Lockande läsning

Ett sätt att fånga mig som läsare är helt klart att försöka sig på någon sorts skönlitterär roman som även involverar Beatles. Tokig i dem som jag är så lockas jag även av andra som är lika tokiga. Det var därför jag fångades av Eva Dozzis Jävla John, som är en av de bästa böcker jag läst.

När jag för ett tag sedan läste om På jakt efter Sgt Pepper av Gunnar Nordström hoppades jag att den skulle kunna vara i närheten av Jävla John. Det är den inte, men så här en bra bit in i den kan jag konstatera att den är lättläst och en smula underhållande. Även att allt löser sig lite för lätt hela tiden och inte känns hundraprocentigt trovärdig. Men huvudpersonen James West är helt klart Beatlestokig. Vilken nattchef skulle få för sig att få in alla låtar från albumet Sgt Peppers lonely hearts clubs band som rubriker i en och samma tidning?

 

GW berättar ärligt och fyndigt

Gustavs grabb
Leif GW Persson (Bonniers förlag 2011)
E-bok

Någonting, jag vet inte riktigt vad, har fått mig att vara intresserad av att läsa Leif GW Perssons självbiografi ända sedan den kom. För på något sätt är han en fascinerande människa; otroligt kunnig, lite besserwissig, mysig och imponerande. Han har ett sätt att berätta saker på som gör att jag tror på honom och hans teorier. För många år sedan läste jag en av hans deckare, dock utan att fastna, och jag har lyssnat på ett sommar- och ett vinterprat med honom, där jag fastnade en smula. Och det kan ha varit i radiopraten som jag insåg att jag ville veta mer om den här fascinerande mannen.

Och det får man verkligen göra i Gustavs grabb. Han berättar på ett otroligt ärligt och sant sätt, både ur barnets ögon och den vuxnes, om sin uppväxt i en arbetarfamilj i Stockholm. Man riktigt känner hur mycket han älskade och såg upp till sin pappa, Gustav skildras med en värme som lyser igenom allting. Mamman, som ständigt var “sjuk”, skildras inte på samma sätt och emellanåt är GW inte rädd att förklara varför han känner så starkt mot henne som han gör. Han minns många incidenter och händelser från sin barndom och berättar alla på ett sätt som gör att man kan känna igen sig, trots att jag aldrig växt upp på det sättet. Han gör sitt barndomsjag rätta, men driver ändå med sig själv (som att han inte drar sig för att referera till sitt barndomsjag som professor Wille Vingmutter, vilket var vad hans klasskamrater kallade honom – professor för att han läste mycket, Wille för att han hette Willy i andranamn och Vingmutter för att hans öron stod ut).

Jag fastnar kort sagt i hans livshistoria, även om vissa bitar ibland känns lite för långa, som att jag har förstått poängen och bara vill gå vidare. Men jag står även efter läsningen fast vid att han är en intressant (och imponerande) person.

Ge mig!

Den här helgen ställer Annika återigen en svår fråga, men den här gången svår för att det är svårt att välja bara en. Men jag ska försöka.

Nämn en bok som står på din önskelista just nu.

Jag har läst så otroligt mycket gott om Agaat och intervjuerna med författaren Marlene van Niekerk har gjort mig nyfiken på både henne och hennes bok. Det känns som en lite annorlunda historia som skulle kunna lämna en otroligt stark känsla när man har läst ut boken. Därför har den klättrat upp på min önskelista, men även på min reservationslista på biblioteket. Där är jag dock inte ensam om att önska mig den…

Lättläst… men inte jättedjupt

Etikett
Josefin Palmgren (Mix förlag 2012)
Inbunden – 139 sidor

Emilia har blivit förälskad i den ganska mycket äldre kalsongmodellen Klemens och ska fira påsk tillsammans med hans familj i deras lantställe på Gotland. Klemens har en syster, Odette, som är lika gammal som Emilia och också kommer från Stockholm men där slutar också alla likheter. Och visst känns det lite konstigt. Men när Klemens plötsligt blir sjuk och måste akutflygas till Stockholm följer hans föräldrar med och Emilia blir kvar med Odette. Och plötsligt inser hon att hon inte kan klara sig utan hennes sällskap, det är något speciellt att sitta där och prata om livets bra och dåliga sidor tillsammans med henne. Båda två har en del speciella tankar och det blir en hel del konstiga, bittra och hoppfulla samtal.

Det finns många bra meningar och stycken som klarar sig bra för sig själva, men speciellt djupt blir det aldrig. Kanske för att det utspelar sig på relativt kort tid och för att boken är så kort. Det blir lite småkomiskt och fyndigt, men jag känner inte att jag känner varken Emilia eller Odette på djupet. Ingen av dem berör mig riktigt och mot slutet tycker jag mest att Emilia agerar konstigt, irrationellt och ologiskt. Det är förresten inte enda gången, emellanåt tappar jag greppet och förstår inte riktigt handlingen, relationer eller vad de pratar om.

Men det fungerar som en snabb, underhållande läsning. Absolut. Så egentligen är det kanske bra att den är kort och rapp.

Tillsammans med boken (som var ett recensionsex) följde även en annan slags fylla-i-bok än de Mina vänner-böcker man hade som liten. Nämligen Mina engångsligg, eftersom Palmgrens första bok hette just Engångsligg. Med samma upplägg som de böcker alla barn hade (i alla fall när jag var liten), men med mer detaljer om engångsligget. För min del kommer den dock att ligga oanvänd (jag har ju pojkvän sedan mer än två år) men jag skulle absolut kunna tänka mig att ge bort den som en lite halvoseriös present till en vän någon gång.

En helt enkelt perfekt present

Expressen.se

Mitt bland alla skålar, smycken och vägar dolde sig den absolut perfekta doppresenten till lilla prinsessan Estelle. Ett eget bibliotek bestående av 200 barnböcker. Bakom gåvan stod riksdagen och regeringen som enligt kortet hoppades att “denna dopgåva kan utgöra grunden för en med tiden långt större samling fängslande och inspirerande böcker – och början på ett livslångt glädjefullt och bildande läsande”.

Och jag blev så glad när jag läste det. Inte över antalet – det hade lika gärna kunnat vara tio böcker. Utan av tanken. Det är en doppresent som hon själv faktiskt kan använda och ha glädje av under många år framöver. Och som hon kan spara hela livet. Och som (med hjälp av hennes föräldrar) kan bli en inkörsport till litteraturens fantastiska värld. Helt rätt tänkt av de som styr vårt land (eller den som köpte presenten å deras vägnar). Trots att hon i framtiden kommer att ha mer saker än vad hon kan önska sig så tror jag ändå att det här kommer att vara en bra present under resten av livet.

Så tänkte jag också att vi borde göra det oftare – köpa böcker till barn. Böcker – det kan man däremot aldrig ha för många av. Och de blir aldrig omoderna.

K-dags

Kunzelmann & Kunzelmann är en oläst bok som har stått i min bokhylla i ungefär ett och ett halvt år. Trots att jag önskade mig den har det inte blivit av att jag har läst den och jag har ärligt talat ingen aning om varför. Kanske helt enkelt för att det har dykt upp annat som jag hellre velat läsa på en gång.

Kackerlackorna är däremot läst och den andra boken i Jo Nesbøs serie om Harry Hole var bättre än den första, men den fick mig ändå inte helt fast. Trots det kunde jag inte sluta läsa om Holes äventyr i Asien, trots att jag irriterar mig på Hole i stort sett hela tiden. Men spännande är det helt klart, det kan man inte säga någonting annat.

 

Ont om guldgruvor

Annika ställer den här veckan en fråga som jag inte har några vidare bra svar på:

Många beställer sina böcker från Bokus eller Adlibris. Har du andra tips på internetbokhandlar eller liknande där man kan få tag på böcker till åtkomliga priser?

