Avslutande läsning

Nu har jag återvänt till Sverige igen (tycker ni har det lite småkyligt här trots allt) efter en underbar vecka i Kolimbari på Kreta. Jag har tagit det lugnt, och även om jag inte läst riktigt så mycket som jag tänkt mig så har jag haft det fantastiskt skönt. Men nu är det snart tillbaka till vardagen igen och vad passar då bättre än helgens bokbloggsjerka?

Vad läser du just nu?

Två böcker följde ju som sagt med mig till Kreta, men “bara” (det var ju faktiskt 742 sidor i Fågeln som vrider upp världen) en blev utläst. Den andra, Godnatt finaste av Dorothy Koomson, påbörjade jag på planet hem och alltså är det vad jag fortfarande läser men närmar mig slutet av. Än så länge måste jag säga att jag gillade Marshmallows till frukost bättre och är lite besviken på den här, men man vet aldrig. Det kan ju ta sig ännu mer mot slutet. Lite småmysig och sorglig är den i alla fall.

Nätt och stark liten historia

Norrtullsligan
Elin Wägner (1908)
E-bok

Jag brukar säga att jag gillar böcker som handlar om starka kvinnor, oavsett om historien i sig är sann eller inte. På den beskrivningen kändes det som att Norrtullsligan skulle falla in, och på grund av dess nätta format tyckte jag att den gjorde sig bra som e-bok. Att den dessutom fick dra i gång sommarens klassikerläsning blev ett extra plus.

Och visst tycker jag om den. Jag gillar att se hur de unga kvinnorna som lockats av storstadslivet i Stockholm har det i början av 1900-talet. Hur de tar sig in i arbetslivet, försöker stanna kvar och samtidigt drömmer om den stora kärleken. På väldigt få sidor blir de ändå tydliga personer för mig och jag lever med dem i deras lilla lägenhet i Stockholm. Liksom Annika Lantz, som skrivit förordet, fascineras jag över att många problem fortfarande är desamma, trots att så lång tid har gått. I många delar av historien känns det som att det inte har gått hundra år, utan snarare handlar om oss människor som lever i dag.

Och det är så härligt att läsa om deras hopp och längtan efter ett annat liv. Styrka och hopp, det är två ord som garanterat får mig på fall.

Något överraskande

Norwegian wood lockade mig både på grund av Beatleslåten i titeln och på grund av författaren. Och det visade sig vara lika bra som jag hoppats. En annorlunda, men vacker kärlekshistoria som emellanåt är riktigt konstig, men stundtals också är fantastiskt känslomässig och underbar.

Krönikesamlingar är i vanliga fall inte min kopp te, men Liza Marklund lyckades motbevisa mig när hon släppte sin Nya röster sjunger samma sånger. Genom att strukturera upp samlingen med olika teman och att knyta an till den ena med den andras hjälp skapar hon en röd tråd som gör att det känns som att de olika texterna faktiskt hör ihop på riktigt och inte bara har råkat slängas ihop i samma bok.

Sämre kan man ha det

20120624-143649.jpg

Så här underbart kan man ha det en vecka på Kreta. Och just nu är jag knappt halvvägs, både genom semestern och Fågeln som vrider upp världen.

Så visst är det här ren njutning. Bad, sol, värme och trevligt sällskap. Och lugn och ro. Så härligt.

Mycket starka historier

Målgång har jag ännu inte läst, men det verkar vara en historia om en stark kvinna och sådana brukar jag gilla. I just det här fallet är Jane Tomlinson en stark trebarnsmamma som är sjuk i cancer men ändå vägrar ge upp. Enligt baksida och Adlibris ska det vara en känslosam berättelse om hur deras liv har tett sig sedan den första domen kom, och det ska även vara svårt att hålla tårarna borta. Det låter lovande. Sanna, starka berättelser är verkligen någonting som faller mig i smaken.

Även Mig äger ingen är en stark och sann berättelse, men som jag däremot har läst. Åsa Linderborg berättar med ett barns naivitet om hur det var att växa upp med en alkoholiserad och fattig pappa. Det är på ett varmt sätt, men perspektiven växlar även i och med att hon själv blir äldre. Just när jag läste den här boken var jag inte stormförtjust men sedan jag fått anledning att återkomma till stycken några gånger har den växt i mina ögon och jag förstår vilken bra skildring det faktiskt är.

Det här blir för mycket för mig

Den andalusiske vännen
Alexander Söderberg
(Norstedts 2012)
Inbunden – 501 sidor

När jag läser på baksidan av den här boken verkar allting båda för en otroligt spännande och bra läsupplevelse. Första boken i en planerad serie, såld till mängder av länder och jag har sedan läst att filmrättigheterna redan är sålda. Det måste väl vara bra, eller?

Kanske är det just därför jag blir så förvånad. Eller också är jag helt enkelt inte rätt läsare. Men det borde jag vara, det här är ju sådant jag gillar. Eller? Jag blir så förvirrad och förstår inte varför det här ska vara så bra. Till och från är det spännande. Men oftast är det alldeles för mycket, som en fullspäckad actionthriller där man har glömt bort att göra människorna trovärdiga och verkliga. Visst finns det några, som polismannen Lars och delvis också huvudpersonen Sophie Brinkmann. Men inte ens där känner jag att jag får lära känna dem helt på djupet.

Sjuksköterskan Sophie träffar patienten Hector Guzman och av någon anledning finns det någonting som gör att hon dras till honom. Han är charmig, intelligent och trevlig och de börjar att träffas efter att han skrivits ut från sjukhuset. Men snart (alldeles för snart) dras Sophie in i Hectors värld av knarklangare och lejda mördare och allt blir en hetsig flykt för att överleva.

Jag kan förstå att Alexander Söderberg siktat mot filmens värld, det är väldigt sceniskt uppbyggt och vissa delar gör sig säkert utomordentligt på film. Men om en bok ska vara tillräckligt spännande och gripande måste det finnas någonting mer. Som ett starkt persongalleri. Tyvärr finns inte det och mycket av spänningen saknar finess. Det “bara händer” och ofta blir vissa händelser en alldeles för enkel lösning på problemet. Och emellanåt är det så mycket som händer att jag bara måste lägga ifrån mig boken, andas och ta en paus.

Finess. Jag behöver mer finess och lugn. Spänning i all ära, men ibland måste jag få andas och sjunka ner i en stark personhistoria även om det är en spänningsroman.

Hur kan sådant här hända?

Fallen flicka
Christina Wahldén
(Rabén & Sjögren 2009)
E-bok

16-åriga Rona trivs bra i Sverige och i skolan. Hon försöker lära sig så mycket som möjligt och vill studera så länge hon bara kan. Hennes familj kom till Sverige för ett år sedan, men den enda som har acklimatiserat sig bra är Rona. Hennes mamma är gravid, vilket gör att Rona får ta hand om större delen av hushållsarbetet. Utöver skolan så ska småsyskonen lämnas på dagis och maten lagas. Och alltid ska pappa göras nöjd, vilket är lättare sagt än gjort. Så fort hon gjort någonting han tycker är fel väntar slag och hårda ord. Till slut rinner missnöjet över och med hjälp av Ronas äldre bror “råkar” hon ramla ner från balkongen…

Balkongflickor dyker upp då och då i medier, unga tjejer som råkat falla ner från balkongen och där man kan misstänka att det är familjen som ligger bakom. Christina Wahldén gör ett bra jobb med att belysa problemet och man får verkligen en stark känsla för Rona. Det är hemskt och skrämmande att det här faktiskt existerar i vår värld i dag. Det är så svårt att förstå hur någonting som misstankar om att ens dotter har vanärat familjen gör att det bästa är att få henne ur vägen. Jag förstår så väl den lärare som tar Rona under sina vingar och försöker hjälpa henne så gott det går. Jag önskar att jag hade vågat göra detsamma om jag hamnade i en liknande situation. Och Ronas kärlek till sin familj – hon tror sin pappa om gott trots att hon är livrädd för honom på samma gång. Hon vågar återvända hem, trots att hon vet att han är arg. Hon är en stark tjej – men tyvärr är männen i familjen starkare…

1 165 sidor i solen

En vecka med sol, bad, god mat och bara njutning. Och självklart läsning. Två böcker, 1 165 sidor – det borde väl räcka? Jag ska ju trots allt inte läsa hela tiden. Och skulle det råka ta slut finns det väl någonting att köpa på plats. Men jag tror att det ska gå bra och ger mig en bra anledning att ta mig an den tegelsten jag väntat med så länge.

Kort sagt, jag tror att jag är redo att åka mot Kreta i morgon!

Enormt besviken – men längtar ändå vidare

Skuggsida – Belinda BauerSkuggsida
Belinda Bauer (Modernista 2012)
Inbunden – 383 sidor

(En liten spoilervarning utfärdas, men mycket liten sådan)

Belinda Bauers debutroman Mörk jord tog mig med storm när jag läste den i slutet av förra året. Jag var fast från första sidan och från den sista sidan längtade jag efter att få läsa hennes nästa bok. Och på grund av min lathet så väntade jag tills den kom på svenska (och lite till). Men när jag väl hade fått hem den var det svårt att slita sig – än en gång.

I den här boken befinner vi oss fortfarande i ungefär samma område som i den första, men med en annan huvudperson. Jonas Holly är lokalpolis i området kring byn Shipcott och i bakgrunden finns även några av karaktärerna från Mörk jord. Han tar sitt arbete på största allvar, samtidigt som han anstränger sig för att ge sin sjuka fru en så bra tillvaro som möjligt. Arbetet är lugnt och relativt enkelt, tills den dag en äldre kvinna hittas kvävd i sin säng. Holly har ingen erfarenhet av mordutredningar, vilket den ytterst otrevlige kriminalinspektör som blir ditskickad med sitt team är snabb att utnyttja. Stackars Holly får skäll för både det ena och det andra och utnyttjas på ett skrattretande sätt. Men trots det erfarna teamet är det fler personer som blir mördade och kanske är det bara Holly som kan räkna ut hur man ska lyckas hitta mördaren. Men hur ska han kunna göra det om han inte tillåts någon insyn i utredningen?

Spänningen är det verkligen inget fel på, möjligtvis går det lite långsamt framåt emellanåt. Men det är skönt, jag får gott om tid att lära känna personerna på djupet och det är verkligen en av Belinda Bauers styrkor. Det är inte vilken kriminalroman som helst, utan det finns verkliga personer och känslor med i den här historien, precis som det gjorde i Mörk jord. Men det finns ett stort men – och eftersom det är närmare slutet så kommer jag inte att gå in på det. (Men du som är rädd för att ens få veta någon liten detalj om det borde nog sluta läsa här ändå)

Låt oss nöja oss med att säga att jag tycker att hon har gjort det oerhört enkelt för sig genom att fortsätta historien på det sätt hon har gjort. Och det är så synd, för fram tills dess älskar jag historien. Sen blir jag arg, ledsen och besviken. Och undrar hur sjutton hon lyckas fortsätta i nästa bok. Men trots det, eller kanske på grund av det, längtar jag efter att läsa nästa bok i serien om Holly och Shipcott. Fast jag tänker suga på den karamellen ett tag till, smälta besvikelsen från den här boken och bara komma ihåg det som var bra. (Och i det gäller även att glömma alla stora korrfel, som till exempel allra först i boken där Hollys fru får fel namn).

Låt oss hoppas att Belinda Bauer inte väljer en lätt utväg även i Finders Keepers.

Några omläsningar ska hinnas med

Hemma i mina föräldrars bokhylla finns bland annat de här böckerna. Sju böcker som för några år sedan väckte en förälskelse hos mig. Jag började med ABC-morden och sedan var jag fast i Agatha Christies värld, framför allt föll jag för Poirot. När de sju böckerna var utlästa gick jag vidare till biblioteket och började arbeta mig igenom deras Christie-böcker. Jag tror att jag stannade någonstans runt 25.

Och nu när jag har några dagar hemma hos dem igen så kände jag en stark längtan av att läsa om dem igen. Och varför inte då börja med den som jag först av alla började med?