Alldeles, alldeles… underbart

Niceville – Kathryn StockettNiceville
Kathryn Stockett (2009)
Inbunden – 471 sidor

Det finns så mycket med den här boken som jag tycker om att jag inte vet var jag ska börja. Inte alls faktiskt. Hur beskriver man en bok som får en att känna i stort sett alla känslor som går att känna? Det finns så otroligt mycket hopp, sorg, rädsla, hat, glädje, tro, vänskap och kärlek i den här boken att jag nästan bubblar över inombords efter att ha läst den. Jag blir glad av Skeeter, Aibileen och de andra hembiträdena och de fruktansvärda hemmafruarna gör mig galen. Inställningen gör mig rasande. Och just därför skildrar den här boken problematiken med de svarta hembiträdena på ett så bra sätt.

Skeeter får idén att hon vill skriva en bok om hur det är att vara svart hembiträde i en vit familj. Men hur ska hon få hembiträdena att våga ställa upp? Speciellt i en stad som Jackson, där rasismen är totalt utbredd. Tillsammans med sin bästa väns hembiträde Aibileen smyger hon och försöker hitta möjliga intervjuobjekt. Men det går sådär…

Framför allt gillar jag styckena som är “skrivna” av Aibileen. Jag kommer så otroligt nära henne och hon verkar vara en så stark karaktär som innerst inne skulle vilja göra uppror mot allt och alla, men situationen inte tillåter att få ta den plats hon vill. De stycken som är ur Skeeters och ett annat hembiträde, Minnys, perspektiv är också bra, men Aibileen är ändå min favorit. Och att boken är skriven på just det sättet; att alla tres liv skildras ur deras egna perspektiv. Det tycker jag väldigt mycket om.

Jag förundras över hur otroligt korkade människor kunde vara som höll så hårt på raslagarna och verkligen trodde på dem, och jag blir glad över att någon som Skeeter vågar ta tag i problemet. Visst, det är en skönlitterär historia, men så mycket känns så sant att det lika väl skulle kunna vara en biografi. Och på ett sätt önskar jag att det var.

Risken med en hypad bok är alltid att man blir besviken. Men inte med Niceville. Den är precis lika bra som sitt rykte och mycket mer därtill. Nu gäller bara att se om filmen lever upp till boken.

Känslomässigt och starkt

Marshmallows till frukost – Dorothy KoomsonMarshmallows till frukost
Dorothy Koomson (2007)
Pocket – 413 sidor

Jag var tveksam till den här boken, ändå köpte jag den. Förmodligen blev jag skeptiskt på grund av det rosa, skimrande, typiskt chicklitiga omslaget. Därför dröjde det innan jag tog tag i den. Men när jag väl gjorde det kunde jag inte släppa den. Jag vill veta allt om Kendra och Dorothy Koomson är expert på att göra mig nyfiken. Nästan för nyfiken. Jag blir frustrerad och vill veta mer hela tiden.

Det är svårt att förklara vad den här boken handlar om utan att avslöja någonting som är för mycket. Att den handlar om Kendra är lugnt. Man kan också säga att hon just kommit tillbaka till England efter några år i Australien. Varför hon lämnade Australien vet man inte och framför allt vet man inte varför hon åkte dit. Och det är det som gör det svårt att förklara handlingen. Men tillbaka i England hyr hon ett hus på en familjs tomt. En lördagmorgon binder hon sig till familjen mer än hon kan ana genom att servera barnen en speciell, fantasifull lördagsfrukost. Allt medan pappan skäller på mamman han ska skilja sig ifrån i telefon. Och sedan är Kendra fast, en del av familjen oavsett hon vill det eller inte.

Jag gråter ytterst sällan till böcker. Det är inte heller ofta jag fnissar till högt eller suckar av smärta. Men det gör jag när jag läser den här boken. Den var verkligen inte alls vad jag trodde. Jag gråter när jag får läsa delar ur Kendras förflutna och jag grimaserar illa över det hemska hon har varit med om. Det finns så mycket hemska händelser i den här boken, men också så mycket hopp och tilltro till livet. Den har nog allt, tänker jag så här i efterhand. Utan att för den skull vara krystad eller klyschig, vilket är det bästa med den.

Den är ärlig, varm och känns totalt äkta.

Nästan i min smak

Svindlande höjder – Emily BrontëSvindlande höjder
Emily Brontë (1847)
Pocket – 440 sidor

Heathcliff och Catherine, två namn som har cirkulerat mycket i min omgivning emellanåt, då jag har vänner som fullkomligt älskar historien. Trots det har jag inte kommit så långt som till att faktiskt göra det. Förrän nu, då den här otroligt vackra pocketutgåvan lockade mig till det.

Historien känner nog många till. Kärlek, hat, hämnd, problem och en massa massa annat. Kanske allt man kan tänka sig att en bok ska kunna handla om. Men det speciella med den här boken tycker jag inte är berättelsen i sig, utan hur den berättas. Det är spännande att låta den berättas ur två perspektiv. Allting börjar med mr Lockwood som flyttar in på gården Thrushcross grange. Och till en början är det hans historia; hur han går till gården Wuthering heights för att träffa sin hyresvärd. När han upptäcker vilken otroligt burdus och otrevlig man Heathcliff verkar vara vill han veta mer och hushållerskan Nelly Dean berättar för honom. Således byts perspektivet till hennes.

På det sättet hoppar det fram och tillbaka, utan att bli förvirrande. Det enda som kan göra mig lite förvirrad emellanåt är vem som är vem av alla de mängder av namn som cirkulerar i boken. Vilken herre som är vilken och om det handlar om far eller son. Och även i den här klassikern slås jag av att den inte känns gammal. Visst att det kan ha med översättningar och liknande att göra, men på något väldigt starkt sätt känns det som att den skulle kunna vara skriven nu – inte för mer än 150 år sedan. Det är en ganska absurd, men trevlig, tanke.

Jag älskar inte den här boken, jag blir inte hänförd av Heathcliffs och Catherines liv och traumatiska kärlek. Men jag tycker om den och förstår vad som är så hyllat. Framför allt förstår jag varför den är en klassiker och varför den var före sin tid när den kom. Och varför den helt klart är en bok man måste ha läst.

Jag förstörde för mig själv

Doktor Glas – Hjalmar SöderbergDoktor Glas
Hjalmar Söderberg (1905)
Pocket – 156 sidor

En klassiker. Och det var precis därför jag införskaffade mig boken och började läsa den. Men kanske var det också det ordet som redan från första början avgjorde vad jag skulle tycka om Doktor Glas. Jag fick helt enkelt otroligt höga förväntningar. Det SKA vara fantastiskt och därför väntade jag mig det. På något sätt hade jag föreställt mig att den skulle påminna om Brott och straff, att jag skulle få följa med i Doktor Glas tankar på samma sätt som Raskolnikovs. Och framför allt – att jag skulle få känna Glas känslor på samma sätt.

Men jag gör inte det. Jag förstår honom, men jag blir inte ett med honom. Om han gör rätt eller fel som vill hjälpa den unga prästfrun undan sin outhärdlige make är svårt att bestämma sig för, eftersom hela boken på något sätt lägger fram det som att det är så självklart. Fast nej – egentligen är det inte det. Glas resonerar fram och tillbaka hur han ska kunna hjälpa henne på bästa sätt. Men när han väl bestämmer sig får jag känslan av att det är meningen att beslutet ska vara svårt att ifrågasätta.

Och kanske är det det jag saknar. Mer vånda. Mer oro. Men samtidigt går det inte att komma ifrån att det är en klassiker. Att jag faktiskt kan förstå det. Det mest otroliga är att det inte känns som en mer än hundra år gammal bok. DET om något är fascinerande och imponerande. Det får mig att tänka att det kanske är språket som avgör en klassikers värde. När man kan läsa boken många många många år senare utan att reflektera över att den faktiskt inte är skriven i går.

