TidningsIda

– om böcker och språk

Spännande historia och irriterande huvudperson

Det fördolda
Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt (2010)
Inbunden – 420 sidor

Sextonåriga Roger är försvunnen. Mamman anmäler händelsen till polisen, dock inte direkt, men det dröjer ändå ett par dagar innan själva sökandet efter honom kommer i gång. Polisen Haraldsson får ansvaret men schabblar bort sig rejält ganska snabbt när han i stället för att vara med i skallgångskedjorna åker hem för att försöka få sin hustru gravid. Självklart är det precis då Roger hittas i skogen, med hjärtat utskuret ur kroppen. Där går gränsen och Haraldsson tvingas inse att han inte längre är en del av utredningen utan får i stället se på hur rikskrim tar över “hans” fall.

Samtidigt är psykologen Sebastian Bergman i staden för att rensa upp sina döda föräldrars hus. Mycket motvilligt, bör tilläggas. Helst vill han därifrån så fort som möjligt och försöka förföra någon kvinna. Men ett mystiskt brev gömt i mammans bokhylla väcker hans intresse och får honom att söka kontakt med polisen, där han tidigare arbetade. Utåt sett vill han vara med och hjälpa till i utredningen om mordet på Roger, men innerst inne vill han bara komma åt polisens resurser för att hitta kvinnan som skrivit brevet till hans mor.

Det är spännande och historien tar nya vägar hela tiden. Det blir aldrig tråkigt och på grund av Sebastians buffliga, irriterande och hemska personlighet (läs mer här) väcker den också mycket känslor. Han är verkligen ingen huvudperson man tycker om, men samtidigt har han något speciellt som gör att han kommer sanningen så mycket närmare än de andra hela tiden. På det sättet är Sebastian hela historiens styrka. Och tack vare att ingenting någonsin är vad det verkar vara (även om det ibland trots allt visar sig vara just så i slutändan) vet man aldrig vad man ska vänta sig på nästa sida. Misstänkta personer frias, polisen gör fel, fler mord dyker upp… Ja, det händer saker helt enkelt.

Ändå är det något som gör att jag inte totalt älskar den här boken. Kanske är det eftersom allt är väldigt nära att gå till överdrift och bli väldigt amerikanskt mot slutet. Kanske är det Sebastian Bergman. Kanske är det att den känns så enkel; inte ger något att bita i. Det är lättläst och flyter – både på gott och ont.

Categories
Betyg: 3, Deckare, Svenskt

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    *



    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

%d bloggers like this: