TidningsIda

– om böcker och språk

Nu är jag inte irriterad längre

Lärjungen – Rosenfeldt & HjorthLärjungen
Hans Rosenfeldt, Michael Hjorth
Norstedts 2011
E-bok

Tidigare i år läste jag första boken om psykologen Sebastian Bergman, Det fördolda. Kort sagt så fastnade jag för spänningen och drivet i boken, men irriterade mig något oerhört på just Sebastian Bergman. Knappt så att jag kunde stå ut med honom. Men spänningen och handlingen gjorde mig sugen på mer, och lockade mig till Lärjungen.

Sebastian Bergman har en otroligt dålig period igen när boken börjar. Han har inget jobb och hans sexmissbruk är riktigt dåligt igen. Av olika anledningar (som vi inte ska spoila här) söker han sig dock tillbaka till Rikskrim som är i full färd med att utreda en rad makabra kvinnomord. Det värsta är att de är kopior av mord som ägde rum många år tidigare, och mannen, Edward Hinde, sitter tryggt och säkert inspärrad. Och att han åkte fast var just Sebastian Bergmans förtjänst. Därför blir han eld och lågor över det nya fallet och de övriga i Rikskrims utredningsgrupp tvingas snart svälja sin ilska och ta in den odräglige psykologen igen. Snart visar det sig ha både fördelar och nackdelar, när Sebastian själv har en stor del i brotten.

Jag tycker synd om Sebastian Bergman. Jag lider faktiskt riktigt med honom. Det är mina starkaste känslor för honom nu. Inte ilska eller irritation. Han får bli en vanlig människa och är faktiskt inte lika odräglig som i den första boken. Han har känslor, han ångrar sig och han önskar att han hade gjort saker annorlunda. Inte alls som den bilden jag hade av honom. Och det är så skönt, för då är det så mycket lättare att ta till sig även bilden som ges i Det fördolda. Han får ett djup och flera olika sidor. Precis så som människor är.

Och att det är spännande kan man verkligen inte säga någonting annat om. Om den första boken var bra på den fronten så är den här ännu bättre. Jag kan knappt lägga plattan ifrån mig, jag vill fortsätta läsa hela, hela tiden. Vem är den mystiske mannen som mördar kvinna efter kvinna på ett identiskt sätt? Har Hinde själv någonting med det här att göra?

Och framför allt. Jag känner emellanåt nästan som att jag läser en historia om ett brott som faktiskt har ägt rum. Vissa kopplingar och delar är visserligen lite väl otroliga, men bara att jag tänker det då och då säger mycket. Jag tror på det här. Jag tycker om det jag läser. Och det är så skönt att jag tog chansen att lära känna Sebastian Bergman bättre.

Categories
Betyg: 4, Deckare, Svenskt

    One comment so far | Leave your own comment

  1. 9/5/2012 | 18:59 Permalink

    Låter lovande eftersom jag inte alls gillade den första boken om Sebastian Bergman 🙂

    Respond to this comment

  2. Your email address will not be published. Required fields are marked *

    *



    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

%d bloggers like this: