TidningsIda

– om böcker och språk

En spännande norsk månad

Efter två slarviga månader där jag missat mina nordiska utmaningar tog jag mig tillbaka i mars. Månaden då temat var Norge och jag lyckades ta mig an hela två norska böcker – en ny bekantskap och en som jag återvände till för tredje gången. Därför kommer här två, ganska, korta recensioner av de norska böckerna.

–––––

Evas öga
Karin Fossum (1995)
Inbunden – 221 sidor

Den nya bekantskapen blev Karin Fossum; en prisad författare född i Sandefjord i Norge. Hon debuterade med diktsamlingen Kanskje i morgen 1974 men 1995 kom hennes första deckare. I Evas öga hittar konstnärinnan Eva hittar under en promenad med sin dotter ett lik flytande i vattnet. Hon känner igen skorna och drabbas av panik. Hon kan inte ringa till polisen, på inga villkor. Men mannen hittas snart igen och visar sig vara en man försvunnen sedan flera månader. Konrad Sejer får fallet på sitt bord och börjar snart hitta kopplingar till en annan kvinna som blev mördad enbart några dagar innan mannen försvann – ett fall som ännu inte är uppklarad. Kvinnan var lyxprostituerad och den sista personen som såg henne i livet var just Eva.

Från första början fångar historien mig och den håller mig kvar i den spännande och hemska handlingen ända tills jag når sista sidan. Det är skönt att den inte allt för lång och utdragen (221 sidor) och därmed inte innehåller för mycket onödiga sidohistorier. Men jag lär känna Evas olika sidor och tycker synd om henne, förstår hennes plågor och hur hon tänker. Det känns trovärdigt och äkta och Karin Fossum skriver både enkelt och spännande. En bra och läsvärd deckare.

———-

Rödhake
Jo Nesbø (2000)
Pocket – 481 sidor

Efter den första Jo Nesbø-boken var jag tveksam. Efter den andra kände jag mig lite osäker. Men efter min tredje läsupplevelse tillsammans med kommissarie Harry Hole känner jag mig säker – jag tycker om de här böckerna. Spänningen, karaktärerna och i den här boken även sättet den är skriven på. Nesbø drar snygga paralleller mellan dåtid och nutid och genom att varva 1940-tal med 1999/2000 får han upp ett högt tempo som gör det nästan omöjligt att lägga boken ifrån sig. När jag läser om Holes jakt på en potentiell mördare som köpt ett av världens farligaste vapen längtar jag efter att få veta mer om den andra historien; soldaten som kallar sig Urias och har förälskat sig i sjuksköterskan Helena i Wien. Och när jag läser om livet under andra världskriget vill jag tillbaka till nutiden och få veta vem den mystiske gamle mannen som köpt vapnet egentligen är.

Det är även skrämmande hur aktuellt det känns och hur någonting egentligen ganska absurt kan bli väldigt trovärdigt. Det är svårt att inte tänka på Breivik och andra terrordåd. Och en sak är säker – nu vet jag att jag inte har läst min sista Jo Nesbø-bok.

––––––––––

Nästa månad är det dags för Åland.

    2 comments already | Leave your own comment

  1. 4/1/2012 | 14:54 Permalink

    Oj så fel man kan se – jag trodde först att det stod “Mordisk månad”… Fast det stämde ju ändå in ganska bra 🙂

    Respond to this comment

  2. 4/1/2012 | 21:41 Permalink

    Jag har läst några Fossum, men fastnade aldrig. Kanske dags för ett nytt försök. Jag minns att jag var tveksam till Nesbö också i början, men såsmåningom så fastnade jag (även om jag ett tag läste lite för många på raken). Kul att du är tillbaka i leken. Nu gäller det bara att hitta något från Åland…

    Respond to this comment

  3. Your email address will not be published. Required fields are marked *

    *



    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

%d bloggers like this: