Month: July 2011

Månad sju

Juli har inte varit den bästa av läsmånader, kanske för att jag har haft ganska mycket annat att göra. Jag har åkt kors och tvärs i Sverige och träffat de människor som betyder mest för mig. Men några böcker har i alla fall blivit lästa.

Bloggmässigt har jag firat födelsedag (ettårig) och bloggat ikapp förra månadens recensioner. Den här har jag inte riktigt hunnit med än, men det kommer.

I övrigt har jag varit gnällig, då jag har haft rejäl otur med den här månadens böcker. Inte en enda av de få jag läst har fallit mig smaken. Låt oss hoppas att augusti blir bättre.

Claude Izner: Mordet i Eiffeltornet (267 s)

Susanna Alakoski: Svinalängorna (260 s)

Michael Nyqvist: När barnet lagt sig (206 s)

Antal böcker: 3
Kvinnor/män: 3/1 (för Claude Izner är ju egentligen två kvinnor)
Svenska författare: 2
Antal sidor: 733

Gnälliga bokbloggaren

Ja, hej och välkomna till TidningsIda – aka den gnälliga bokbloggaren. För det är lite så jag känner mig just nu. Den här månaden har inte mycket blivit läst och det lilla jag har läst gnäller jag på. Antingen är det fel på språket eller så är det handlingen som är konstig. Jag gillar inte karaktärerna eller så gillar jag inte författaren.

Hela tiden är det något som är fel. I Mordet i Eiffeltornet var det bristen på spänning och besvikelsen över att den inte var så fantastisk som jag hade trott. I Svinalängorna var det språket och att handlingen bara var “så här var det då, så här var den personen” och att den inte alls var vad jag hade trott. Och nu är jag halvvägs genom När barnet lagt sig av Michael Nykvist och jag förstår verkligen inte varför han har skrivit boken. Vad vill han med den? Vem ska läsa den och varför?

Så jag gnäller och hoppas att augusti blir en bättre, trevligare månad. För vad har hänt med den snälla bokbloggaren som ibland undrade om hon var för snäll?

Att läsa om eller att inte läsa om

Den starkaste läslusten hos de flesta bokälskare verkar vara att få tag i nya böcker att hugga tag i. Så många som möjligt och så fort som möjligt. De senaste böckerna i affären, senast lånade böckerna, böckerna på topplistan, böckerna från antikvariatet etc etc. Ja, det finns många sätt att få tag i helt nya böcker på. I alla fall böcker som är nya för en själv.

Men, om sanningen ska fram, underskattar vi inte lite för ofta vikten av och glädjen med att sätta tänderna i en bok som vi redan läst? Ibland känns det nästan som att det är sämre att läsa om en bok än att läsa en ny, rent uppfattningsmässigt. Och så är det väl ändå inte? Att läsa om en bok kan ge en minst lika stark läsupplevelse som att läsa en helt ny. Man kan få uppleva en känsla man redan känt, eller helt enkelt hitta en ny känsla i samma historia.

Vissa böcker lämpar sig bättre än andra att läsa om. För en kärlekshistoria slutar förmodligen alltid lyckligt, och även om du inte har läst boken innan kan du räkna ut vad som kommer att hända i slutet. Så den lämpar sig ganska bra för att läsa om. BOATS kan också vara mycket bra, eftersom det ändå är historien som är själva grejen, inte riktigt vad som händer. Deckare kanske är så där. Om man nu inte låter det gå ganska lång tid mellan gångerna, så att man hinner förtränga vem som är mördaren. Det är nästan ännu roligare att läsa en deckare om man inser att man borde komma ihåg vem som är den skyldige, men inte för sitt liv kan komma på det.

Så egentligen, varför läser jag inte om böcker oftare?

Är jag inte som alla andra?

Ibland tvekar jag. Jag gillar ofta böcker som ingen annan verkar gilla, men framför allt så verkar jag ogilla de böcker som hyllas av alla – bokbloggare, kritiker, allmänheten. Jag sågade Hundraåringen om någon nu missade det, och just nu känner jag starkt för att göra samma sak med Svinalängorna. Även om det på något sätt känns som att man inte “får” det.

För visst är det väl så ibland? Vissa saker ska man helt enkelt gilla, oavsett om det är film, musik, böcker eller något annat – just för att alla andra gör det. Och det vill jag inte göra. Jag vill stå för vad jag tycker, även om det betyder att jag inte är som alla andra. För uppenbarligen är jag inte det, åtminstone inte när det gäller moderna svenska klassiker (om man nu kan kalla dem det).

Så vi får helt enkelt se vad det blir för recension av Svinalängorna. Stay tuned.

Att tvingas kämpa vidare

Jag har tidigare skrivit (flera gånger till och med, tror jag?) om att språket är den i stort sett enda faktorn som kan få mig att sluta läsa en bok. Och jag är nästan där igen nu. Inte riktigt, men språket stör mig. Jag läser just nu Susanna Alakoskis Svinalängorna – en bok som tydligen ska vara såååå fantastisk.

Men jag har svårt att se det. Just för att jag har svårt för böcker där språket är annorlunda. Tolka mig inte fel nu. Jag menar inte att jag har något emot det finska och brytningarna. Däremot är det hur hon skriver, med prat i vanliga meningar och den allmänna meningsstrukturen. Den gör det svårt för mig att fokusera och läsa vidare.

Förhoppningsvis kommer jag in i det. För det vore ju synd om den är så fantastisk som alla säger och jag missar det.

Hemskt, men lite långtråkigt

Om det så skulle kosta mig livet – Margaretha SturessonOm det så skulle kosta mig livet
Margaretha Sturesson (2009)
278 sidor

Sanna historier är något som jag verkligen gillar. Eller BOATS, som man kanske ska kalla dem för att visa att man är haj på bokbloggarspråket. Och visst är Margaretha Sturessons historia sann. Väldigt sann. Hon berättar om hur hon hamnade i en sekt där hon blev nedtryckt till att tro att hon var besatt av demoner och borde hålla sig undan de andra i byn. Hur hennes psyke blev allt mer instabilt och hennes redan svaga kropp allt svagare av alla sparkar och slag som skulle driva ut demonerna.

Det är hemskt hur människor kan bete sig så. Och kanske framför allt hur människor som bygger allt på en tro, en tro på en allsmäktig Gud, som väl ska vara kärleken själv? Det övergår mitt förstånd. Och det berör verkligen. Därför får jag nästan dåligt samvete när jag tycker att boken saknar en massa saker. Eller, att den bara nuddar vid ytan på de verkligt intressanta sakerna och går på djupet i det som blir lite långtråkigt.

Jag hade velat läsa mer om hur det var i sekten, men boken fokuserar på hennes kamp att ta sig ur den. Ibland är det lite svårt att hänga med, just för att man saknar det där djupgående om hur livet var när hon fortfarande var där. Hur tänkte hon då? Lite finns där, men en allt för stor del (tycker jag) handlar om sjukhusvistelsen där hon ska bli fri från sina psykiska problem. Och framför allt är det alldeles för många journalanteckningar för att språket ska bli flytande och läsningen glida fram.

Det senaste årets siffror

Sedan jag startade TidningsIda för exakt ett år sedan har jag:

  • Läst 58 böcker
  • Skrivit 255 inlägg
  • Haft cirka 8 500 besök på bloggen
  • Recenserat 58 böcker

Hur jag hamnade här

Den första headern

I dag är det ett år sedan jag skrev mitt första inslag här på TidningsIda. Och vilket år det har varit. Jag hade verkligen ingen aning om att bokbloggarvärlden var så enorm och så underbar som den faktiskt är. Snarare tvärtom, jag trodde att det knappt fanns någon annan som bloggade om böcker. Men åh, vad fel jag hade.

Jag började lära känna världen lite redan ungefär fyra månader tidigare när jag startade Booklovin’. Men det gick inte riktigt som jag ville och var väldigt tunnsått med inlägg. Så för ett år sedan bestämde jag mig för att ta tag i det här på allvar, försöka komma in i den här världen.

Mitt första riktiga inlägg (alltså inte “Under uppbyggnad”-inläggen) var en ren hyllningsrecension av Johan Theorins Nattfåk. Sedan dess har mitt sätt att skriva recensioner förändrats lite, men jag har fortfarande ungefär samma känsla. Jag är lite glad, och stolt, att jag är en av de få som har sågat Hundraåringen. Jag har försökt vara både snäll och elak, men ändå försökt diskutera om bokbloggare i allmänhet är för snälla. Och kanske är jag det, men jag försöker vara ärlig.

Och var kom då mitt namn ifrån? Jo, från en lärare. Det var dags att välja inriktning på journalistlinjen och jag sa att jag funderade på tidningsinriktningen. Då sa han:
– Ja, jag har alltid tänkt på dig som tidnings-Ida. En riktig tidningsida!

Hipp hipp hurra!

I dag fyller TidningsIda ett helt år! Grattis till mig själv och mitt bloggalterego. Men att fira det klockan 04.00 kanske känns lite så där. Så jag återkommer om ett par timmar, när jag fått lite sömn. Då ni, då ska det komma upp lite inlägg som handlar om mitt första år som bokbloggare på riktigt!

Omslaget vinner över innehållet

Mordet i Eiffeltornet – Claude IznerMordet i Eiffeltornet
Claude Izner (2010)
267 sidor

Omslaget på Mordet i Eiffeltornet har lockat mig länge. Jag gillar det lite äldre, tecknade utseendet och hade verkligen hoppats att det dolde en modern Agatha Christie, fast i äldre tider. Men jag har lärt mig att man inte ska döma boken efter omslaget. Fast på ett annat sätt än vad man brukar säga. I det här fallet slår omslaget innehållet med hästlängder. Jag skulle gärna rama in det och ha på väggen, men det är definitivt inte en bok jag kommer läsa om. Jag vet inte ens om jag är speciellt sugen på att läsa fortsättningen.

Victor Legris är huvudpersonen, en bokhandlare som hamnar mitt i en serie mord när han börjar misstänka att det är hans käre plastpappa Kenji som har utfört dem. För att rentvå honom från de mystiska “bimord” som inträffar under världsutställningen i Paris försöker han lägga ihop ett och två och hitta den skyldige. Men det går inte jättebra för honom – tyvärr, både för honom och för läsaren. För det jag saknar är en smart ledare som kan få de små detaljerna att bli ett “aha” för läsaren. Jag vill kunna fundera själv, försöka klura ut vem som är mördaren. Men det låter inte “Claude Izner” mig göra, jag förstår inte sanningen förrän de sista sidorna.

Det är lite väl sent. Att det dessutom är alldeles för många personer att hålla reda på gör det ännu jobbigare för mig. Speciellt när alla är madame och monsieur och det bara är efternamnet som skiljer dem åt. Lite svårt och lite jobbigt. Så tyvärr är jag väldigt besviken, men större delen kanske beror på mina otroligt höga förväntningar. Men omslaget drar helt klart upp betyget, som annars hade blivit en etta. Jag får helt enkelt ställa boken synligt i en bokhylla i stället.

1 2 3