Month: January 2012

Historiskt berörande

Om inte nu så när – Annika ThorOm inte nu så när
Annika Thor (2011)
Inbunden – 487 sidor

När jag var liten blev jag fullkomligt förälskad i Nellie och Steffi i En ö i havet. Både i bokform och på tv. Därför hoppades jag nog innerst inne att Om inte nu så när skulle kunna återskapa den känslan hos mig många år senare. För temat är samma; Sverige inför och lite under kriget (även om En ö i havet är mest under kriget, om jag inte missminner mig), människor som tvingats fly till Sverige, fördomar, hopp, sorg, rädsla… I Om inte nu så när är dock huvudpersonerna vuxna och har helt andra problem. Vi får följa med sex olika personer; bland annat Ilse och Arnold som är judar som flytt till Sverige och Ingrid som jobbar på utlänningsbyrån.

Det är just i de historierna jag fastnar mest. Ingrid, en ung svensk tjej som faller för den tyske journalisten Arnold trots att han är gammal nog att vara hennes pappa. Hur deras relation är problematisk i en tid där Sverige säger stå utanför nazismen, trots att judehatet finns även här. Och Ilse, som inget annat vill än att hennes familj ska få komma till henne i trygga Sverige. Hur hon sparar varenda liten krona och går med på att visa sig i underkläderna för sin chef för att få ett välbehövligt tillskott till den magra kassan.

De historierna berör verkligen. Jag har svårare att känna för personerna med en mer faktabetonad historia; som Birger och Stig Holmström som är högt uppsatta på utlänningsbyrån. De har det inte heller så lätt, men i deras historier ingår så mycket fakta att jag har svårt att ta till mig dem. Faktan behövs för att man ska förstå tidens problem, men den gör också att de andra historierna är så mycket skönare att läsa.

Framför allt kan man också bli förfärad. Lilla Sverige, som sa sig vara så neutralt och vackert. Vi var inte så himla perfekta vi heller. Det visar Annika Thor på att mycket bra sätt och även om man redan vet att så var fallet kan man ibland nästan inte låta bli att tappa hakan. Det är en bild som sällan visas upp i historieundervisningen i skolan och som därför absolut inte får glömmas bort. Vi måste komma ihåg vad som hände även här.

Framtidens hög

20120128-220009.jpg

Den här helgen går i flyttpackningens tecken. Jag är hemma (i det hem jag bott större delen av mitt liv) för att rensa och packa ner allting som ska med mig till min första alldeles, alldeles egna lägenhet. Tidigare har jag bara bott i möblerade andrahandslägenheter.

Men nu ska en hel hög av mina böcker få följa med till den nya. Bland annat hittade jag den här högen av olästa böcker i olika lådor. Så de följer absolut med mig.

En allt mera sällsynt vana

Så var det då fredag igen (vart tar tiden egentligen vägen?) och Annika har en ny fråga om våra läsvanor i sin bokbloggsjerka.

Om du hittar en bok du gillar går du då bananas för att få tag på samtliga böcker som denna författare har skrivit?

Jag skulle helt enkelt kunna svara ibland, ibland inte, men så lätt är det inte. För jag tror att jag fungerade på det sättet tidigare men har börjat göra det mindre och mindre nu för tiden. En stor anledning tror jag är att jag tycker om att variera min läsning lite mer och därför inte gärna läser två böcker av samma författare på rad. Sen händer det självklart; en spännande bok som jag absolut måste få veta hur den fortsätter kan jag kasta mig över med en gång. Cliffhangers mellan böcker är svåra att ignorera, vilket även gör det svårt om den efterföljande boken inte kommit ut än.

Men på samma gång kan det vara en skön känsla att spara de efterföljande till senare. Suga extra länge på karamellen och veta att den dagen då resterande läsning känns lite sådär så finns det i alla fall någonting riktigt bra att ta till. Kontrollerad njutning.

In i den moderna bloggtiden

20120126-173430.jpg

Efter mycket om och men har jag så lyckats synkronisera min lilla iphone med bloggen och kan inte längre skylla på dålig internetuppkoppling eller ingen datortillgång när jag inte bloggar på länge.

Och så kan jag till exempel berätta såhär för er att jag till slut valde att kasta mig över Anna Bovallers Svinajakten.

 

Ett angenämt problem

Förr eller senare tar en bok slut och då är det dags att gå vidare. Oftast har jag ganska snabbt en relativt tydlig bild av vad jag vill ta mig an härnäst, men den här gången går jag bet. Och det är lite av ett lyxproblem, för det är inte så att jag inte har någonting att läsa. Tvärtom. På bordet framför mig ligger bibliotekslånen Frihet, Det fördolda och Svinajakten redo att plockas upp och i lite längre bort står Den enögda kaninen och Bort, bort.