Det jag gillar absolut bäst med boken är hur som helst omslaget. Bonniers klassikerpockets är oerhört fina och lockade mig verkligen. Doktor Glas skulle jag vilja ha stående så att framsidan hela tiden syns så att jag kan titta på den när som helst. Jag är förälskad i den röda, nästan sammetsaktiga bakgrundsfärgen. Jag tycker om hatten som svävar ovanför. Och jag njuter av de vackra svängarna i bokstäverna. Så underbart är det.

En värld full av kärlek

Det är någonting som ganska ofta slår mig medan jag hoppar runt mellan alla dessa bokbloggar. Alla är snälla och välkomnande mot alla och de större struntar inte i de mindre bara för att de är just mindre. Kanske är det därför man allt som oftast hittar nya fina bloggar att surfa in på och får kommentarer av nya spännande människor. Just för att det finns så mycket kärlek i den här världen.

Ett bevis på det är den lilla belöning som börjat cirkulera här den senaste tiden. Själv fick jag min Liebster blog award av Bokföring enligt Monica och svag som man är för beröm så blev jag väldigt glad. Tack så mycket för dina fina ord om mig!

Med denna lilla utmärkelse följer även fem punkter:

1. Klistra in awarden på din blogg.
2. Tacka personerna som gav er awarden och länka till bloggarna.
3. Välj ut fem personer som du vill ge awarden till.
4. Lita på att dina följare sprider kärleken till andra bloggare.
5. Och det viktigaste: Ha roligt och stötta varandra!

Alltså ska jag välja ut fem personer, vilket inte är speciellt lätt.  Men efter mycket om och men har jag kommit fram till några stycken som jag vill visa lite kärlek, just för att de visat mig så mycket. Flera har säkert redan fått den här lilla awarden, men förhoppningsvis blir ni lite glada i alla fall.

Flickan och böckerna har jag upptäckt relativt nyligen, men hon gör mig alltid glad. Och inte minst fikasugen med sin andra blogg Flickan och kakorna
Massor av ord där både BibbloK och Fröken S har mycket nyttiga tips och roliga små tankar. Dessutom tipsar de ofta om sådant som jag är intresserad av, vilket passar mig perfekt.
Enligt O har säkert fått en hel hög sådana här awarder tidigare, men jag tycker att Linda förtjänar en till. Jag är så otroligt imponerad av allt arbete hon lägger ner. Dessutom är hon en bokbloggare jag träffat och som tog sig tid för en intervju med mig trots att hon egentligen hade fullt upp.
Annikas litteratur- och kulturblogg lämnar ofta små fina kommentarer som gör en glad. Dessutom är hon en spindel i nätet för den otroligt roliga och bra bokbloggsjerkan. En kärleksspridare om någon.
Zachan the writer som har en bra blandning på sin blogg och som jag tycker väldigt mycket om att titta in till. Bra och lagom långa recensioner, men även mycket annat skojigt.

Drömmen som nog aldrig blir sann

Den här veckan frågar Annika i sin bokbloggsjerka:

Jag vet att alla som är med i jerkan älskar att läsa böcker men jag är nyfiken på om ni även skriver själva?

Så länge jag kan minnas har jag skrivit. Mina (stackars?) släktingar blev alltid överösta med sagor och små historier, framför allt till sina födelsedagar. Jag skrev om möss, barn, troll, katter och så vidare och så vidare. Jag skrev till och med klart något slags bok när jag var i tolvårsåldern och hoppades att den på något mystiskt sätt skulle ges ut.

Och jag har även skrivit en “adventskalender”-saga som jag till och med skickade in till flera barnboksförlag. Föga förvånande blev den inte antagen, men i något slags naivt sinnelag trodde jag att de skulle älska den precis som de få barn i min närhet som jag testat den på. Synd…

Så visst älskar jag och kommer alltid att skriva. Det var ju det som fick mig att välja utbildning och bli journalist. På senare år har dock någon slags prestationsångest hindrat mig från att ta tag i skrivandet på allvar igen. Men förhoppningsvis kommer jag att lyckas bryta mig ur det och börja författa saker igen. Drömmen vore helt klart att bli barnboksförfattare. För det finns inga ärligare läsare än barn och lyckas man fånga dem – ja då är man riktigt duktig.

