Dialekter kan vara bra – i lagom doser

jerkaSå var det fredag igen, vilket den här veckan innebär midsommarafton, semester (!) och så bokbloggsjerka hos Annika förstås.

Vad tycker du om dialekternas vara eller icke vara i böckernas värld?

Jag tycker att de kan få vara där om de tillför någonting och om de inte är där hela tiden. Att läsa en hel bok där alla dialoger är på dialekt kan vara ganska frustrerande, då det stoppar upp min läsning. Men om det däremot bara dyker upp för att visa på någonting speciellt (till exempel att en gammal gubbe från en liten by får prata dialekt) så tycker jag att det är helt okej. Annars vill jag helst ha “rikssvenska” till största delen.


8 thoughts on “Dialekter kan vara bra – i lagom doser”

  1. Just det där med att låta någon enstaka person prata dialekt upplever jag mer som nedlåtande och fördummande. Åtminstone var det så i den boken jag läste, där bara en gammal gubbe pratade gotländska. Han var liksom inte lika “fin” som de andra.

  2. Jag har inte så mycket emot dialektala ord, som tyken eller tossor, men när man försöker skriva hur det låter med alla diftonger och borttagna ändelser så tycker jag att det blir jobbigt.

  3. Håller med Monika att det ofta används som bonnighetsmarkör, att låta enskilda personer tala dialekt. Det kan vara på gott och ont, beroende på sammanhanget förstås.

  4. Om det är en dialekt jag är bekant med (min egen…) då kanske det kan vara OK i en bok, men jag är inte hemma i så många dialekter och då kan det bli att jag faktiskt inte fattar, och då förstör det läsningen helt för mig… Ett enstaka ord, eller en person som bara är med marginellt, då kanske det kan funla… Och det kräver verkligen att författaren har fingertoppskänsla och förstår i vilken utsträckning det går att använda…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *