TidningsIda

– om böcker och språk

Hopplöshet högt upp

Paradisoffer – Kristina OhlssonParadisoffer
Kristina Ohlsson (Piratförlaget 2012)
Inbunden – 403 sidor
(dock stark trea)

Från det att jag 2010 fick Tusenskönor i min hand har jag varit fast. Kristina Ohlsson lindade mig runt sitt lillfinger och fick mig att hela tiden gapa efter mer. Då hade jag tur – den första boken Askungar hade redan kommit ut och var bara att hugga tag i. Sedan dess har jag tvingats vänta och längta på uppföljarna, först Änglavakter och nu slutligen Paradisoffer.

Några år har gått och Fredrika Bremer är numera både tvåbarnsmamma och gift med sin äldre älskare Spencer. Livet hos polisen har hon lämnat bakom sig, i stället är det numera hos justitiedepartementet hon arbetar. Alex Rechts polisteam finns inte längre och Peder Rydh är ute ur historien efter vad som hände i den tidigare boken. Ingenting är alltså vad det en gång var, vilket delvis känns skönt men delvis också lite sorgligt.

När en mystisk person bombhotar fyra skilda platser i Stockholm inför en debatt om invandring korsas Fredrikas och Alex vägar igen. Men ännu tydligare blir samarbetet dagen därpå när ett plan på väg från Arlanda till New York bombhotas. Terroristernas krav är två; släpp Zakaria Khalifi som ska utvisas från Sverige och lägg ner det amerikanska fängelset Tennyson Cottage i Afghanistan. Annars sprängs de 400 passagerarna i luften. Men hur hänger de båda kraven ihop? Alex Recht blir ansvarig hos polisen och får samarbeta nära med Säpos Eden Lundell – en helt underbar karaktär. Hon är en stark kvinna som inte låter sig hunsas med, men som man samtidigt får veta är ganska bräcklig. Mänsklig, helt enkelt. Även Fredrika hamnar nära de två då hon får i uppdrag att rapportera vad som händer till sitt departement. Men tiden är knapp, innan bränslet tar slut ska kraven ha tillmötesgåtts. Och det förstår ju vem som helst att de inte kommer att göra…

Paradisoffer är så annorlunda mot de tidigare böckerna att jag först blir besviken. Inledningen präglas av så mycket fakta att jag tröttnar lite, men som tur är tar det sig senare. Historien blir dock aldrig riktigt densamma när Fredrika inte längre jobbar för polisen och jag kan sakna den vanliga deckarspänningen. Men Kristina Ohlsson lyckas verkligen bygga upp en stark känsla av hopplöshet; hur räddar man ett plan som befinner sig mitt ute i ingenstans högt upp i luften? Resonerar USA rätt när de ställer 400 liv mot tusentals? Och det går nästan inte att undgå att bli lite, lite flygrädd. Hjälplösheten hos besättningen är otäck och gör det hela otroligt verkligt.

Kristina Ohlsson skriver själv i efterordet att hon ville göra någonting annat den här gången och det har hon verkligen gjort. Hon har delvis lyckats, för jag läser vidare utan att kunna sluta, men delvis också misslyckats. Den här boken känns inte riktigt lika välskriven som de tidigare och jag tycker inte om hur hon väljer att avsluta allting – det blir för snabbt. Men är det någonting hon kan så är det att skapa trovärdiga, verkliga karaktärer. Jag hoppas verkligen att hon väljer att låta Eden Lundell vara med mer i framtiden. För att det blir fler böcker bara räknar jag med. Och jag tänker börja längta redan nu.

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    *



    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

%d bloggers like this: