Lätt behöver inte betyda oviktigt

Ibland försöker jag låta lite finare än vad jag är. Jag hävdar bestämt att jag aldrig läser chicklit och att jag absolut inte tycker om det. Jag kan tänka mig att se det på film – men läsa, nej där går gränsen. Det här kärleksfyllda och problemtyngda livet som helt plötsligt slutar i att allt är så bra som det bara kan bli är alltid så förutsägbart och hur kul kan det egentligen vara?

Hur kul som helst börjar jag inse. Jag har fortfarande svårt att erkänna det, men jag måste nog börja antyda att jag har börjat vidga mina vyer. För kärlek, vänner och problem av alla dess slag berör, trots att man vet hur det hela ska sluta. Det går inte att komma ifrån. Jag börjar inse det. Allt man läser behöver inte vara så himla fantastiskt, det kan vara lättläst och enkelt att ta till sig utan att för den skull behöva klassificeras som det bästa man någonsin satt tänderna i.

För ibland behöver man någonting som går lätt att komma igenom och som man känner igen sig i. I alla fall jag. Och just därför har jag precis sträckläst slutet av Ensamma hjärtan och hemlösa hundar. På samma sätt som hundarna får Rachel att inse hur livet kan vara annorlunda får boken mig att inse att det inte är något fel på känslosamma feelgood-böcker.

Nu ska jag bara komma ihåg det inför framtiden och sluta vara så stroppig när det gäller sådana böcker.


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *