Month: November 2012

Litterära julönskningar

Medan snön sakta dalar ner utanför fönstret och advent väntar runt hörnet tänker jag gärna på julen. Själva adventspyntandet ska jag börja med i morgon, men redan nu börjar jag tänka på julönskningar i samband med helgens bokbloggsjerka hos Annika:

Nu står snart julen för dörren och då är frågan vad du önskar dig för bokliga saker i julklapp?

Jag har med flit låtit bli att köpa Lars Keplers Sandmannen för att kunna önska mig den i julklapp. Det skulle vara en bra present helt enkelt.

Men jag har också bestämt mig för att önska mig någon/några av böckerna ur Sjöwall/Wahlöös Roman om ett brott. Jag har bara läst Roseanna och skulle gärna vilja läsa fler, och eftersom Piratförlagets nyutgåvor av alla tio böckerna är så oerhört fina skulle jag väldigt gärna ha dem stående i min bokhylla.

Precis så viktig att läsa som alla andra säger

Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken
Jonas Gardell
Norstedts 2012
Inbunden – 293 sidor

Hur skriver man om någonting som alla redan känner till, många har läst och många har sett? Att komma med någonting nytt när det gäller Torka aldrig tårar utan handskar känns som helt omöjligt. Att boken finns kan inte ha undgått någon. Att den handlar om Rasmus från Värmland och Benjamin som är Jehovas vittne och som träffas i Stockholm kan inte heller ha slunkit undan. Att huvudfokus i boken är på hur homosexuella och då framför allt de aidssmittade behandlades i Stockholm för inte alls speciellt länge sedan vet nog alla.

Jag var säker på att jag skulle gilla den här boken redan innan jag började läsa den, ja, redan innan jag hade den här hemma. Och det var just för att jag sett så mycket av vad alla andra tänker om den. För den är precis så bra och så läsvärd som hyllningarna säger. Historierna om Rasmus, Benjamin och de andra männen blir så närgångna och verkliga att det verkligen inte går att slå ifrån sig att det här är en sanning, en hemsk sådan, som berättas. Jonas Gardell vet vad han skriver om och det märks att han har lagt ner lång tid och mycket omsorg för att allting ska bli rätt. All heder åt det.

Men det är synd att historien har fått så mycket uppmärksamhet som den har gjort. För det är svårt att undkomma en känsla av att man känner igen mycket när man läser. Det kan såklart vara på både gott och ont, ibland gör det till och med att man vill veta mer och får en aha-känsla när man får veta ännu mer. Därför hade jag önskat att boken var så mycket längre och gick ännu närmare de olika personerna. Jag lämnar dem alldeles för fort och längtar nu så oerhört mycket efter del två som kommer i januari.

Att jag dessutom hade läst Andreas Lundstedts historia om livet som hiv-positiv i dag, Mitt positiva liv, gav också en en bra utgångspunkt för den här boken. Tillsammans skapar de ett väldigt bra sammanhang och ger en fördjupad bild av både livet som homosexuell och hiv-positiv/aidssjuk. Därför borde alla som gillar den ena även läsa den andra. Och kanske alla andra också.

Uppryckning

November går mot sitt slut och här sitter jag och har inte bloggat på typ en vecka. Så går det när tiden springer ifrån en, trots att jag inte har en aning om vad jag har gjort i stället. Men nu är det i alla fall snart dags för december – äntligen – och det innebär att jag måste se till att komma ikapp med mina recensioner. Alla årets lästa böcker ska vara recenserade före årsskiftet och eftersom jag planerar att hinna med en hel del även i december är det alltså dags att sätta lite fart nu.

Laddad platta

I dag åker min sambo och jag uppåt Stockholm för att hälsa på hans familj och gå på dop under helgen. Självklart får en förberedd läsplatta följa med. Eftersom jag inte riktigt vet vad jag känner för att läsa (och ens om jag kommer att läsa någonting) blev det tre böcker som fick ingå i förberedelsen. Väldigt sällan fin, av Sami Said, Dubbla slag av Malin Persson Giolito (som jag faktiskt inte har läst fast jag tyckt väldigt mycket om hennes två följande böcker) och Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman.

Och det är just en av de saker som är allra bäst med lilla Iriver – jag behöver inte bestämma mig helt och hållet i förväg för vad jag ska ta mig an.

Två titlar på T

Ja, den här lilla utmaningen har dragit ut längre på tiden än vad jag hade tänkt mig. Men förhoppningsvis ska jag hinna klart innan året är slut och därför tänkte jag nu ta mig an två titlar som börjar på T ur min bokhylla.

Där hittade jag The Beatles (eller Then there was music som själva serien tydligen heter, båda börjar ju hur som på T) som är en mer bildbetonad faktabok om Beatles från start till slut. Jag kan inte påstå att jag faktiskt har läst igenom hela, men jag har bläddrat ett par gånger. Är man Beatlestok så är man.

Tusenskönor är Kristina Ohlssons andra bok, men den första jag läste av henne. Av en slump, eftersom jag fick i uppdrag att recensera den för Motala tidning. Och sedan var jag fast, letade snabbt upp hennes första bok och nu är hon en av mina absoluta favoritförfattare. Det är spännande och bra, och kanske är just Tusenskönor en av de bästa.

Lockande titlar

Efter att ha gjort några veckors uppehåll tänkte jag i dag åter svara på frågan i bokbloggsjerkan. Den här helgen undrar Annika:

Nämn en titel som du ”går igång på,” på ett antingen positivt eller negativt sätt.

Det är helt klart något väldigt speciellt med Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam. Så fin, men ändå sorglig på något sätt och det ligger så mycket sanning redan i titeln. Och nästan ännu mer i originaltiteln – Ensemble, c’est tout. Åh *suckar en behaglig, längtansfull suck*. Nu blev jag ju nästan sugen på att läsa om den igen…

Men sen tycker jag också väldigt mycket om Kristina Ohlssons korta titlar. Askungar, Änglavakter, Paradisoffer, Tusenskönor… De säger inte så mycket om innehåller men är ändå fina i sig själva. De blir spännande och det går att fundera så mycket på vad orden egentligen betyder.

Lyckat igen, men lite väl segt

J K Rowling – The casual vacancyThe casual vacancy
J K Rowling
Little Brown and company 2012
Inbunden – 503 sidor

Förmodligen tillhör jag exakt rätt målgrupp för den här boken. Jag var nio när den första Harry Potter-boken kom och efter det följde de mig genom mina tonår. Nu har det gått ganska många år sedan allting började och J K Rowling ger sig i kast med att ta sig an det faktum att de som började läsa henne för 13 år sedan nu har blivit vuxna. Den här gången blir det alltså politik och de utsatta i samhället som är huvudämnena för boken.

Hon tar oss med till den engelska byn Pagford, en liten by full av motsättningar. När Barry Pagford hastigt avlider sätts hela byn i chock och det faktum att det nu finns en tom stol i grevskapsrådet skapar stora schismer. Vem ska lyckas vinna förtroende nog att bli hans efterträdare? Och vilka frågor är de viktigaste? Mycket kommer att handla om den lilla del mellan Pagford och grannbyn, The fields, där de utsatta människorna bor. Många i Pagford vill inte riktigt veta av de som har det sämre ställt och speciellt infekterad är frågan om huruvida behandlngshemmet ska finnas kvar. Gör den egentligen någon nytta?

Alla de svåra frågorna i den lilla byn illustreras med hjälp av en väldig massa personer. Till en början gör det hela historien så rörig att jag nästan funderar på att lägga ner, det presenteras nya personer i varje nytt kapitel och jag har svårt att hålla isär dem. Men till slut börjar jag se ett samband och jag börjar få favoriter. Utan tvekan är det i ungdomarna som J K Rowling lyckas bäst med, de blir verkliga och berör på ett sant sätt, och då speciellt de som befinner sig i utanförskapet. Framför allt fastnar jag för den 15-åriga Krystal, vars mamma kämpar med ett svårt drogberoende och som har en lillebror som riskerar att när som helst omhändertas. Hennes historia är så sorglig och hemsk att tårarna är nära flera gånger, men Krystal har skinn på näsan och vågar säga ifrån. Men hon har Barry Fairbrother att tacka för så mycket och nu när han är död känns allt mycket svårare igen.

Jag är glad att jag läste vidare, och de sista 200 sidorna är verkligen riktigt bra. Historien hade vunnit på att fokusera på något färre personer för att riktigt kunna fånga läsaren och ge oss möjligheten att komma alla karaktärer lika nära. Men när hon lyckas är det riktigt bra och bränner verkligen till. Den väcker tankar och får oss att se våra egna fördomar. Rowling har varit smart när hon valt ämnen, det här är någonting som vi behöver få tänka till om.

Och jag är så glad att hon vågar sluta boken på det sätt hon gör. Det gör att den inte blir till vilken historia som helst som bara går att glömma bort. Tvärtom.

Den 22 november släpps boken på svenska, under namnet Den tomma stolen.

En lyckad afton

Även andra halvan av Bokens afton blev lyckad, med många skratt. Josefine Sundström fick äran att inleda den (genom att bli introducerad med bland annat ett citat om hennes skrivande ur en artikel där jag nämnt hennes bok) och gjorde det på ett mycket fint sätt genom att berätta om vägen från dans till skrivande och vad hon egentligen ville få fram med Boel och Oscar.

Därpå blev det Louise Boije af Gennäs, som till skillnad från de tidigare blev intervjuad av konferencieren Peter Hausenkampf. Tyvärr blev det lite stelt och segt, även om framför allt ämnet religion var otroligt intressant. Men jag blev som sagt inte superimponerad av Högre än alla himlar och den här presentationen fick mig inte jättesugen på fortsättningen Blå koral heller.

Avsluta fick självklart Tommy Körberg göra. En Tommy Körberg som bara hade suttit och väntat på sin tur att ta plats i rampljuset och som tänkte utnyttja varje minut. Även han skulle bli intervjuad, men stackars Peter Hausenkampf hade det inte lätt. “Du är så allvarlig hela tiden”, som Tommy sa, och allvarlig var det minsta som Tommy ville vara. Det ena skämtet avlöste det andra och på så sätt fick vi avsluta det hela med lite skratt.

En mycket trevlig afton med stor bredd och mycket intressanta ämnen. Och så fick jag ju mitt ex av Paradisoffer signerat av Kristina Ohlsson, så jag är mer än nöjd.

Populärt och roligt

20121113-204112.jpg
Nu är det paus i ett fullsatt Bokens afton, tre författare har pratat och tre är kvar. Än så länge har vi skrattat åt Christer Lundbergs prat om knark och sex med blåa pallar (något som verkade falla även den äldre publiken i smaken), liksom skrattat minst lika mycket åt Pär Johanssons anekdoter om de underbara människorna i Glada Hudik (men som jag trodde kände jag igen i stort sett allt efter att ha läst boken). Vi har också fasats av Kristina Ohlssons berättelse om hur hon misstänktes som terrorist på gränsen mellan USA och Mexiko och imponerats av allt hon hunnit med.

20121113-203752.jpg Och nu är det som sagt paus och kön för att få böckerna signerade ringlar sig lång på scenen. Allra bäst verkar Christers sorgsna flört om att han kanske med lite tur skulle lyckas sälja tre böcker ha lyckats.

Nu är det Tommy Körberg, Louise Boije af Gennäs och Josefine Sundström som står på tur.

Snart dags för Bokens afton

I kväll är det då äntligen dags för Bokens afton här i Kalmar, som jag har skrivit om förut. Men nu är det som sagt inte långt kvar och jag ser fram emot en riktigt trevlig kväll, trots att jag går dit helt ensam. Alla böcker jag hade planerat att läsa är nu lästa och jag har därmed läst fyra av sex författare som kommer att prata.

Kristina Ohlsson står fortfarande fast som det mest intressanta, men efter att ha läst Högre än alla himlar ser jag även fram emot att höra Louise Boije af Gennäs berätta om sitt författarskap. Mest för att jag hade lite svårt att engagera mig i alla karaktärer som dyker upp i boken och tycker att det blev för långdraget, men nu ser en chans att höra henne berätta om tanken bakom. Även Josefine Sundströms historia om Boel och Oscar kommer att bli intressant att lyssna på.

Men trots att jag gillade Pär Johanssons I huvudet på en normalstörd har jag svårt att se att han kommer att kunna berätta så mycket annat, det är ju trots allt en bok som till största delen består av anekdoter och historier om Glada Hudikteatern. Men det kan säkert bli lite fniss och tänkvärda ord. Lite samma sak med Tommy Körberg, det är ju trots allt hans eget liv boken handlar om, så det är väl det som samtalet främst kommer att ta upp. Som vilken intervju som helst, som hade kunnat hållas även utan en bok som förlaga. Men det kanske kan bli några toner också?

Den jag har minst koll på är helt klart Christer Lundberg. Jag har inte lyssnat speciellt mycket på Christer i P3 och har en dålig bild av honom. Boken kändes inte som någonting jag absolut ville läsa, men vem vet? Han kanske överbevisar mig.

En trevlig kväll tror jag på i alla fall.

1 2