Köper jag böcker på nätet så gör jag det oftast från Bokus eller Adlibris. Jag har tyvärr inga hemliga guldgruvor och det är lite synd. Visst har jag hört talas om och även varit inne på Bokbörsen, men jag har aldrig köpt någonting därigenom och kan alltså inte uttala mig om huruvida det är bra eller dåligt. Härom veckan lyckades jag dock lista ut en boktitel och författare jag inte kom ihåg med hjälp av just den sidan. Så på det sättet var den väldigt bra.

Annars är den enda internetsida jag köpt böcker på Tradera. Och visst var det både smidigt, billigt och snabbt. Men som alltid på Tradera beror det ju mer på säljaren än på själva sidan huruvida köpet går bra eller dåligt.

Både romantiskt och förskräckligt

Det bästa av allt – Rona JaffeDet bästa av allt
Rona Jaffe (1958)
Forum, Inbunden – 479 sidor

Att skriva om den här boken är svårt. För hur lyckas man få ner en stark känsla i ord? Hur gör jag den känslan bäst rättvisa. Jag vill förklara för er på vilket sätts jag sugs in i 50-talets New York och blir en av de unga sekreterarna som jobbar på det stora förlaget. Caroline är den jag kommer närmast och får starkast känslor för; den av de unga kvinnorna som har starkast drömmar om att göra karriär. Självklart vill hon precis som de andra hitta den rätte, gifta sig och skaffa familj men hon vill också vara stark på egen hand. Det är därför hon har kommit till New York. Och för att hennes fästman bröt förlovningen för att hals över huvud gifta sig med en annan vacker, rik flicka.

Men de andra karaktärerna är också starkt uppbyggda. April gör mig lite ledsen och uppgiven när hon så enkelt ändrar sig efter hur hon tror att omgivningen vill att hon ska vara. Barbara är imponerande när hon försöker få en ensamstående vardag att gå ihop. Gregg har livet många drömmer om, som skådespelerska, men vill i smyg ha ett annat, mer vanligt familjeliv.

Männen framkallar också starka känslor, men av motsatt anledning. De är riktiga kräk emellanåt. Som tror att man kan behandla unga kvinnor hur som helst och som är säkra på att de kan vira vem som helst runt sitt lillfinger bara för att de har lite makt. Vidrigt. Och jag blir så ledsen när kvinnorna går på de enkla knepen, men samtidigt förstår jag dem och suckar lite över att sådan romantik (om än även falskt förpackad) inte riktigt finns i dagens samhälle.

Rona Jaffe tar upp kontroversiella ämnen till diskussion, både abort och sexuella trakasserier för att nämna två. Och det blir lätt att se det hur den tidens perspektiv – just för att det inte är någon bok som är skriven för att romantisera 50-talet utan är skriven just då för att visa på problemen för de här kvinnorna. Jag tror att det är därför min läsupplevelse blir så stark. Jag både lockas av den tiden och avskräcks – tänk vilken tur att samhället har gått framåt. Hur bra vi kvinnor egentligen har det. Men också att det är tack vare sådana här kvinnor, som levde före oss.

Jag klarar inte av att lägga ifrån mig boken och jag vill att den ska fortsätta och fortsätta. Få vara kvar i 50-talets New York och både fascineras och förskräckas.

Jo, visst gjorde jag det

Annika undrar:

Upptäckte du någon ny författare under förra året som du kan berätta lite om?

Jag upptäckte flera nya författare 2011, till exempel Belinda Bauer precis som Annika. Men en författare som jag upptäckte förra året och sedan dess har hunnit återvända till tre ytterligare gånger är Jo Nesbø. Den norske deckarförfattaren som även är musiker och utbildad civilekonom. Han skriver om den norske polisen Harry Hole och som jag fortfarande har lite svårt att bestämma mig för vad jag tycker om. Förmodligen finns det en sorts hatkärlek till böckerna och därför kan jag inte slita mig från dem.

Han har skrivit nio böcker om den egensinnige men duktige Harry Hole, samt en fristående roman (Huvudjägarna) och tre barnböcker om Doktor Proktor. I min bokhylla står sedan bokrean, när Ica sålde pocketversionerna för 29 kronor styck, hela fem stycken böcker om Harry Hole. Och förmodligen kommer jag inte att kunna slita mig från att skaffa fler.