Utan surf i fyra dar…

En bloggare utan internetuppkoppling är inte så bra. Då blir det väldigt tyst och oföränderligt på en blogg som annars (förhoppningsvis) ska sjuda av liv. Speciellt när den här veckan var tänkt att ägnas åt att recensera ikapp och blogga på som bara den.

Självklart är det då modemet ger upp och jag blir helt strandsatt. I nöd. Det är absurt hur hjälplös och irriterad man blir när internet inte vill fungera. Och hur många planer som går i stöpet.

Men nu är det tillbaka (peppar peppar) och kanske kan helgen ägnas åt att ta ikapp lite av det jag har förlorat. Förhoppningsvis. Vi får väl se hur det går. Men nu vet ni varför jag har varit försvunnen så länge i alla fall.

När gott om tid inte är tillräckligt

Fem lediga dagar och jag hade tänkt att läsa, läsa och läsa lite till. Näst sista veckan av läsmaratonet innebar att jag var tvungen att ge mig själv en bra grund att stå på inför sista veckan. Åtminstone två böcker borde jag väl kunna hinna med, var tanken. Och några recensioner (jag ligger långt efter nu). Men blev det som jag hade planerat? Nej, inte direkt.

Klippning, slingning, fika, shopping, födelsedagsfirande, lördagsmys och liknande saker kom i vägen. Tiden sprang helt enkelt i väg och det fanns så mycket saker att göra som jag inte hade väntat. Så två planerade böcker blev en halv. Bättre än ingenting, men det gör att målet med läsmaratonet inte ser ut att lyckas.

Men, en ledighet kan vara mycket trevlig även om läsningen hamnar i skymundan. Och precis det är vad de här fem dagarna i familjens sällskap blev. Mycket trevlig.

Det bästa hittills

Berätta om årets hittills bästa läsupplevelse.

Ja, det är Annikas bokbloggsjerkefråga den här helgen. Först krävdes det lite eftertanke, men när jag väl tittade igenom listan över vad jag läst i år insåg jag att jag nog måste ge ett ganska tråkigt svar. För det bästa jag har läst är faktiskt den bok som jag läste senast. Nämligen Roona Jaffes Det bästa av allt. Jag fastnade redan i förordet och sedan blev jag så engagerad i de unga kvinnornas liv i New York på femtiotalet. Med skräckblandad förtjusning läste jag om hur de gör nästan allt jobb för inga pengar på förlagskontoret, kampen för att slippa bli sexuellt trakasserade på jobbet och jakten på den rätte (och självklart mycket mycket kärlekstankar och annat). På ett sätt lockades jag av deras liv och på ett sätt avskräcktes jag. Ena stunden blev jag hoppfull, nästa deprimerad. Verkligen en intressant och bra bok. (En riktig recension är på väg)

Gott om G:n?

Nej, böcker på G fanns det minsann inte många i min bokhylla. Inte ens två stycken lyckades jag klura ihop på ena eller andra sättet. Däremot en, kanske lite krystat.

I min bokhylla finns nämligen en Beatles-box, där varje medlem har fått sin egen bok. Det roliga är att de som man redan vet mest om har de tunnaste böckerna, det vill säga John Lennon och Paul McCartney. I stället är det Ringo Starrs och George Harrisons livshistorier man kan grotta ner sig mest i. Den dagen man börjar läsa dem, vill säga. Jag tycker helt klart att de är intressanta, men engelskan har avskräckt mig en aning.

Så i nuläget får det räcka med att George Harrison får äran av att vara mitt enda G. En av mina två favorit-Beatlar (den andra är Paul).

Solig, ledig, onsdag

Solen skiner från en klarblå himmel, termometern visar femton grader (i solen?) och vad ska jag då göra? Jo, sätta mig på ett tåg i tre timmar. Utan någonting alls att göra. Vad då ingenting att göra, tänker ni. Du kan väl läsa? Tåg är ju perfekta till att läsa på.

Jo, vad jag avundas er som kan göra det. Tänk så mycket dötid jag skulle kunna slå ihjäl varje gång jag åker tåg om jag bara hade klarat av att tillbringa tiden med en god bok. Och just i dag önskar jag verkligen att jag kunde göra det. Men nu går inte det, jag klarar helt enkelt inte av det. Suck.

Så jag får väl helt enkelt njuta av det fina vädret. Genom tågfönstret då, vill säga.

Mot mina vanor

I vanliga fall läser jag ytterst sällan förordet till en bok (eller efterordet för den delen, i de fall då det i stället ligger där). Jag brukar inte hitta någonting som intresserar mig där och när jag börjar läsa en bok är det för själva historien. Då vill jag rakt på den, inte ha några förklaringar eller andra historier före. Jag väntar mig alltid en uppräkning av folk som har varit till nytta för författaren eller, i de fall någon annan skrivit det, en lång förklaring till varför just den här boken är så fantastisk. Men det får mig ofta att tappa sugen. Därför brukar jag hoppa över dem.

Men i dag fick jag ögonen på ett förord som fångade, och behöll min uppmärksamhet.

“Den här bokens tillkomst är en roman i sig. På 1950-talet var jag en ung, okänd författarinna i New York, som hade skrivit sedan hon var två och ett halvt år gammal. Som nioåring började jag skicka in noveller till The New Yorker som jag prompt fick i retur. Redaktörerna tog mig för en vuxen människa som inte kunde skriva.”

Någonting i Rona Jaffes berättelse om hur Det bästa av allt kom till fascinerade och fångade mig. Hur hon i princip fick ett ämne tilldelat sig (kontorsflickor i New York) och beslutade sig för att göra det bästa av det. Hur hon på ett år gick från att nyss ha flyttat hemifrån till att bli en hyllad författare. Hur kvinnor tackat henne för vad de gjort för dem.

Ett kort, koncist och bra skrivet förord som gav mig någonting mer. Förvånande nog. Och förhoppningsvis lever boken upp till vad förordet har bäddat för.

Födelsedagspresenter på F

Carin Hjulström är en person jag tycker om, trots att man sällan ser henne nu för tiden. Och hennes bok Finns inte på kartan var så självklar att jag skulle läsa, delvis av den anledningen men också eftersom den handlar om 23-åriga Frida Fors som pluggar till journalist. Vilket var precis vad jag längtade efter att få göra när boken kom (och senare också gjorde). Frida hamnar på en liten lokalredaktion i Småland och allt som kan gå fel gör det redan första veckan. Kanske är inte livet som journalist så enkelt ändå? Den här boken råkar jag dessutom ha i två exemplar; en inbunden och en pocket.

Från doktor Klimkes horisont är en “gammal” födelsedagspresent som jag inte har kommit mig för med att läsa. Jag har tidigare läst en bok av Håkan Nesser (Svalan, katten, rosen, döden) utan att bli så speciellt imponerad och därför har det inte riktigt funnits någonting med den här som har lockat mig. Så vi får väl se, kanske är det en hyllvärmare även de kommande åren.

Vid närmare eftertanke så är även pocketversionen av Finns inte på kartan en födelsedagspresent, vilket ju passar bra när temat i dag är just F.

En stark kvinna och en överraskning

Ett dåligt år av J.M. Coetzee är bokstaven E:s utvalda olästa exemplar. Det är inte jättelänge sedan den kom i min ägo (genom ett romantiskt överraskningspaket) och om allt går som planerat kommer den inte att vara oläst så länge till (genom läsmaraton). Hur det går med den saken får vi väl se, men jag hoppas att den ska vara bra. Har tidigare inbillat mig att Coetzee är en smula tung, men försöker nu glömma de farhågorna och i stället se fram emot att läsa den.

En blomma i Afrikas öken kan vara en av de bästa sanna historier jag har läst. Waris Diries resa från uppväxten som nomad i Somalia tills det att hon blir modell i USA – en inte helt enkel resa som går via könsstympning och identitetssökande. Det är många saker som är hemska, men Waris Dirie är en stark kvinna som lyckas ta sig vidare i livet trots att mycket pekar på motsatsen. Nästan så att jag blir sugen på en omläsning av den här boken snart igen.

Tre löften på en gång

I dag har jag läst ut en bok som lyckas uppfylla både maratonläsningen i mars och två nyårslöften. Genom att läsa En studie i rött av Arthur Conan Doyle som jag lånat som e-bok klarade jag nämligen av min tredje bok på listan för mars, nyårslöftet om att läsa fler e-böcker och löftet om att läsa fler klassiker.

Check! Helt okej resultat av en enda, liten e-bok.

Dubbla mordhistorier

Under en period var jag nästan besatt av Agatha Christie och lånade någonstans kring hälften av hennes böcker på biblioteket. Och fast jag läste så många så tröttnade jag inte; trots att de bygger på samma pusselteknik kunde jag sällan lista ut vem som var mördaren. Hon har fortfarande en speciell del i mitt litterära hjärta, men eftersom jag lånade böckerna på biblioteket så speglas inte min fascination i min bokhylla. Två stycken har jag, och den ena råkar börja just på D – Dolken från Tunis. Jag har läst den två gånger och sett tv-serien med David Suchet som Poirot som hamnar väldigt nära när ett mord begås. En dolk som har försvunnit ur sitt glasskåp är snart det han fokuserar på och som vanligt hittar han lösningen som ingen annan ser.

Den andra boken börjar jag i detta nu närma mig slutet på. Den hemliga historien av Donna Tartt blev min genom ett pocketbyte men det var först den här veckan jag började läsa den. Det visade sig vara en minst sagt annorlunda historia, men jag tycker om den eftersom den påminner mig en hel del om Brott och straff.

Redan från första början får man veta att ett gäng collegeelever har mördat en av sina kompisar, men inte mycket mer än så. I stället får man veta vad som ligger bakom mordet innan man slutligen är i fas med bokens början och kan få veta vad som händer efteråt. Ångesten, rädslan, men också lite nöjdhet över att de faktiskt vågade göra det. Vi får se om jag gillar den även efter de sista hundra sidorna.