Men det är nog som sagt bara en dröm.

Två underbara dagar

Niceville – Kathryn StockettJag har varit ledig i två dagar och haft det underbart mysigt. Framför allt med sällskapet. Jag och Niceville har legat under min mysiga filt i soffan större delen av tiden. Och jag kan bara säga att jag blev förälskad redan i måndags kväll. Jag förstår hypen (till skillnad från med flera andra böcker). Jag älskar Skeeter och Aibileen och jag har varit med dem. Rent fysiskt har jag legat i min soffa, men i tankarna har jag varit i Jackson, Mississippi.

Det var längesedan en bok framkallade sådan stark läslust och så starka känslor hos mig. De nästan femhundra sidorna bara flög fram, samtidigt som jag önskade att den inte skulle ta slut.

Nu ska jag bara hämta mig och få ner mina känslor i en recension någon dag också. Tills dess nöjer jag mig med att säga: Läs den om du inte redan gjort det!

Så kan det gå…

… när en god vän tar med en in i en bokhandel sådär helt oväntat. Och om hon köper fyra böcker så måste man själv ju också köpa fyra. Speciellt som det finns flera bra orsaker till att göra det:

  • Det var tag 4, betala för 3 på alla pockets i bokhandeln.
  • Jag borde läsa En dag för att själv ta reda på om den är så fantastisk som ryktet säger, och för att kunna se filmen och säga att boken var bättre.
  • Jag tycker väldigt mycket om Tamara McKinley och måste läsa en bok till av henne.
  • Jag behöver en bok till av Jo Nesbö för att ta reda på om jag gillar Harry Hole eller inte .
  • Jag tänkte hoppa på en Nordisk utmaning och eftersom det är Finland som gäller i november så tänkte jag att Sofi Oksanen blir toppen.

Giltiga anledningar?

Nej, det går bara inte

Den här veckan vill Lyran veta vilka böcker eller texter som är utmaningar för oss att läsa. För egen del var det inte speciellt svårt att lyckas få ihop tre stycken kategorier:

1. Lyrik
Jag önskar ofta att jag var en sådan person som kunde hänge mig åt långa diksamlingar och tycka att de är sååå fantastiska och bara njuta. Men det går verkligen inte. De gånger jag försöker får jag kämpa mig vidare. Jag tror att jag helt enkelt har svårt att hitta den där rytmen som krävs. Eller att jag helt enkelt letar efter en rytm som sen inte visar sig finnas. Något åt det hållet i alla fall.

2. Krönikesamlingar
En väldigt god tanke, men ofta tycker jag att en samling av krönikor eller kåserier i bokform blir krystat. Jag vill ha något slags sammanhang i det jag läser och det saknas ofta när någon person ska slänga ihop det bästa av det man skrivet. Det saknas ofta en röd tråd. Det gör det hela kämpigt för mig, men det finns undantag. Till exempel blev jag överlycklig när jag förväntade mig att tvingas kämpa mig igenom Liza Marklunds samling, men fann att den flöt på och var jättebra.

3. Fantasy/science fiction/allt som liknar det
Det är nog mitt största no no no. Det går helt enkelt bara inte alls. Så fort någonting blir alldeles för overkligt eller för fantastiskt för att vara sant börjar hela mitt inre att sucka och gäspa. Varför ska man läsa sådant här? Vad är det som är så fantastiskt? Nej, jag fortsätter lämna dem därhän och om jag någon gång måste läsa så kan man vara säker på att det kommer bli kämpigt.
(Något som är lite konstigt är dock att jag älskar sagor och liknande. Men så fort det ska vara massa övernaturliga väsen som blandar sig med människor i ungdoms-eller vuxenböcker är det kört)