Påsen som försvann

Vid halv fyra på torsdagen hade jag bestämt träff med Alexandra (Zachan) på Bokmässan. Men före det började jag bli lite trött i benen och behövde dessutom ladda min telefon. När jag då såg en relativt tom gång med flera eluttag i väggen satte jag mig ner och slog två flugor i en smäll. Men vips var klockan halv fyra och det var dags att träffa henne. Jag samlade ihop mina saker och drog mig bort mot bokbloggarrummet för att hitta henne. Det gjorde jag (mycket trevligt) och vi bestämde oss för att ta en sväng nere på mässgolvet.

Vi hann inte mycket mer än att börja gå när hon frågar mig om jag har gjort några fynd. Glad lyfter jag på min kassbehängda vänsterarm för att visa upp min gulliga lilla Excesspåse först (eftersom jag fånigt nog var så stolt över den, mest för att den var så liten och söt). Och jag får panik. För påsen hänger inte där. Den ligger inte i DN-kassen heller, den ligger inte i min väska. Hjälp!

Förskräckt inser jag att jag förmodligen glömt den i gången där jag satt. Paniken fyller kroppen och jag måste verkligen ha tillbaka min påse. Jag släpar med mig stackars Alexandra i rask takt, uppför rulltrapporna och bort mot gången, vid Internationella torget. Varför vet jag egentligen inte, för hur dum är man om man tror att en pytteliten påse ska stå kvar när hur mycket folk som helst passerar?

Döm därför om min förvåning när vi svänger runt ett hörn och det första jag ser är min lilla påse! Åh, jag blev så lycklig och glad. Ibland har man verkligen turen på sin sida. Jag och min lilla påse återförenades och jag lovar härmed att läsa mina första Excessböcker med extra stor hänsyn om omtanke, nu när jag vet vad de har varit med om. Och tacksamhet för att de väntade på att jag skulle komma tillbaka.

Och Alexandra, tack för att du stod ut med min virrighet. Som sagt, jag gör ALDRIG sådant annars.