Tungt, på ett bra sätt

Utrensning
Sofi Oksanen (2010)
357 sidor

Läst till den Nordiska utmaningen; Finland

Två kvinnor som har blivit lidande av samhällets och historiens utveckling, en ung och en gammal. Den äldre kvinnan Aliide, som hemlighåller allt som har med sin syster att göra och den unga kvinnan Zara som flytt undan det liv hon trodde skulle bli bra, men visade sig leda in i våld och prostitution. Båda har de hemligheter för varandra, men de hör ihop. Zara vet varför, Aliide börjar ana men vill inte se sanningen. Hon vill lämna det förflutna bakom sig.

De båda kvinnornas historier varvas med varandras. Aliides kamp för att överleva och gömma mannen hon är hemligt förälskad i vid torpet i Estland. Zaras väg från hemmet i Vladivostok och mormors trygga famn till otryggheten i Berlins prostitution. Det är starkt och så otroligt mycket mer känslosamt än vad jag någonsin hade kunnat ana. Någonstans djupt inom mig drog jag mig för att börja läsa, av rädsla för att boken skulle vara tung på ett jobbigt sätt. Men den visade sig vara helt tvärtom.

Jag tycker fortfarande att den är tung, men jag ser på det med andra ögon nu. Den är framför allt djup och stark. Den berör och jag känner med både Aliide och Zara och blir frustrerad över att de inte vill berätta sina hemligheter för varandra.

Om resten av böckerna i den Nordiska utmaningen är lika bra kommer jag att bli glad. I december är det Island som gäller, och då lutar jag åt någon bok av Arnaldur Indridason.

Till min julvän

Nu har jag fått reda på vem jag ska skicka mitt paket till i Julklappsbyte large och börjar bli riktigt spänd på vad min hemliga vän ska hitta på. För att underlätta för dig kommer här lite information om mig utifrån Enbokomdagens förslag på frågor. Först de mer litteraturanknutna:

Vilken genre håller du dig helst till då du läser?
Jag håller mig faktiskt inte till någon speciell genre, utan läser helt enkelt det mesta. Ofta hamnar jag i vanliga skönlitterära böcker och deckare, men det betyder inte att någonting annat inte slinker ner emellanåt också.

Favoritförfattare?
Det är svårt, men jag tycker väldigt mycket om Liza Marklund och Agatha Christie, till exempel. Jag har samlat på mig några av Marklunds böcker, men ytterst få av Christie, trots att jag har en liten fånig dröm om att ha en specifik del i en framtida bokhylla för just Christie-böcker. Astrid Lindgren måste väl självklart också nämnas som en favoritförfattare, även om jag kanske inte direkt tillhör målgruppen och ännu inte har några egna barn att läsa henne för.

Läser du på andra språk än svenska? Vilka?
Jag har blivit lite lat på senare tid och föredrar svenska. Men engelska och tyska går också ner, men det var som sagt ett tag sedan nu.

Lyssnar du på böcker? Vilket format, i så fall?
Nej, jag och ljudböcker har svårt att komma överens. Jag blir alldeles för rastlös.

Samlar du på böcker av någon särskild författare?
Nej, inte i nuläget.

Har du någonstans publicerat en lista över böcker som du har läst eller som du äger? I så fall, var?
Jajamen! Det är bara att titta i bloggens huvud så hittar man både Läst 2011/Läst 2010 och Jag har läst…

Finns det någon genre eller författare som du undviker? Vilken?
Jag undviker allt vad science fiction och fantasy innebär. Det är verkligen inte någonting för mig.

Vad har du läst, men tänkt “Aldrig mer!” om..?
Sagan om Ringen (fast slutade läsa) och Ulf Lundell är de två jag brukar nämna när den frågan kommer upp.

Finns det någon genre eller författare som du gärna vill prova på, men inte kommit dig för? Vilken?
Inte som jag kan komma på på rak arm, men det är alltid trevligt att bli överraskad. En bok som man aldrig ens har tänkt på att läsa men som ändå visar sig vara helt underbar är en fantastisk upplevelse. Jag har bland annat upptäckt att många chicklit-författare har en tendens att överraska (men det gäller inte alla).

Finns det några särskilda titlar som du letar efter och som du skulle bli riktigt glad över att få?
Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami, från tredje boken och framåt av Jo Nesbö och några av de nya fina klassikerpockets som finns är något av det jag har funderat över att skaffa på sista tiden, men som inte riktigt blir av. Men jag tror nog att du ska lyckas hitta på något bra!

Och nu till de andra frågorna…
Samlar du på något?
Jag har en hel del I-or-figurer hemma…

Favoritfärg?
Rött och lila.

Teve-serier som du uppskattar?
Jag har faktiskt svårt för tv-serier och fastnar sällan för någonting, ofta för att jag inte orkar titta i hur många säsonger som helst.

Favoritfilm? Eller: vilken slags film gillar du bäst?
Favoritfilm är helt klart Notting Hill och det är nog just den sortens filmer, romantiska komedier, som jag tycker allra bäst om.

Föredrar du te eller kaffe? Vilken smak?
Svart te, gärna fruktigt. Eller varför inte med julsmak så här i juletid?

Vilket slags godis tycker du bäst om? Och hur är det där med naturgodis, egentligen..?
I stort sett det mesta. Dock inte lakrits och inte surt. Svag för mörk choklad och winegum. Och naturgodis, framför allt nötter, går mycket bra.

Stjärntecken?
Lejon.

Något som du verkligen skulle avsky att få i ett paket till jul?
Hm. Någonting totalt onödigt?

Något som du verkligen skulle bli glad över att få i ett paket till jul?
Någonting som givaren verkligen har tänkt till med och som man blir sådär alldeles varm i hjärtat av.

Snälla tomten, jag vill ha…

Så här kring första advent när allt julpyssel och alla julklappsfunderingar vaknat till liv har Annika hittat en mycket passande fråga till sin bokbloggsjerka:

Vilka bokrelaterade julklappar vill du helst se under granen i år?

I konkret bokväg skulle jag inte ha någonting emot om böcker som Sankta Psyko, Eldvittnet och Anna och Mats bor inte här längre skulle ligga under granen. Men inte heller om ett presentkort från Adlibris, Bokus eller någonting liknande fanns där. Dessutom tycker jag alltid om att få någon bok som jag inte ens visste fanns (vilket mina släktingar brukar vara ganska bra på att lyckas ge mig).

Plus att jag skulle vilja ha en fin, lagom stor almanacka. Det räknas väl som bokrelaterat?

Garanterat hårda klappar

Jag tassar omkring och bara väntar, fixar lite här och lite där. Men nu är det bara ett veckoslut kvar innan första advent och då får jag släppa lös min julkänsla på riktigt. Fast jaghar redan börjat, genom att adventspynta och i dag blir det adventsbak för hela slanten.

Och mycket passande nog har den underbara Enbokomdagen startat ett nytt bokbyte; Julklappsbyte large. Så självklart är jag med på det och det tycker jag även att du ska vara. Det är så otroligt att både få och ge de här ihopklurade, fyndiga gröna paketen och när man dessutom ska packa ner lite julstämning i dem kan det bara bli ännu bättre. Eller hur?

Det går för snabbt!

Återkomsten
Tamara McKinley (2010)
Pocket – 328 sidor

Tamara McKinley och jag kommer bra överens. När jag första gången läste Matildas vals blev jag totalt förälskad och sedan dess har jag hunnit med några av hennes böcker. Men den här hade jag missat och blev därför väldigt glad när jag råkade snubbla över den i en bokhandel.

Den glädjen varade sisådär halvvägs in i boken. Det var sådär mystiskt och härligt som bara McKinleys romaner kan vara. Lulu får plötsligt reda på att hon av någon anledning äger en häst i sitt hemland Tasmanien och kan självklart inte låta bli att åka tillbaka. Men hennes gammelmoster Clarice vill av någon anledning inte att hon ska lämna det trygga England för någonting som hon inte ens minns, eftersom Lulu lämnade Tasmanien som barn. Men det hindrar henne inte och på Tasmanien finns både det ena och det andra mysteriet. Varför hennes mamma verkar hata henne är ett, men det huvudsakliga mysteriet är vem som har gett henne hästen Ocean Child?

Så långt är allting som det ska vara. Men plötsligt får allt sin lösning. Bara sådär, vips. Och vad ska då resten av boken ägnas av? Kärleksproblem (hm, undra hur det kan gå med dem? – Förutsägbart), familjeproblem (också förutsägbart) och den invärtes kampen om hon ska stanna kvar eller åka tillbaka till England. Men det är inte lika spännande. Jag hade velat ha kvar mystiken längre, få fundera på den mystiske mannen bakom hästen och inte veta. Andra halvan av boken blir mest en transportsträcka mot slutet, som däremot kommer helt pang på. Och plötsligt är allt över. Jaha?

Jag är besviken, det kan jag inte hymla med. Och jag blir ledsen för att jag blir besviken, eftersom första delen av boken, innan Lulu vet någonting om vem som vill ha henne tillbaka till Tasmanien, är verkligen underbar. Men så bryts förtrollningen och det blir en vanlig kärleksroman. Tyvärr.

Åh, Hector

Helgens bokbloggsjerka hos Annika lyder:

Vilken är din absoluta favoritbok av de som du har läst på ett annat språk än svenska?

Hectors Reise oder die Suche nach dem Glück av Francois Lelord hamnar definitivt högt upp på den listan. Jag läste den på tyska, men egentligen är det en fransk bok (logiskt eller hur?). Jag tyckte så mycket om Hector och allt det filosofiska med boken, eftersom det är just vad som får oss människor att bli lyckliga han ska ta reda på så går det inte att undgå filosofiska diskussioner.

Sen tycker jag också väldigt mycket om att den är skriven som en klassisk saga (nästan i alla fall) fast den riktar sig till vuxna. Jag kan varmt rekommendera den, på vilket språk som helst.

En imponerande ung kvinna med en otrolig historia

3 096 dagar – Natascha Kampusch3 096 dagar
Natascha Kampusch (2010)
Inbunden – 253 sidor

Jag har fascinerats av Natascha Kampusch från allra första gången jag hörde och såg henne intervjuas om hur det var att ha varit fången hos Wolfgang Priklopil. Hon berättade så lätt och så insiktsfull, verkade så vuxen och mogen fast hon hade varit inspärrad så länge. Det märktes att det var jobbigt att prata om det som hade hänt, men att hon ändå kände sig tvungen.

Och efter att ha läst hela hennes berättelse om det som hände under de 3 096 dagarna hon var i Priklopils “ägo” är jag ännu mer imponerad. Det skulle ha känts logiskt om hon hade hatat sin kidnappare, hatat alla män eller kanske hela världen. Men det gör hon inte och det känns också på något sätt logiskt. Hon slår ifrån sig alla människor som pratar om Stockholmssyndromet, hon hävdar att det inte alls är därför hon förstår sin kidnappare. Emellanåt tycker hon till och med synd om honom. Framför allt är hon otroligt resonerande och vettig när hon skriver om det som har hänt; det är inte bara uppradande av vad som har hänt utan hon försöker förstå och förklara både hur hon själv agerar och varför han gör det han gör.

Hennes berättelser om all misshandel är starka men det är ändå det resonerande som ger allra störst avtryck. Hon är öppen, men visar ändå var hon tycker att gränsen för det som är alldeles för privat går, vilka saker hon inte vill lämna ut till resten av världen. Framför allt så försöker hon förstå, inte hata. Och hon är fast besluten att gå vidare i livet.

En fantastisk dag

En dag – David NichollsEn dag
David Nicholls (2009)
Pocket – 429 sidor

Emma och Dexter tillbringar en natt tillsammans efter sin examen. Och efter det fortsätter de att hålla kontakten, oavsett om de befinner sig i samma del av världen eller i totalt skilda länder. De är otroligt olika som personer; Emma drömmer om ett liv som författare medan Dexter helst av allt vill jobba med tv och få så många tjejer att ligga med honom som möjligt. Men trots det finns det någonting som binder dem till varandra. Trots att deras liv med flertalet olika vänner och partners passerar så finns de (nästan) alltid där för varandra.

