Förbjudet leverne och förbjudna tankar

Det mest förbjudna – Kerstin ThorvallDet mest förbjudna
Kerstin Thorvall (1976)
193 sidor

Anna var hela sin uppväxt en duktig flicka. Hon gjorde ingenting som hon visste att hon inte fick för mamma, och om hon råkade göra det så kunde hon inte låta bli att berätta om det för mamma. Men ju längre tiden går, desto mer ohållbar blir situationen. I stället för att revoltera som tonåring (som man borde?) så gör hon det med full kraft i fyrtioårsåldern i stället. Hon gör det mest förbjudna.

Hon är otrogen. Och hon fortsätter att umgås och ha sex med vilt främmande karlar. Ack och ve, vad tycker mamma egentligen om det?

Det jag framför allt gillar med den här boken är Kerstin Thorvalls språk. Det är lättsamt och dagboksaktigt på ett väldigt behagligt sätt. Det är lätt att följa med i “Annas” (för det är i själva verket Kerstin, till en ganska djup gräns är jag säker på) tankar och det är intressant. Ur ett annat perspektiv hade det inte alls varit lika bra eller intressant.

Jag förfäras inte över Annas sätt att leva och jag förfäras egentligen inte över hennes tankar om sin mamma. Vilket jag kanske borde, om tiderna hade varit som när boken släpptes. För de ramaskrin som kom då kan jag förstå, men inte hålla med om.

Och just därför blir det en läsvärd bok i dag.

Åtta år senare – ett annat perspektiv

I taket lyser stjärnorna – Johanna ThydellI taket lyser stjärnorna
Johanna Thydell (2003)
223 sidor

Jenna är 13 och har precis börjat högstadiet tillsammans med bästisen Susanna. De är inte de tuffa i klassen, men vill inte heller vara det. I stället håller de till i stallet, och driver med skolans populäraste tjej – Ullis-Knullis. Till en början i alla fall. Av någon anledningen börjar Jenna helt plötsligt längta lite efter att vara som hon, och de börjar umgås. Kanske för att de vet hur det är att ha det jobbigt hemma båda två. Ullis mamma är alkoholist och Jennas mamma har cancer och ett bortopererat bröst.

Relationen till mamman är svår, Jenna älskar sin mamma över allt annat, men samtidigt hatar hon den som sjukdomen gör mamma till. Hon skäms över sin mamma och skäms över sig själv för att hon skäms. Men dagar när mamma mår bra är allt bra. Och Jenna skriver en dikt där hon lovar sig själv att ta livet av sig om mamma dör.

Det är en fin skildring av en dotter och mammas relation, och det är där jag väljer att lägga mitt läsfokus. Jag har svårt för skildringen av 13-åringar som festar och försöker vara vuxna. Enligt mitt perspektiv är inte det det viktiga för boken. Jag läste den när den precis kom ut, när jag var lika gammal som Jenna, och då var det Jennas “andra liv” som tog upp större delen av min uppmärksamhet. Och därför gillade jag inte boken. Trots att jag borde ha gillat den mer då än nu, när jag var i rätt ålder.

Men nu väljer jag att se Jennas tankar om mamman, hur hon skäms och hur ledsen hon är. Nu kan jag relatera till död och rädsla på ett annat sätt än då och därför blir boken mycket bättre än vad jag minns den. Därför är jag glad att jag tvingades läsa om den (till en redovisning i utbildningen), för då fick jag en helt annan bok än vad jag trodde.

En fin, varm bok om relationen mellan en ensamstående cancersjuk mamma och hennes dotter.

En överdriven Död

Caipirinha med döden - Maria ErnestamCaipirinha med Döden
Maria Ernestam (2005)
382 sidor

En vacker (eller egentligen inte så vacker) dag ringer Döden på Ericas dörr. Dagen innan har hon blivit lämnad av sin man och är helt förstörd. Därför kommer Döden som en räddare i nöden. För han har inte kommit för att ta henne med sig, nej, hon har lång tid kvar att leva. I stället flyttar han in och gör henne till sin assistent. För Döden, han är egentligen en vanlig människa med ett extraordinärt yrke.

Han har visserligen haft yrket i flera tusen år, men han ser ändå ut som och beter sig som en vanlig människa. De åker tunnelbana, äter middag och dricker caipirinha tillsammans. Som ett helt normalt par. Till slut får också Erica börja besöka folk som ska döda, först tillsammans med Döden och sedan på egen hand. Vilket inte riktigt fungerar så bra och gör att hon och Döden kommer varandra ännu närmare.

Till en början gillade jag tanken på att Döden  var en helt vanlig människa. Lite som i Boktjuven, där Döden är trött på sitt jobb eftersom människorna inte längre har någon respekt för varandras liv. Tyvärr så når inte Caipirinha med Döden upp till de förväntningar som jag får i början av boken. Döden blir alldeles för mycket och slutet (nej, jag ska inte spoila) blir inte alls som jag hade velat. Alldeles för tråkigt och långsökt.

Någonstans halvvägs tröttnar jag på Ericas försök att vara döden och att försöka förklara för sina närmaste vänner och polisen varför hon flera gånger synts hemma hos personer precis innan de hittats döda. Det blir för mycket, för långt och för tråkigt. Jag hade klarat mig med hälften så mycket, hälften så överdrivet och hälften så konstigt. Döden blir för överdriven. Det som jag i början tycker om och nästan vill kunna tro på, ogillar jag starkt i slutet. Just vem Döden är och vilken vändning det tar.

Det är för mycket.

En liten förklaring

Det har funnits en hel del att göra de senaste dagarna, vill jag bara förklara. Det är därför jag varit lite frånvarande här. Jag har packat, städat, firat avslutning och åkt hem-hem. Inte läst någonting, men väl hunnit ha en bokredovisning (Det mest förbjudna och I taket lyser stjärnorna).

Och hunnit med att bli färdigutbildad journalist! Det ni! (Så numera är det dags att sluta kalla sig journaliststuderande och bara använda första halvan av ordet. Skumt.)

Så om någon saknat mig (inte för att jag tar för givet att någon gör det, men om så skulle råka vara fallet) så vet denna någon varför. Men nu är jag, böckerna och packningen redo för två veckors läsning. Underbart.

Hemskt, såklart

Pojken som kallades detPojken som kallades Det
Dave Pelzer
(1995)

Jag känner mig hemsk som bara ger den här boken en tvåa i betyg. För på något sätt känns det som att man “borde” tycka om böcker med en hemsk, sann handling. För det är den ju. Både sann och hemsk. Under hela sin uppväxt blir Dave misshandlad och mobbad av sin egen mamma. Allt medan pappan tittar på och inte vågar säga ifrån. Hans syskon är på mammans sida och ingen vågar göra någonting. De accepterar att Dave får städa, slita, inte äta och sova nere i garaget. För det är mamman som bestämmer.

I skolan blir Dave hånad av de andra. Han är smutsig och han stjäl mat. Det dröjer länge innan någon förstår varför, och när de väl förstår så ringer de hem. Dumt nog, men självklart. Och det blir värre. Och så håller det på tills han en dag blir fri.

Det är klart att det berör, det är inte det jag säger. Men på något sätt vill jag att den ska beröra ännu mer, tränga djupare än vad den gör. Vara skriven på ett fantastiskt sätt så att jag riktigt kan vara i Daves kläder. Kanske har jag förväntat mig så mycket av den här boken genom att vänta med att läsa den, att jag därigenom förstört upplevelsen för mig själv.

Jag kan tyvärr inte komma ifrån att jag blir besviken på att jag inte fick ut mer av den. Samtidigt har jag fått höra att man inte bara kan läsa den första boken, så kanske kommer känslan jag är ute efter om jag fortsätter läsa Dave Pelzers övriga böcker om sitt liv.

Klantskalle nummer ett

Ja, det är jag det. Eller hur ska man annars definiera en människa som håller på att flytta och då skickar med ALLA böcker med första flyttlasset? Så att det blir fem dagar utan böcker. Dumt dumt dumt. Och ännu dummare att det närmare biblioteket (skolbiblioteket) då inte längre går att låna på. (eftersom det snart är sommarlov)

Så, jag får väl helt enkelt bara packa vidare. Mutter.

Nu är bytt bytt

Ja, om allt har gått enligt planerna för alla så ska Vårig lyx-paketen nu ha nått sina ägare. Och då är det enligt Enbokomdagen helt okej att avslöja sig. Jag har redan listat ut vem min hemliga bokvän var, och den jag skickade till har listat ut mig också. Så en liten sammanfattning kanske passar?

Det här paketet åkte från mig till Flygarens bokblogg. Det verkar ha slagit väl ut, enligt kommentarerna jag fått. Men på grund av stressiga omständigheter kommer hon inte att skriva nu, utan senare om vad som faktiskt var i paketet från mig. Så vill ni veta det får ni vänta…

Och ni som varit här förut vet att det här var innehållet i mitt gröna paket. Skickat från Fiktiviteter (nu tycker jag allt vi kan avslöja dig, eller hur?). Tack så jättemycket än en gång– jag planerar att hugga tag i någon av böckerna under någon av de kommande dagarna.

Hoppas att alla andra är precis lika nöjda med sina paket som jag, och jag vill också skicka ett stort tack och en eloge till Enbokomdagen som alltid orkar ordna sådana här finfina, roliga bokbyten. Tack för att du finns!

Jo, jag vet att det inte är sant…

Jävla John
Eva Dozzi
Alfabeta (2008)

Den som brukar titta in hos mig vet att jag föredrar verklighetstrogna saker. Här är det minsann ingen science fiction eller fantasy som gäller, utan det jag läser ska ha kunnat hända i verkligheten. Och därmed basta.

Kanske är det just därför jag älskar Jävla John så mycket. Jag köper varenda ord som Eva Dozzi har skrivit, fast jag som Beatles-fantast vet att det inte är sant. Och jag är totalt såld på hennes tanke om att skriva en historia där ramverket är sant, men att slänga in en helt ny, fiktiv, person i handlingen som förändrar och förklarar förutsättningarna.

För i Eva Dozzis bok träffar John Lennon städerskan Katja på Beatles första utlandsturné, som gick till Sverige. Han blir genast besatt av den kvinnliga vikingen med det långa blonda håret och de inleder en affär som fortsätter även när John måste åka vidare ut i världen. Katja reflekterar över det som händer i sin dagbok och förstår inte varför hon, klassiskt skolad pianist, faller för senaste modets popsnöre. Men så är fallet.

Och visst påverkar Katja John starkt. Norwegian wood handlar om första besöket i hennes lägenhet, Ticket to ride skrivs efter ett bråk, Katja hjälper till med harmonierna och så vidare. Hon påverkar hela Beatles något otroligt. Och blir dessutom gravid och får bo i en hemlig lägenhet i London – pressen vet ju inte ens om att John är gift med Cynthia och har ett barn, vad skulle de säga om de visste att han var på väg att få ett till?

Hela tiden blandas fakta och fiktion, men i stället för att kännas som fiktion känns det som en biografi. Jag tror på varenda ord (som jag redan skrivit) och det är så underbart. Det är också härligt att någon faktiskt vågar framställa John Lennon som lite av en slusk och som elak mot kvinnor.

Jag har sagt det förut (i andra inlägg) och säger det igen: Det här kan vara en av de bästa böckerna jag läst. Någonsin.

När någon annan får bestämma

Visst ska läsning vara fylld av lust. Det kan man inte säga någonting emot. Men en konsekvens av det är också att man alltid (i stort sett) läser samma sorts böcker, dag ut och dag in. Och självklart vet man också ofta vad man kommer att tycka om dem, redan innan man börjat läsa. Just för att det är en sådan bok som man alltid läser. Bra, förvisso. Men det kan också vara lite tråkigt.

Jag talar mest för mig själv, men jag kan tänka mig att det finns sådana som håller med mig. För ibland har man (läs jag om du hellre vill det) en tendens att alltid läsa exakt samma böcker. Och tänk då på alla böcker man missar, just för att man tror att det inte passar in i den tidigare läsrytmen/genren.

Därför är det ibland bra att någon annan bestämmer vad man ska läsa. Bokcirklar, skoluppgifter, bokpaket, recensionsex. Någon annan ger en chans att upptäcka helt nya möjligheter, helt nya böcker att älska eller hata. I stället för att man själv ska ha sina förutfattade meningar och därigenom strunta i det som inte passar in.

Så ibland önskar jag att någon helt enkelt kunde säga till mig vad jag ska läsa. Göra en lista, så att jag kan få förvånas. Emellanåt vore det en väldigt trevlig sak.