Detta ger mig av någon konstig anledning lite beslutsångest. Inget känns bra nog och ingenting lockar mer än något annat. Samtidigt som jag ju faktiskt vill läsa allihop. Angenämt, men problematiskt. Vilken ände ska jag egentligen börja i?

Lätt behöver inte betyda oviktigt

Ibland försöker jag låta lite finare än vad jag är. Jag hävdar bestämt att jag aldrig läser chicklit och att jag absolut inte tycker om det. Jag kan tänka mig att se det på film – men läsa, nej där går gränsen. Det här kärleksfyllda och problemtyngda livet som helt plötsligt slutar i att allt är så bra som det bara kan bli är alltid så förutsägbart och hur kul kan det egentligen vara?

Hur kul som helst börjar jag inse. Jag har fortfarande svårt att erkänna det, men jag måste nog börja antyda att jag har börjat vidga mina vyer. För kärlek, vänner och problem av alla dess slag berör, trots att man vet hur det hela ska sluta. Det går inte att komma ifrån. Jag börjar inse det. Allt man läser behöver inte vara så himla fantastiskt, det kan vara lättläst och enkelt att ta till sig utan att för den skull behöva klassificeras som det bästa man någonsin satt tänderna i.

För ibland behöver man någonting som går lätt att komma igenom och som man känner igen sig i. I alla fall jag. Och just därför har jag precis sträckläst slutet av Ensamma hjärtan och hemlösa hundar. På samma sätt som hundarna får Rachel att inse hur livet kan vara annorlunda får boken mig att inse att det inte är något fel på känslosamma feelgood-böcker.

Nu ska jag bara komma ihåg det inför framtiden och sluta vara så stroppig när det gäller sådana böcker.

Det första intrycket

Helgen har sin egen lilla tradition i form av Annikas bokbloggsjerka. Utan den är helgen inte som den ska och den här helgen vill hon veta:

Jag hör till de få (vad det verkar i alla fall) som inte kunde bry mig mindre om en boks omslag och jag har verkligen försökt förstå varför så många älskar omslag så mycket att de faktiskt köper en bok enbart för att den har ett omslag som de gillar. Hör du till dem? Vilket är i så fall ditt favoritomslag i dag? Dela  med dig av en bild och förklara vad det är som gör just detta omslag så speciellt.

Om du ställer dig på min sida: berätta varför du inte ägnar bokomslag någon större uppmärksamhet.

Doktor glas – Hjalmar SöderbergAtt bokomslagen har stor betydelse tycker inte jag går att komma ifrån. Sen kan man alltid diskutera HUR viktiga de är och där tycker jag att det kan skilja sig. Det är sällan jag köper en bok enbart utifrån omslaget, men det kan få mig att gå vidare till baksidestexten. I slutändan är det alltid handlingen som får bestämma om det känns läsvärt eller inte. Men omslaget ger mig ett första intryck, planterar en tanke om huruvida det kan vara en läsvärd bok eller inte. Tråkiga omslag kan tyvärr göra att jag missar en bra bok, för kanske lyckades det inte få mig att gå vidare till baksidestexten.

Framför allt i en bokhandel där allting står uppradat bredvid varandra spelar omslaget roll. Inte om man bara ser ryggarna, men när det är nästan för många böcker att ta in blir det skönt att hitta någonting att vila ögonen på. Och om jag har kommit så långt så finns det en stor chans att omslaget har övertygat mig.

Sen vad som faktiskt är ett bra omslag är svårt att säga. Jag gillar enkla, men ändå fina omslag. Inte för mycket plottrigt och inte alltför mycket försök att skapa en omfattande bild av handlingen. Kanske är det därför jag gillar den nya pocketutgåvan av Doktor Glas så mycket (se bilden till höger). Jag älskar färgen och det subtila med enbart hatten i fokus. Plus typsnittet i titeln. Enkelt, men vackert.

 

Naivt och tankvärt

Pojken i randig pyjamas – John BoynePojken i randig pyjamas
John Boyne (2006)
Inbunden – 173 sidor

Bruno är en nioårig pojke som trivs bra med sitt liv i Berlin. Han älskar sitt stora hus som är fullt med överraskningar i alla hörn. Visst, hans syster är jobbig men hon är ju ett Hopplöst fall så det får man stå ut med. Och pappa är en stor och viktig man som till och med Furiren själv kommer och hälsar på. Men när han gör det förändras plötsligt Brunos liv helt och hållet. Plötsligt måste han lämna sitt fina hus tillsammans med familjen och i stället flytta till ett mindre, tråkigare hus i Allt Svisch – som han inte har en aning om vad det är och var det ligger.

Snart märker han att det inte finns någonting att göra i Allt Svisch, trots att det bor en massa människor granne med familjens hus så kan han inte träffa dem. Folket, som allihop bär randiga pyjamasar, bor nämligen på andra sidan staketet. Bruno blir så arg för att han är utstängd från dem och inte får vara del av pyjamasfolket. I stället får han ha tråkigt i sitt hus, utan vänner. Tills den dag han ger sig ut på upptäcktsfärd och träffar den jämngamla Shmuel. Men Shmuel tillhör pyjamasfolket och bor på andra sidan staketet så de får nöja sig med att prata. Och ju mer de pratar, desto mer avundsjuk blir Bruno på honom. De har så mycket gemensamt, men livet på andra sidan staketet verkar så mycket bättre.

Bruno förstår inte och ingen förklarar för honom vilka de andra är och varför han inte får träffa dem. Det enda han får veta är att de är judar, men inte varför det innebär att de måste vara innanför ett staket. Naiviteten i boken är helt underbar; det är ingen rak moralpredikan eller exakt skildring av livet i ett koncentrationsläger utan i stället är det ett helt annat perspektiv som historien berättas från. Tidvis blir man som läsare irriterad på att Bruno verkligen inte förstår någonting – han är ändå nio. Men när ingen vill förklara så blir inte saker och ting så självklara. Och hur de två pojkarna finner varandra trots att de har allt emot sig är verkligen fint. Framför allt imponeras jag över hur Shmuel vågar upprätthålla kontakten med Bruno och att han inte blir galen på Brunos oförstående (idiotiska, ibland) frågor om hans tidigare liv och livet bakom staketet.

Det är en annorlunda historia som helt klart är värd att läsa. För det är en del i historien som är viktig att komma ihåg och som man lätt kan tänka sig var helt annorlunda från ett annat perspektiv (till exempel ett barns) under den tiden allt hände. Det är lätt att vara efterklok när man vet precis vad som hände.

Dagens skörd

Bibliotek är en mycket bra uppfinning, helt enkelt. Nu återstår bara att bestämma vilken jag ska sätta tänderna i först…

En stark längtan kan vara farlig

Sankta Psyko – Johan TheorinSankta Psyko
Johan Theorin (2011)
E-bok – motsvarande 398 sidor

Jan har fått jobb på en annorlunda förskola. Barnen där bor antingen med bara sin egen förälder eller hemma hos fosterfamiljer. Någon av deras föräldrar sitter nämligen inspärrade på det stora sjukhuset Sankta Patricia, som i allmänhetens mun går under namnet Sankta Psyko. Förskolan ligger utanför sjukhusområdet, men varje vecka förs barnen genom en speciell tunnelsluss upp till sjukhuset för att under en kort stund få träffa sin förälder. Jans arbete innefattar det vanliga förskolejobbet, men dessutom får han leda barnen upp till sjukhuset inför mötena. Han fascineras av miljön men de anställda får inte prata om Sankta Patricia med varandra och inte om föräldrarna med barnen. Men tidigt står det klart att det finns någon uppe på sjukhuset som lockar Jan, någon som till och med är anledningen att han sökte förskolejobbet. Och som även har någonting att göra med hans tidigare liv och någonting som hände på ett av hans första jobb.

Men att längta för mycket kan vara farligt. Det kan förvränga verkligheten och det kan lura ens sinnen. Eller också kan det helt enkelt bli bra. Men oddsen för det känns från första början inte speciellt bra. Från första sidan har jag en stark känsla av att Jan kommer att råka illa ut och för varje liten sak han klarar sig undan drar jag en lättad suck.

Johan Theorin gillar att använda sig av cliffhangers och de finns där nästan hela tiden. Hela historien är ett gigantiskt pussel och läsaren får bara en liten pusselbit i taget. Bit för bit fogas så historien samman och man kan börja ana ett mönster, förstå vad det är som faktiskt har hänt tidigare och vad som gör att Jan dras så till det förbjudna området på sjukhuset. Precis då, när man tror att man vet hur allt hänger samman, får hela historien en ny vändning och helt andra personer får viktiga roller. Saker man aldrig hade kunnat ana händer och ingenting blir som Jan hade tänkt sig. Såklart. Vad hade det annars varit för en thriller?

Det är spännande och riktigt svårt att sluta läsa. Mycket på grund av de små, små cliffhangers han slänger ut i slutet av varje kapitel. Jag tycker om Jan och ju längre in i historien man kommer, ju mer förstår jag hans agerande och kan förlåta honom för de små olagliga saker han gör för att nå sitt mål. Fram till slutet – där blir jag helt chockad och tycker att Theorin har snurrat in sig i att slutet skulle vara så oväntat som möjligt och därför tar till klyschiga och lite framstressade fenomen. Det går för fort i slutet och jag har nästan svårt att förstå om det faktiskt händer. Jag vill att allt ska sluta på samma sätt som det var innan.

Det här var min första riktigt e-bok, för att se vad jag tyckte om läsupplevelsen läs HÄR.

1 2 3