Och som läsare får man se den här kontakten genom att vara med om vad som händer den 15 juli varje år. Den 15 juli just för att det var då de började lära känna varandra första gången. Sedan följer tjugo år av just den dagen, varje år.

Upplägget är briljant; David Nicholls får med så otroligt mycket trots att (eller kanske just för att) han inte skriver exakt vad som händer hela tiden. Allt som har hänt det senaste året förklaras lätt och smidigt och historien blir just därför väldigt stark. Det blir tydligt att se en förändring hos både Emma och Dexter och i deras relation när man inte måste följa med dem hela tiden.

Dessutom är det underbart att den inte är förutsägbar. Om det hade varit vilken annan kärleksroman som helst hade jag snabbt tänkt “Jaja, det är klart att de blir ett par i slutet i alla fall”. Men i En dag är jag aldrig säker. Jag pendlar mellan den klassiska självklarheten och ett tillstånd av “Nej, det kommer nog inte bli de i alla fall”. Vilket är otroligt skönt och gör boken till så mycket mer än bara ett “Ska de få varandra till slut?”

Alla sorters känslor passerar och det är lätt att känna med både Emma och Dexter. Jag känner igen mig väldigt mycket i Emma och tycker om henne hela tiden, medan jag stundtals nästan hatar och föraktar Dexter för hur han beter sig, framför allt mot henne. De blir levande, verkliga personer för mig på ett fantastiskt sätt. Och att de flera gånger överraskar mig totalt är inte heller helt fel…

Drömmen vaknar till liv igen

Hela förmiddagen har jag tillbringat framför datorn med att korrläsa en berättelse jag skrev för fem år sedan (oj, vad tiden går fort). En adventskalendersaga (ett kapitel per dag fram till julafton), för barn, som jag var så stolt över att jag skickade in den till flera förlag. Och inte speciellt förvånande nog fick tillbaka i form av refuseringsbrev.

Nu när jag läser igenom den igen kan jag absolut se vad som gjorde att den inte fungerade så bra hos förlag trots att de barn som läst den gillar den. Men samtidigt tycker jag om den och är fortfarande stolt över den. Jag gillar mina små karaktärer i form av möss och det de är med om. Sen kan jag se att den inte är någon bästsäljare, men den är min.

Och framför allt så väckte den skrivklådan och författardrömmarna till liv igen. Rejält. Så när jag har korrat klart den är jag sugen på att börja skriva igen. Hoppas bara att fantasin fortfarande finns kvar och att jag kan lyckas knåpa ihop någonting litet i alla fall.

I mitt huvud och i “verkligheten”

Den här helgen handlar Annikas bokbloggsjerka om böcker som filmatiserats, ett aldrig sinande ämne till diskussion.

Böcker har ofta en tendens att filmatiseras. Vilken karaktär i filmerna/tv-serierna har minst/mest motsvarat den bild som du har skapat av bokkaraktärerna? 

Den jag tycker stämmer absolut bäst överens med min bild är helt klart David Suchets tolkning av Hercule Poirot. Utseendet, gången, talet – allt är som jag föreställer mig Poirot när jag läser. En gång såg jag dessutom en bakom kulisserna-film om hur han hade tänkt när han skapade sin Poirot och mycket av det han tog upp som saker han tagit fasta på var saker som betyder mycket för mig som läsare. Hur Poirot har svårt att sätta sig och hur han vaggar fram med korta steg, för att nämna något. Jag tror att Agatha Christie hade varit mycket nöjd med David Suchet.

Helena Bergström som Annika Bengtzon däremot, nej där var det någonting som gick fel. Hon stämmer inte alls med den bilden jag har av Annika i mitt huvud. Så nu är det bara att hoppas att Malin Crépin stämmer bättre.