Drömmen som nog aldrig blir sann

Den här veckan frågar Annika i sin bokbloggsjerka:

Jag vet att alla som är med i jerkan älskar att läsa böcker men jag är nyfiken på om ni även skriver själva?

Så länge jag kan minnas har jag skrivit. Mina (stackars?) släktingar blev alltid överösta med sagor och små historier, framför allt till sina födelsedagar. Jag skrev om möss, barn, troll, katter och så vidare och så vidare. Jag skrev till och med klart något slags bok när jag var i tolvårsåldern och hoppades att den på något mystiskt sätt skulle ges ut.

Och jag har även skrivit en “adventskalender”-saga som jag till och med skickade in till flera barnboksförlag. Föga förvånande blev den inte antagen, men i något slags naivt sinnelag trodde jag att de skulle älska den precis som de få barn i min närhet som jag testat den på. Synd…

Så visst älskar jag och kommer alltid att skriva. Det var ju det som fick mig att välja utbildning och bli journalist. På senare år har dock någon slags prestationsångest hindrat mig från att ta tag i skrivandet på allvar igen. Men förhoppningsvis kommer jag att lyckas bryta mig ur det och börja författa saker igen. Drömmen vore helt klart att bli barnboksförfattare. För det finns inga ärligare läsare än barn och lyckas man fånga dem – ja då är man riktigt duktig.

Men det är nog som sagt bara en dröm.


3 thoughts on “Drömmen som nog aldrig blir sann”

    1. Jo visst gör jag det, speciellt i och med mitt jobb också (även om jag inte jobbar som reporter). Men det känns som att författarskrivandet är det ultimata skrivandet på något sätt. Dessutom skriver jag få sagor/berättelser/historier numera. Tyvärr

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *