Mot mina vanor

I vanliga fall läser jag ytterst sällan förordet till en bok (eller efterordet för den delen, i de fall då det i stället ligger där). Jag brukar inte hitta någonting som intresserar mig där och när jag börjar läsa en bok är det för själva historien. Då vill jag rakt på den, inte ha några förklaringar eller andra historier före. Jag väntar mig alltid en uppräkning av folk som har varit till nytta för författaren eller, i de fall någon annan skrivit det, en lång förklaring till varför just den här boken är så fantastisk. Men det får mig ofta att tappa sugen. Därför brukar jag hoppa över dem.

Men i dag fick jag ögonen på ett förord som fångade, och behöll min uppmärksamhet.

“Den här bokens tillkomst är en roman i sig. På 1950-talet var jag en ung, okänd författarinna i New York, som hade skrivit sedan hon var två och ett halvt år gammal. Som nioåring började jag skicka in noveller till The New Yorker som jag prompt fick i retur. Redaktörerna tog mig för en vuxen människa som inte kunde skriva.”

Någonting i Rona Jaffes berättelse om hur Det bästa av allt kom till fascinerade och fångade mig. Hur hon i princip fick ett ämne tilldelat sig (kontorsflickor i New York) och beslutade sig för att göra det bästa av det. Hur hon på ett år gick från att nyss ha flyttat hemifrån till att bli en hyllad författare. Hur kvinnor tackat henne för vad de gjort för dem.

Ett kort, koncist och bra skrivet förord som gav mig någonting mer. Förvånande nog. Och förhoppningsvis lever boken upp till vad förordet har bäddat för.


One thought on “Mot mina vanor”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *