Sista vinterdagen

I kväll säger vi visst adjö till vintern (även om det i det soliga och varma vädret utanför mitt fönster redan känns som om vi har gjort det) och eftersom jag hittade ett så fint, vintrigt citat i går kväll vill jag passa på att dela med mig av det innan det är för sent. Visst är det en otroligt fin beskrivning av snö?

De första flingorna singlade ner från den svarta sammetshimlen likt små vilsegångna stjärnor, och ett par minuter senare var det som om hela galaxer vräkte ner över Exmoor. Det fanns inte minsta vindpust som kunde försena eller blåsa bort de miljarder med små punkter av sönderdelat ljus som öste ner från ovan för att slutligen åter samlas till en glänsande, tyst, vit matta under himlen.

ur Skuggsida av Belinda Bauer

Den rätta rubriken

Annika har den här veckan lyckats få till en riktigt klurig fråga, så jag tar mig friheten att sväva ut en aning i mitt svar.

Vilken är den mest uppseendeväckande bokbloggsrubrik du kommer ihåg?

Rubrikerna är det som allra oftast får mig att bestämma mig för att läsa ett blogginlägg, eftersom jag de allra flesta gångerna hittar dem genom bokbloggar.nu, en samlingssida som listar de senaste inläggen på olika bokbloggar. De rubriker som verkar intressanta får mig sedan att klicka mig vidare till bloggen.

Framför allt gillar jag rubriker som inte riktigt talar om vad jag har att vänta mig – kommer jag att hamna i en recension eller i ett inlägg om någonting helt annat? Alltså lockar inlägg med enbart bokens titel inte mig något nämnvärt.

Men att sedan komma ihåg de där rubrikerna långt efter att man har läst dem? Nej, det är jag nog dålig på. Så här på stående fot kommer jag konstigt nog att tänka på Bokbabbels “Tager du denna bröllopstårta…?” som visade sig leda till en bild på en bröllopstårta för alla oss bokälskare. Och som jag redan sett (för jag tjuvtittade lite hos några av er andra som svarat innan jag svarade själv) så var såklart Enligt O:s “Jag blev lovad dvärgsex” en rubrik som helt klart fick mig att dra på smilbanden.

Men som sagt sviker minnet och någonting extremt uppseendeväckande har jag svårt att komma ihåg. Det betyder dock inte att ni inte har skrivit bra rubriker på era bloggar. För det har ni alldeles säkert gjort.

(Och ja, nu har jag svävat klart för den här gången och lovar att försöka vara mer konkret nästa helg)

Välkommen tröst i regnrusket

De senaste två dagarna har jag fått två paket; ett väntat och ett oväntat. Allra först hittade jag ett paket i brevlådan i går – det som jag inte hade en aning om skulle komma. Det visade sig innehålla ett recensionsex från Nordstedts förlag – Den andalusiske mannen av Alexander Söderberg. En debutant jag aldrig hört talas om, men som bådar gott utifrån fram- och baksida.

I dag kom i stället en avi om att ett paket från Adlibris fanns att hämta på Pressbyrån. Mycket väntat och efterlängtat! För i det fanns nämligen en bok jag längtat väldigt länge efter – Skuggsida av Belinda Bauer. Resterande böcker “råkade” visst bara följa med i beställningen av en eller annan anledning. Och jag måste säga att jag är väldigt nyfiken på Chris Cleaves Little Bee.

Skrämmande hög igenkänningsfaktor

När börjar det riktiga livet – Fredrik lindströmNär börjar det riktiga livet?
Fredrik Lindström (Bonniers 2011)
E-bok

Fredrik Lindström är en man jag tycker om och jag gärna tittar på. Det jag tidigare har läst av honom har dock inte imponerat något vidare på mig. Men någon gång ska det väl bli ändring på det. När börjar det riktiga livet? är 14 korta, rappa noveller om vanliga svenskars vanliga liv och vanliga problem. Och Lindström lyckas verkligen med att skildra dem. Paret som jagar den perfekta tavlan till sitt hem eftersom det säger så mycket om dem, mannen och kvinnan som har ett helt kök fullt av dyra, fina köksprylar men inte använder en enda av dem någonsin (som mannen säger; om jag börjar med en så blir ju de andra avundsjuka och därför blir alla stående), mannen som köper båt för att få ligga mer, den mänskliga rättigheten att få vara lycklig och många fler.

Självklart är allt en smula överdrivet för att bli tydligare, men det är ändå skrämmande hög igenkänningsfaktor på det mesta. I nästan varje novell går att se de här tankarna eller laterna hos sig själv eller någon i sin närhet. Och det är just därför det blir så bra. Lindström har lyckats fånga den moderna människans absurda problem på ett klockrent sätt, men med relativt enkla medel.

Magiskt överraskad

Nattens cirkus – Erin MorgensternNattens cirkus
Erin Morgenstern (Nordstedts 2012)
Inbunden – 421 sidor

“Cirkusen anländer utan förvarning.” Och utan förvarning har den svept med sig mig in i sin värld; en värld där magin är så fullkomligt självklar att den inte ens känns övernaturlig. Men ingen ska veta att den är på riktigt, alla tror att det är något knep eller tekniskt arbete som ligger bakom. Kanske är det därför jag fastnar. För att det övernaturliga inte är övernaturligt.

Cirkusen är inte vilken cirkus som helst. Det finns ingen direktör och ingen manege. I stället består den av olika tält där du som besökare väljer vad du vill titta på. Cirkusen är även (framför allt) skådeplatsen för en historisk utmaning mellan två unga magiker; Celia och Marco. Deras läromästare har slagit vad och de unga tu är tvingade att på det ena eller andra sättet tävla mot varandra tills den ena har vunnit. Men att kampen inte är över förrän den ena har dött gör det hela mer komplicerat. Speciellt när bandet mellan dem blir allt starkare och utvecklas till en kraftfull kärlek.

Hade inte den här boken varit en recensionsex hade jag med största sannolikhet missat den. För så fort jag fick den i min hand kände jag hur jag ville lägga bort den. Hela omslaget utstrålade magi och övernaturligheter – sådant som inte riktigt är min kopp te. Men jag tog mig förbi mina första fördomar och började läsa. Och redan första kapitlet fanns det någonting som fångade mig. Det enkla, men ändå så målande språket är nog den starkaste anledningen. Erin Morgenstern lyckas verkligen väcka cirkusen till liv, jag kan se varenda litet tält framför mig och jag kan få karaktärerna att träda fram som tydliga gestalter. Att några delar här och där är skrivna som att det är jag som läsare som besöker cirkusen gör bara upplevelsen ännu starkare. Jag är på cirkusen och jag vet exakt hur allt ser ut. Här behövs minsann ingen filmatisering, för den är så gott som redan filmatiserad i mitt huvud när jag läst den. Och så väl gjorda beskrivningar (som inte blir fåniga och överdrivna) växer minsann inte på träd.

Jag är lite besviken på hur hon väljer att lösa upp kampen mellan de två unga magikerna. Det går så fort att jag nästan inte förstår hur det går till, får vända tillbaka och läsa om några stycken. Här är plötsligt inte magin något logiskt längre och hon tappar för ett litet tag bort mig, det jag tyckte så mycket om är inte längre det viktigaste. Men som tur var vänder det i allra sista stund tillbaka igen och jag kan få bära med mig den starka känslan av cirkusen och de fina karaktärerna Celia och Marco.

Det här är verkligen inte vilken bok som helst.

Lässvackefara?

Hm. Två böcker lästa i april (så långt) är inte ett speciellt bra för att vara jag. Kanske är jag på väg in i en lässvacka? Kanske befinner jag mig i en? Hu, nej. Så kan det inte (får det inte) vara! Jag har nog helt enkelt bara stannat i ett “mellan två böcker”-stadium lite för länge. Det låter bättre.

Hur som haver måste detta självklart åtgärdas snarast. Frågan är med vad. Nästa Jo Nesbø? Christoffer Carlsson? Kanske ska jag till och med våga mig på min första John Ajvide Lindqvist? Frågan är som sagt vilken som bäst får mig att börja sluka igen. Tål att tänkas på… (Men inte för länge)

Hopplöshet högt upp

Paradisoffer – Kristina OhlssonParadisoffer
Kristina Ohlsson (Piratförlaget 2012)
Inbunden – 403 sidor
(dock stark trea)

Från det att jag 2010 fick Tusenskönor i min hand har jag varit fast. Kristina Ohlsson lindade mig runt sitt lillfinger och fick mig att hela tiden gapa efter mer. Då hade jag tur – den första boken Askungar hade redan kommit ut och var bara att hugga tag i. Sedan dess har jag tvingats vänta och längta på uppföljarna, först Änglavakter och nu slutligen Paradisoffer.

Några år har gått och Fredrika Bremer är numera både tvåbarnsmamma och gift med sin äldre älskare Spencer. Livet hos polisen har hon lämnat bakom sig, i stället är det numera hos justitiedepartementet hon arbetar. Alex Rechts polisteam finns inte längre och Peder Rydh är ute ur historien efter vad som hände i den tidigare boken. Ingenting är alltså vad det en gång var, vilket delvis känns skönt men delvis också lite sorgligt.

När en mystisk person bombhotar fyra skilda platser i Stockholm inför en debatt om invandring korsas Fredrikas och Alex vägar igen. Men ännu tydligare blir samarbetet dagen därpå när ett plan på väg från Arlanda till New York bombhotas. Terroristernas krav är två; släpp Zakaria Khalifi som ska utvisas från Sverige och lägg ner det amerikanska fängelset Tennyson Cottage i Afghanistan. Annars sprängs de 400 passagerarna i luften. Men hur hänger de båda kraven ihop? Alex Recht blir ansvarig hos polisen och får samarbeta nära med Säpos Eden Lundell – en helt underbar karaktär. Hon är en stark kvinna som inte låter sig hunsas med, men som man samtidigt får veta är ganska bräcklig. Mänsklig, helt enkelt. Även Fredrika hamnar nära de två då hon får i uppdrag att rapportera vad som händer till sitt departement. Men tiden är knapp, innan bränslet tar slut ska kraven ha tillmötesgåtts. Och det förstår ju vem som helst att de inte kommer att göra…

Paradisoffer är så annorlunda mot de tidigare böckerna att jag först blir besviken. Inledningen präglas av så mycket fakta att jag tröttnar lite, men som tur är tar det sig senare. Historien blir dock aldrig riktigt densamma när Fredrika inte längre jobbar för polisen och jag kan sakna den vanliga deckarspänningen. Men Kristina Ohlsson lyckas verkligen bygga upp en stark känsla av hopplöshet; hur räddar man ett plan som befinner sig mitt ute i ingenstans högt upp i luften? Resonerar USA rätt när de ställer 400 liv mot tusentals? Och det går nästan inte att undgå att bli lite, lite flygrädd. Hjälplösheten hos besättningen är otäck och gör det hela otroligt verkligt.

Kristina Ohlsson skriver själv i efterordet att hon ville göra någonting annat den här gången och det har hon verkligen gjort. Hon har delvis lyckats, för jag läser vidare utan att kunna sluta, men delvis också misslyckats. Den här boken känns inte riktigt lika välskriven som de tidigare och jag tycker inte om hur hon väljer att avsluta allting – det blir för snabbt. Men är det någonting hon kan så är det att skapa trovärdiga, verkliga karaktärer. Jag hoppas verkligen att hon väljer att låta Eden Lundell vara med mer i framtiden. För att det blir fler böcker bara räknar jag med. Och jag tänker börja längta redan nu.

Envis som bara den

Hur många sidor/kapitel ger du en bok innan du lägger undan den om den inte tilltalar dig över huvud taget?

Ja, det är frågan som Annika vill ha svar på den här veckan. Och egentligen finns det nog ett ganska kort svar på den. Jag lägger helt enkelt sällan undan böcker.

Det finns tips som säger 50 sidor, någonting med din ålder, halva boken… Ibland tänker jag att hundra sidor är ett bra mått. Men sen struntar jag ofta i det och fortsätter ändå, trots att jag inte tycker om det jag har framför mig.

Två böcker kan jag minnas som jag inte har läst ut de senaste åren. Sagan om ringen fick trots två försök (där jag lade ner försöken på ungefär samma ställe båda gångerna) finna sig i att bli förpassad till bokhyllan. Luftslottet som sprängdes lades undan när det blev för mycket fakta och i stället väntade jag på filmen.

Kanske när jag i de flesta fall in i det sista en förhoppning om att det faktiskt ska ta sig. Att slutet ska vara det som väger upp för att resten av historien inte riktigt föll mig i smaken. Eller också är jag helt enkelt bara väldigt envis.

Jättebra, helt enkelt

Jävla John dyker upp som tips allt som oftast här på bloggen. Helt enkelt för att det är en av de bästa böckerna jag läst. Eva Dozzi har blandat sanning och fiktion om John Lennon under Beatlestiden på ett sätt som är så underbart. Jag tror nästan på varenda ord, trots att jag vet att själva historien inte är sann. Bakgrunden är dock det och det ligger ett gediget researcharbete bakom boken. Och jag tycker så oerhört mycket om huvudpersonen Katja som inleder ett förhållande med John Lennon. I smyg förstås.

Och för att fortsätta på temat jättebra så kan jag ju inte låta bli att ta med en annan favorit som också allt som oftast dyker upp här (fast då med flera olika böcker) – Anna Gavalda. Jag älskade honom är en kort och fin historia. En sådan där Gavaldas otroliga förmåga att visa mycket med hjälp av lite handling kommer fram. Just den här boken är inte den bästa jag läst av henne, men Anna Gavalda är alltid Anna Gavalda.