Det här med att kursivera stycken…

… är någonting jag verkligen inte förstår mig på. Eller, jag kan förstå vad som är tanken med det – vilket oftast är att just visa någons tankar. Ofta en mystisk person som vi inte vet vem det är – mördaren, om det är en deckare. Men också för att göra ett hopp in i karaktärens huvud eller ett hopp i tiden.

Jag kan inte komma på ett enda exempel där jag har känt att läsningen blivit berikad av kursiva stycken i böcker. Det stör mig – alltid. Och tyvärr inbillar jag mig att det blir allt vanligare. Kan jag ha rätt i det? På den skapande svenska-delen av min utbildning som tog slut i våras var det fullständig kursiv-bonanza varje gång det var texter som på något sätt skulle vara personliga. Och ibland i andra texter också.

Tyvärr finns det fenomenet i “riktig” litteratur också. Allt för ofta, inbillar jag mig som sagt. Varför? I min värld är man en mycket bättre författare om man inte behöver använda sig av kursiva stycken för att få läsaren att läsa mellan raderna eller uppleva något mer än det som sägs.


One thought on “Det här med att kursivera stycken…”

  1. Jag håller med! Kursiva tankar och stycken och inledningar stör mig. Ibland tänker jag att författaren drar till med lite kursivt för att det ska verka mer mystiskt/bra/spännande än vad det är. Om inte innehållet är grejen så kanske formen är det istället.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *