Den största besvikelsen

Efter några veckors uppehåll har nu Annika dragit i gång sin bokbloggsjerka igen. Välkommen tillbaka! Den här veckan lyder frågan:

Kan du ge exempel på en hyllad bok som du avskydde eller som du inte alls förstod dig på?

Det finns några stycken, även om de inte är jättemånga – jag läser ju sällan böcker som jag inte tror att jag skulle gilla. Men det absolut främsta exemplet är Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Visst, det var kanske kul de första sidorna men ganska snart tyckte jag att det spårade ur, blev tjatigt och upprepande, och helt enkelt alldeles för överdrivet. Han bara staplar konstiga, absurda händelser på varandra och det blir alldeles, alldeles för mycket.

Men samtidigt hyllades (hyllas) den både här och där och jag förstod ingenting. Hade jag missat någonting? Inlägget Jag gillar inte Allan! var länge det mest kommenterade inlägget här på bloggen – förmodligen för att jag sticker ut genom att inte gilla den annars så hyllade historien.


24 thoughts on “Den största besvikelsen”

  1. Jag tyckte inte heller om hundraåringen, och jag ville verkligen tycka om den. Jag försökte både med fysisk bok, e-bok och ljudbok. Jag tycker precis som du, det blev helt enkelt bara f ö r mycket.

  2. Jag har inte läst den, men din beskrivning påminner om min reaktion efter att ha läst en del av Douglas Adams Liftarens guide till galaxen: det var roligt och tokigt men utan sammanhang håller det inte i längden.

    1. Åh, usch, den gillade jag inte heller. Min allra första sågning som bokbloggare…

  3. Jag var jättekluven till den boken. Jag fick intala mig att jag satt på en värmländsk ljugarbänk och hörde någon berätta en skröna. Som så funkade den. Men ibland svävade den ut för mycket.

    1. Tyvärr hade nog inte det heller hjälpt för mig. Trots att jag visste att det skulle vara en skröna så gillade jag till exempel inte Lasse Berghagens Flakmopedisten (skrön-delarna)

  4. Humor är svårt. Ingenstans är vi människor så olika som när det gäller humor. Jag har inte läst “Hundraåringen..” så jag vet inte riktigt vilken slags humor den har, eller inte har.

  5. Faktiskt var Hundraåringen… på väg att bli mitt exempel på ogillad bok. Tills jag kom på att det fanns en jag gillade ännu mindre 🙂

    1. Kanske är det ett av de största felen – att man fick höra att den skulle vara så fantastiskt rolig?

  6. Jag gillade den,,skarpt, men jag läste in så mycket annat. Min far var på ålderdomshem då och var den enda farbrorn som pratade alls. Så boken var rätt i tiden för mig
    Mia

  7. Älskade Hundraåringen! Hade den som ljudbok och lyssnade tillsammans med min man. Han fick inte lyssna i förväg utan var tvungen att vänta på mig.
    Men humor är svårt och oförutsägbart. Tror att det handlar lite om vilket humör man är på just då man läser.

  8. Jag har dragit mig för att läsa Hundraåringen, på grund av ditt ogillande. Men nu ska jag faktiskt ta mig i kragen och läsa den. Efter “ge mig arsenik”

  9. Intressant. Jag brukar aldrig sluta läsa böcker mitt i. Men denna gav jag upp efter 50 sidor. Det hysteriska skröneriet gav mig ångest.
    Däremot såg jag filmen till slut tillsammans med dotter och mor. Tre generationer – ingen av oss gillade filmen heller.
    Jag vet inte vad det är. Troligen gestaltningen av karaktärerna, att det blir ytligt mitt i alla tokerier. Jag orkade varken bry mig om Allan eller de andra figurerna. Jag fattar inte alls hypen.

    PS Lasse Berghagen gjorde f ö reklam för Hundraåringen i radio, som “den roligaste bok jag någonsin läst!” Sedan försökte han tydligen göra en kopia …(?)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *