra och intressant, men det blir alldeles för kortfattat för att jag ska hinna tycka bra om dem. Det är lite torrt skrivet, även om jag i vissa fall kanske kan förstå att det är för att man faktiskt inte vet hur det gick till. Det kan jag köpa. Men i de fall där brottet klarats upp vill jag veta mer. Jag vill vara på plats, se vad som händer, höra vad de säger och få veta allt. Inte bara en snabb överblick, återberättad i efterhand.

Kanske kräver jag för mycket.

 

Nyinvigning av bloggen

Välkomna till nya TidningsIda! Nu är här färdigstuvat och omflyttat. Bloggens nya design är klar, och jag hoppas att ni tycker lika mycket om den som jag gör.

Dessutom finns jag numera både på Facebook och Twitter. Det senaste även i högerspalten här på bloggen. Följ mig gärna på båda ställena! Och längst upp till vänster finns små genvägar till både Facebook, Twitter och RSS-flödet.

Det finns fortfarande en risk att några småfel finns på sidan, men jag tror att det mesta ska fungera som det ska.

Trevlig läsning!