Vad jag vill ha

Read More

jerka

Fredag och jag är tillbaka när det gäller bokbloggsjerkan hos Annika. Den här veckan var det en lätt fråga att besvara:

Vilken bok/vilka böcker längtar du mest av allt efter just nu?

Några böcker jag längtar efter att köpa:

  • 438 dagar, vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar av Johan Persson och Martin Schibbye.
  • Betraktaren av Belinda Bauer.
  • Guld av Chris Cleave.

Några böcker som redan står i min bokhylla som jag längtar efter att läsa:

  • Min mormor hälsar och säger förlåt – Fredrik Backman.
  • Ringaren i Notre Dame av Victor Hugo.

Men de här listorna ändras självklart hela tiden. Vad längtar du efter?

Väntade och överraskande paket

Read More

paket

De senaste två dagarna har varit mycket bra på postfronten. Inte mindre än tre olika paket har trillat ner i min brevlåda, två som jag visste skulle komma och ett som jag hade glömt bort att det skulle komma. Båda böckerna är recensionsex, det ena från Forum och det andra från Atrium.

Och så kom då mina knappar som jag beställt för att kunna ha på mig på Bokmässan. Men de blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, så jag får se om jag kanske gör om dem. (Den lilla texten är i princip omöjlig att läsa)

Gardells historia är redan en klassiker

tatuh3Torka aldrig tårar utan handskar 3: Döden.
Jag snyftade i Kärleken. Tårarna började rinna i Sjukdomen. Men när jag läser Döden svämmar ögonen över och jag sitter och skakar. Det är så hemskt och jag blir så ledsen. Inte för att det är huvudpersoner som dör, det har varit uppenbart hela tiden – det är det som är grejen med den här sviten. Men jag blir ledsen på grund av hur otroligt insnöade och hemska människor kan vara. Har varit. Är.

Kärleken innehöll glädje och en smula hopp, sorgen och rädslan smög sig in i Sjukdomen. Men i Döden slår allt till med full kraft. För det är slutet för så många; för Bengt, Lars-Åke, Reine, Paul och Rasmus. Unga män som inte ville någon illa, men som ändå fick skulden för så mycket, blev hatade för någonting som de inte hade gjort. Och det var inte bara människor som stod långt ifrån det som hände som kastade skulden över “de där bögarna”, snarare tvärtom.

Det finns två delar i Döden som mer än något annat får mig att tappa hakan. Den första är när Rasmus och Benjamin är hemma hos Rasmus moster för att äta tillsammans med henne och hennes kille. Mostern har dukat med papperstallrikar och plastbestick, av rädsla för smittan. Hennes kille påpekar det absurda i det hela och tvingar henne att duka med vanligt porslin. Men så fort Rasmus och Benjamin gått slänger mostern allt porslin. Rädslan är starkare än släktbanden.

Den andra är när Rasmus föräldrar, på hans dödsbädd, till slut verkar ha accepterat sin svärson. De gråter tillsammans och Benjamin får en tröja som var tänkt till Rasmus. Men så fort Rasmus är borta är ingenting som det verkade längre.

Gardell berättar på ett effektivt sätt, blandar nutid och dåtid på ett sätt som gör att man till slut har en helhet. Med början i Bengts begravning får vi successivt veta hur han haft det tidigare i livet. Samma sak med alla de andra. Utom Paul. Och det är också fint. Fjollan Paul får vara just den starke “familjefadern” han varit genom hela historien. Han är Paul, helt enkelt. Och hans begravning är helt enkelt underbar.

Och språket – jag måste bara nämna språket. De korthuggna meningarna, upprepningarna, det enkla språket. Det är precis rätt för den här historien. På det sättet får Gardell fram alla känslor, all den ilska och all den irritation som han har inom sig. Och han gör det utan att, i alla fall sällan, säga det rakt ut. All den information han samlat på sig, alla tidningsartiklar och all fakta, talar sitt tydliga språk och det går definitivt inte slå ifrån sig att det här har hänt på riktigt.

Jag levde inte under 1980-talet och har inte den minsta erfarenhet av det Stockholm och den tid som Jonas Gardell beskriver. Men det gör ingenting. Nu vet jag och nu förstår jag. Under läsningen av alla de här tre böckerna är det den tanke som återkommer till mig nästan hela tiden. Jag är så tacksam att jag fått höra den här historien, att Gardell har berättat den för alla oss som inte var med. Ingen annan har gjort det förut och den är så oerhört viktig. Vi kan lära oss någonting av det här. Varken de som var med eller vi som inte var med får glömma. Kom ihåg det. Och läs. För det här är redan en klassiker.

T T T T T
Titel: Torka aldrig tårar utan handskar 3: Döden
Författare: Jonas Gardell
Förlag och år: Norstedts 2013
Typ och sidor: Inbunden – 292 sidor

Fina böcker från en fin vän

Read More

image

Jag har en vän som är väldigt bra på att hitta de där vackra, gamla (hyfsat i alla fall) böckerna på antikvariat. De med den gamla känslan, de fina omslagen och det rätta innehållet. Och dessutom i fantastiskt fint skick.

Då kan man få så här fina presenter: Ringarna i Notre Dame och Lady Chatterleys älskare. Tack, Sandra!

Nästan lite för spännande

Read More

snoglobenSnögloben – Amanda Hellberg.
Fjärde boken om Maja Grå, men min första. Jag saknar därför en del bakgrund, men trots det tycker jag att jag hänger med bra. Den står som fristående och fungerar alldeles utmärkt att läsa som det. Maja Grå har blivit en del av en speciell insatsstyrka och när ett mord sker mitt ute i ingenstans, mitt i vintern, mitt under ett bröllop får hon ta del i arbetet på riktigt. Just hennes speciella egenskaper och förmåga att känna och se saker ingen annan kan se och känna gör henne till en viktig del i styrkan. Men snart blir hon också personligt inblandad i fallet, det finns kopplingar till mordet på Majas sambos bror.

Att det är spännande är det ingen som helst tvekan om. Den är inte jättelång, det är högt tempo och det kommer olika vändningar hela tiden. Men kanske lite för spännande, på sätt och vis. För till slut kommer avslutningen på det hela och det går för fort. Det räcker inte att förklara vem mördaren är, jag vill ha hela den långa historien om varför – på ett väl utvecklat sätt och så att det tillför någonting mer till historien. Men nu blir det tyvärr lite mer; “Jaha, då var det väl slut där då…”

Men det finns ett men till, ett betydligt positivare sådant. Jag blir sugen på att läsa de tidigare böckerna om Maja Grå.

T T T
Titel: Snögloben
Författare: Amanda Hellberg
Förlag och år: Forum 2013
Typ och sidor: Inbunden – 285 sidor (men jag läste som pdf)
Recensionsex

Bra historia, men svår att komma in i

Read More

ettogarottEtt öga rött – Jonas Hassen Khemiri.
Jag hade inte läst någonting av Jonas Hassen Khemiri när jag totalt föll pladask för hans debattartikel till Beatrice Ask. Vilket sätt att skriva på och få fram det han ville ha sagt på! Många andra fastnade som bekant också och det hela ledde till #bästabeatrice som fick ett enormt genomslag på sociala medier. Så nu skulle här banne mig läsas Jonas Hassen Khemiri!

En arbetskamrat var vänlig och lånade ut Ett öga rött, hon sa att hon fullkomligt älskade den. Så jag hoppades, nästan väntade mig, att få göra samma sak. Kanske var det därför jag blev lite besviken. Kanske var det därför som det tar tid för mig att komma in i Halims värld, hur han ser på Sverige och på sin egen kultur. För jag har svårt att komma in i hans tankar, och att hänga med i hans språk. Men trots det gillar jag Jonas Hassen Khemiris val att skriva som Halim pratar, hela boken på invandrarsvenska. Det är effektfullt och äkta. Och visst är det ibland lite roligt när Halim ska försöka upprätta invandrarnas heder i det svenska samhället. Det går ju inte alltid som han tänkt sig.

Det kanske var fel av mig att ha så höga förväntningar som jag hade. Men när jag väl kommer in i den har jag glömt min första besvikelse. Det är ju faktiskt riktigt bra.

T T T
Titel: Ett öga rött
Författare: Jonas Hassen Khemiri
Förlag och år: Norstedts 2012
Typ och sidor: Pocket – 252 sidor

Att komma undan med klichéer

Read More

jerka

Något senare än vad jag brukar, är det nu dags att svara på veckans fråga i Annikas bokbloggsjerka:

Finns det någon författare som i ditt tycke kommer undan med de så förhatliga klichéerna?

På ett sätt är det en ganska svår fråga. Vissa genrer bygger ju lite på klichéer, till exempel måste nästan en kärlekshistoria sluta lyckligt (om nu det kan sägas vara en kliché) och många deckare är stöpta i samma mall. Och de sorternas klichéer måste man nästan leva med. Ibland är de tydligare och något som man höjer på ögonbrynen åt, medan de ibland slinker förbi utan att man reagerar på dem.

Jag höjde mycket på ögonbrynen åt Jo Nesbøs karaktär Harry Hole, den verkligt klichéfyllde norske polisen, skapad helt enligt alla mallar. Men ändå fortsatte jag att läsa, fem stycken har jag tagit mig igenom och jag skulle kunna tänka mig att det kommer att bli flera.

Även Liza Markund tycker jag ibland har sådana tendenser, framför allt ju längre in i serien om Annika Bengtzon man kommer. Men av någon anledning släpper jag dem, himlar lite med ögonen över hur perfekt Bengtzon är och att hon alltid är på rätt plats vid rätt tidpunkt, och sedan läser jag vidare.

Språkliga klichéer kan jag dock ha svårare för. Visst, man kan använda dem till en viss gräns, men om hela boken är fylld av dem tar det stopp. Det är bra om man kan använda sitt eget språk och inte bara ta meningar (klichéer) som alla andra redan använt. Det är nästan värre. Om man klarar av att undvika de språkliga klichéerna har jag lättare att stå ut med de andra.

Men jag kan också känna att det beror på tillfället. Ibland är jag extremt anti böcker skrivna med klichéer och ibland är det just vad jag känner för. Kanske är det just därför jag ibland väljer kärlekshistorier, för de ska falla in i mallen och då vet jag precis vad jag får.

Så det är helt enkelt svårt att ge ett enda rakt svar på den här frågan. Men förhoppningsvis blev det något slags svar i alla fall.

Nu börjar det närma sig

Read More

DSC_0350

Härom dagen satte jag mig ner med seminarieprogrammet till årets Bokmässa och började lägga upp en plan för vilka jag egentligen vill gå på. Ganska många blev det, men ändå lagom. Problemet är att krockar uppstår mer än en gång. Och att monterprogrammen ännu inte är med. Men det ska säkert lösa sig på något sätt. Det får väl helt enkelt bli att prioritera det viktigaste, eller så får jag känna spontant när jag väl är där.

Och härom dagen kom seminariekorten hem till mig. Det börjar närma sig nu!

Missa inte att du under tiden du väntar på att den dryga månaden som är kvar tills Bokmässan börjar kan titta in i dess community och diskutera mässa, böcker och annat smått och gott.