Month: August 2011

Månad åtta

31 augusti. Det innebär tydligen att sommaren är slut, med alla dess äventyr av olika slag. Både i den här världen och i den så kallade vanliga världen. Nu väntar nya äventyr i ny stad. Och nya underbara bokäventyr också såklart.

Men först en liten utvärdering av 2011:s åttonda månad.

Jo Nesbø: Fladdermusmannen (363 s)

Haruki Murakami: Norwegian Wood (383 s)

Mia Skäringer: Dyngkåt och hur helig som helst (169 s)

Anna Jansson: Stum sitter guden (216 s)

Anna Jansson: Alla de stillsamma döda (264 s)

Sofi Fahrman: Elsas mode (309 s)

Antal böcker: 6
Kvinnor/män: 3/2 (för Anna Jansson är ju faktiskt med två gånger)
Svenska författare: 3
Antal sidor: 1 704

Sådär vardagligt och mysigt

Dyngkåt och hur helig som helst – Mia SkäringerDyngkåt och hur helig som helst
Mia Skäringer (2010)
169 sidor

Från första sidan hör jag Mia Skäringer läsa boken för mig. Det tonfall som bara hon har, och som jag kanske förknippar väldigt mycket med Solsidan eftersom det är där jag sett henne mest. Men det är därför jag gillar boken. Hade jag hört henne läsa den på riktigt så hade det nog varit ännu bättre.

Jag har egentligen svårt för krönikor när man samlar dem på ett och samma ställe, men det är så hög igenkänningsfaktor på de här att jag liksom glömmer bort det. Mia skriver på ett sätt som verkligen får mig att tänka “Men det där är ju jag!”.

Det enda jag har något att invända mot är blogginläggen på slutet. De blir inte så bra i samling och är inte lika träffande som krönikorna. Vilket säkert inte är tanken, eftersom de är just blogginlägg och inte krönikor. Men i stället hade jag velat ha mer träffande vardagliga problem.

Om jag ska läsa i helgen?

Hittade en liten fin helgenkät hos Enligt O. Och så mycket som jag älskar alla sorters enkäter så var jag självklart tvungen att göra som många andra och sno den.

Vad ska du läsa i helgen?
Jag skulle läsa ut Elsas mode hade jag tänkt mig. Och det har jag också gjort. Nu vet jag inte om det blir någon mer läsning, då packning, jobb och annat trevligt står på schemat.

Hur ser den perfekta lässtunden ut?
Allra helst kryper jag ner under min mysiga fårskinnsfilt, gärna med några ljus i andra änden av rummet och bara njuter av att vara ensam med en bok. Men det är fortfarande lite för varmt för sådana lässtunder.

Din bästa lässtund förra veckan?
Hm, vet inte om någon var bättre än de andra. Oftast en stund på eftermiddagen ovanpå min säng. Men i en soffa i min blivande lägenhet var också trevligt.

Hur många timmar i veckan tillbringar du egentligen i böckernas värld?
Färre än vad jag skulle vilja. Men gärna åtminstone någon timme om dagen, även om det i praktiken kanske blir någon timme varannan-var tredje dag.

Var läser du aldrig?
I bilen, på bussen och på tåg. Inte heller tunnelbanan fungerar, till min stora besvikelse. Det går helt enkelt inte, och jag lider av att inte kunna ta tillvara på sådana stunder.

Vad läser du aldrig?
Allt som kan klassas som alldeles för övernaturligt.

Vilken är din favoritbokhandel?
Är väl kanske lite partisk, men gillar mitt Bokia hemma i min hemstad. Även om jag inte är där så ofta längre.

Du får 300kr att handla böcker för. Vad köper du?
Åh. Så många pocket som möjligt kanske? Jag är just nu även väldigt sugen på fortsättningarna om Harry Hole av Jo Nesbö, liksom Natascha Kampusch bok – så de skulle nog absolut få plats i korgen.

Vilken aktuell bok skulle du inte läsa ens om du fick den gratis?
Tigerkvinnan
 av Katerina Janouch. Eller typ Game of thrones och alla liknande böcker.

Vilken ännu ej utkommen bok längtar du mest efter just nu?
Du gamla, du fria
 av Liza Marklund.

Det här med att kursivera stycken…

… är någonting jag verkligen inte förstår mig på. Eller, jag kan förstå vad som är tanken med det – vilket oftast är att just visa någons tankar. Ofta en mystisk person som vi inte vet vem det är – mördaren, om det är en deckare. Men också för att göra ett hopp in i karaktärens huvud eller ett hopp i tiden.

Jag kan inte komma på ett enda exempel där jag har känt att läsningen blivit berikad av kursiva stycken i böcker. Det stör mig – alltid. Och tyvärr inbillar jag mig att det blir allt vanligare. Kan jag ha rätt i det? På den skapande svenska-delen av min utbildning som tog slut i våras var det fullständig kursiv-bonanza varje gång det var texter som på något sätt skulle vara personliga. Och ibland i andra texter också.

Tyvärr finns det fenomenet i “riktig” litteratur också. Allt för ofta, inbillar jag mig som sagt. Varför? I min värld är man en mycket bättre författare om man inte behöver använda sig av kursiva stycken för att få läsaren att läsa mellan raderna eller uppleva något mer än det som sägs.

När jag inte orkar läsa vidare

Annika har dragit igång en ny säsong av Bokbloggsjerka och eftersom jag många gånger tidigare tänkt att jag ska hänga på så gör jag det nu. Äntligen!

Vad är det som gör att du fortsätter läsa en bok du har påbörjat och vad får dig att sluta läsa den för att stoppa tillbaka den på hyllan för all framtid?

Jag har bloggat lite om det här förut, men det är någonting som tål att funderas på. För ofta tror jag att det är någonting ganska ogripbart som får mig att lägga ifrån mig en bok. En slags magkänsla, eller intuition kanske?

Klart är att språket och handlingen är två viktiga saker för att få mig att läsa vidare. Den ena kan göra så att den andra får mindre betydelse, men om det ena är halvdant och det andra dåligt så finns det en stor risk att jag inte orkar vidare. Jag har oerhört svårt för konstigt språk som tenderar att vara talspråk i skrift. Därför fick jag kämpa för att ta mig igenom Värmen av Ulf Lundell, och ändå så blev cirka hundra sidor olästa.

Handlingen måste också falla mig i smaken. Inget overkligt eller konstigt. Kanske därför som Sagan om ringen aldrig kommer få en tredje chans, jag fastnade på samma ställe två gånger…

Men annars är jag ganska lätt att få att läsa. Så länge det händer någonting som får en att vilja veta mer så fortsätter jag. Även om jag sedan i slutändan inte gillar boken (Hundraåringen till exempel).

 

Klassiskt, men ändå inte

Norwegian Wood – Haruki MurakamiNorwegian Wood
Haruki Murakami (1987)
383 sidor

En ung man och en ung kvinna som blir kära i varandra. Det hade kunnat vara hur klassiskt (och tråkigt) som helst, men det blir det inte. Och tack för det. I stället blir det hela komplicerat. Visserligen är väl alla kärleksromaner komplicerade, men det här har en helt annan twist. Huvudpersonen Toru är kär i Naoko, som förut var hans bästa väns flickvän. Tills vännen tragiskt tog livet av sig.

Men det kan inte bli dem, eftersom Naoko inte mår speciellt bra psykiskt. Hon blir inlagd på ett hem för självhjälp och de kan bara träffas sporadiskt. I stället skriver Toru brev till henne, oavsett om han får svar eller inte. Han känner något väldigt speciellt för henne, även om han nog innerst inne inser att det inte kommer kunna bli dem.

Det är sorgligt, men på samma gång väldigt hoppfullt. Det är vackert och fint. Annorlunda framför allt. En av de saker som tilltalar mig mest är att det är Toru som får vara huvudperson och att det är kärleksproblem ur en ung mans perspektiv, utan att allt hela tiden handlar om sex.

En klassisk kärlekshistoria, fast på samma gång något helt annat. Och det är det som är så bra.

9 000

Om EN besökare har jag nått 9 000 sammanlagt! Grattis till vem det nu må vara och tack för att ni läser min blogg.

Blir lite ledsen

Varje dag finns det någon bokbloggare ute i den där stora bokbloggarvärlden som skriver någonting, litet eller stort, om bokmässan. För det är bara sex veckor kvar. Så jag antar att det kommer att bli mer och mer. Och det är lite jobbigt.

Varje gång jag läser något gör det lite, lite ont i mig. För jag blev av med min bokmässeoskuld förra året och hade hoppats på att kunna åka i år igen. Det var verkligen någonting jag tyckte om.

Men så verkar det inte bli. En mamma som fyller år och ska firas i kombination med en pojkvän som jobbar gör att det helt enkelt inte blir någon bokmässa i år. Snyft.

Så här trevligt hade jag det förra året. Bland annat.

Igenkänningsfaktor

Jag har börjat läsa Stum sitter guden av Anna Jansson. Tidigare har jag sett Främmande fågel på tv, och även delar av de serier som senare gick och verkligen gillat Maria Wern och att hon inte riktigt känns som alla andra deckarpoliser.

Men ända från första sidan i den här boken dyker en tanke upp – jag känner igen det här. Så väl. Mannen som hänger i trädet, hur hon träffar Patrik, att det finns ett mord som påminner om det som nyss hänt och kopplingen till det religiösa.

“Äsch, det är säkert bara för att det påminner lite, lite om Midvinterblod“, tänkte jag till en början.

Men nej, det känns mer bekant än så. Och nu vet jag efter lite googling varför. Den var en av de andra serierna som TV4 sände i vintras. Bara att jag inte såg hela då. Så därför känner jag igen delar här och där. Men inte helheten. Vilket är bra. Jag vet fortfarande inte vem som är mördaren…

Dålig helg

Åtminstone när det gäller läsning och bloggning. I alla andra avseenden har den varit jättebra, vilket är skulden till att läsningen och bloggningen hamnat i skymundan. Den här helgen har familjen, kärleken och min födelsedag (i dag) kommit före. Och så får det vara ibland. För det är så trevligt det också.

Men i morgon ska jag leta reda på mina tre böcker om Maria Wern, som av någon konstig anledning råkade hamna bland lästa böcker uppe på vinden trots att jag inte läst ett ord i dem. Så då vet jag vad jag gör i regnet i morgon.

1 2