Blandad julläsning

Statistiken för 2013 såg inget vidare ut, om man jämför med förra året. Det har helt enkelt hänt för mycket saker som tagit fokus från läsningen den här hösten. Men i jul har jag gjort ett ryck, och det är ju fortfarande tre läsdagar kvar av året. Så statistiken kommer trots allt att bli helt okej.

Julläsningen blev i alla fall väldigt blandad. Från seriebok (Nemi) till Nobelprisvinnare (Alice Munro) till Augustprisvinnare (Lena Andersson). Vad har du läst i jul?

Lite av en mellanbok

lyckliga gatanLyckliga gatan – Liza Marklund.
Det här är den råaste, våldsammaste bok jag har skrivit, säger Liza Marklund själv. Men hon poängterar samtidigt att all tortyr som finns i boken är riktiga metoder, det kommer från Amnestys rapporter.

Och visst är det rått på ett helt annat sätt än hennes tidigare böcker. Tidigare har det bara varit “vanliga” mord, men det här är något helt annat. En politiker hittas torterad och medvetslös i sitt hem på Solsidan i Stockholm medan hans fru Nora är spårlöst försvunnen. Ingen vet var hon är eller om hon har någonting med misshandeln att göra. Annika Bengtzon får självklart i uppdrag att skriva om det. Eller inte bara skriva, medievärlden har förändrats och hon både skriver, fotar, gör filmer och spelar in radio om fallet nu för tiden (hm..).

Men samtidigt hamnar tidningens chefredaktör i blåsväder, och eftersom han har ett gott öga till Annika vill han att hon ska hjälpa honom att rentvå sitt namn. Hon försöker, vilket ger henne idéer om vad som skulle ha kunnat hända Nora…

Att det är spännande är det ingen tvekan om, men så är det alltid när det gäller Liza Marklund och Annika Bengtzon. Liza har sagt att det här är näst sista boken om Annika Bengtzon och det känns faktiskt. Den är lite av en transportsträcka mot slutet. För när vi närmar oss slutet av den här boken går det så fort, som att författaren bara vill raska av det hela för att kunna gå vidare till den riktiga historien. Allt får en lösning lite för fort och som läsaren får man inte riktigt förstå allting. Vilket är väldigt synd. Med några sidor till och lite mer genomarbetat hade det kunnat bli riktigt bra. Nu är det bara bra.

Men jag ser fram emot att läsa avslutningen.

T T T
Titel: Lyckliga gatan
Författare: Liza Marklund
Förlag: Piratförlaget (2013)
Typ och sidor: Inbunden – 412 sidor

Annorlunda juldagsläsning

Hoppas att ni alla fick en lika fin julafton som jag, trots det tråkiga vädret. Men god mat, trevligt sällskap, mysig stämning och fina klappar räcker gott och väl. Det blev inte så många litterära klappar, men jag var skyldig till att ge två och fick två själv. Den ena, en läslampa att sätta på boken/plattan, invigde jag redan i går kväll och i dag har jag tagit mig an den andra. En lite annorlunda bok för att vara mig, i form av samlade serier om Nemi.

Men även om serieböcker inte direkt är vad jag läser i vanliga fall så är Nemi fantastisk och det är ju bra att vidga sina vyer. Så det blir en perfekt juldagsbok medan regnet öser ner utanför fönstret.

Inte lika stark Theorin som tidigare

rorgastRörgast – Johan Theorin.
Sista delen i Ölandssviten, sista årstiden. Nu är det sommar på ön och vad passar då bättre än att förlägga handlingen till en stor resort med massor av turister. Men allt är självklart inte ljust och sommarglatt, då hade det inte varit som Theorin. Mystiska spökskepp med döda människor, en hemvändare som återvänt för att få sin hämnd och knackningar från kistor är bara några av de udda saker som dyker upp.

Mina förväntningar är skyhöga, jag har tyckt väldigt bra om de första tre böckerna i sviten. Kanske är det därför jag blir en smula besviken. Jag tycker om den magi som finns i böckerna, att de är en slags deckare utan att passa i den vanliga mallen och att de inte heller är den sorts övernaturliga skräck som jag inte gillar. Men här saknas det lite, det finns för många element från den klassiska deckaren. Många skott och många intriger. Konstiga sammanträffanden och ibland lite för långsökta lösningar på saker.

Men jag tycker mycket om den gamle Gerlof Davidsson och hans förmåga att få reda på saker som ingen egentligen vill berätta. Han är en slags manlig, svensk version av miss Marple – och det gillar jag förstås. Även pojken Jonas, som han delvis slår sig samman med i den här boken, är trovärdig och en bra karaktär.

Så på sätt och vis är det synd att det här är slut nu. Men jag ser fram emot nästa bok av Theorin, oavsett var i Sverige den utspelar sig.

T T T
Titel: Rörgast
Författare: Johan Theorin
Förlag: Wahlström & Widstrand (2013)
Typ och sidor: E-bok – 441 sidor

 

En intressant man

churchillWinston Churchill Del 1 1874–1939 – Bengt Liljegren.
En biografi över Winston Churchill hade inte direkt stått högst på min läslista om det inte vore för Bokens afton. Det gjorde den ärligt talat inte då heller, men eftersom jag hade bestämt mig för att läsa alla böcker som det skulle handla om, så tog jag tag även i den här.

Jag förväntade mig en halvtråkig, historisk biografi med enbart massa fakta. Men Bengt Liljegren skriver i förordet att han vill gå ifrån en del av de myter som Churchill själv, och andra, skapade om honom. Jag vet inte tillräckligt mycket om Churchill från början för att kunna avgöra om det är så, men jag har en känsla av att han lyckats. Åtminstone utifrån vad han själv skriver. Till exempel tar Liljegren upp hur Churchill brukade prata om sin dåliga uppväxt, hur hans föräldrar försummade honom. Men det var egentligen inget konstigt, alla överklassfamiljer hade en nanny som tog hand om barnen.

Bengt Liljegren överraskade även under själva Bokens afton. Inte heller där var det torrt och tråkigt, trots att hans framträdande egentligen var mer av ett föredrag om Winston Churchill än om hans bok. Han fick oss alla att skratta, pusta och engagera oss. Det syntes inte minst i pausen, då han fick en av de längsta signeringsköerna (kanske delat lika med GW).

T T T
Titel: Winston Churchill: Del 1 1874–1939
Författare: Bengt Liljegren
Förlag: Historiska media (2013)
Typ och sidor: E-bok – 283 s

Jag vill ha ett land för alla

Detta är ett inlägg i #Bokbloggaremotrasism.

I början av 1990-talet, när Ny demokrati kom in i riksdagen och Lasermannen härjade i Stockholm, var jag alldeles för liten (bara ett par år) för att veta om vad som hände. Jag var länge ganska omedveten om vad som hade hänt, hur det hade sett ut då. Kanske var det därför boken Lasermannen av Gellert Tamas fångade mitt intresse så oerhört många år senare. Jag har svårt att förstå hur människor kan stänga ute andra, hur vi kan dela upp oss i grupper mot varandra på ett så stort plan.

Det hade varit så bra om det bara hade varit historia. Om vi hade kunnat läsa Lasermannen och förfasas över hur samhället såg ut då. Eller Mississippi av Hillary Jordan, om relationen mellan svarta och vita i USA efter att andra världskriget precis tagit slut. Eller Niceville av Kathryn Stockett om hur svarta hembiträden behandlades, också det i USA. Om vi hade kunnat se det som historieundervisning. Men tyvärr är det inte så. Den rasism som har funnits, finns fortfarande i dag. Jag förfasas över att den verkar växa sig starkare och starkare.

Vid förra valet trodde jag definitivt inte att Sverigedemokraterna skulle ta sig in i riksdagen. Jag trodde att vi hade lärt oss någonting av vår historia. Att vi kunde ifrågasätta mer. Bara för att de kallar sig för “svenskvänliga” i stället för “främlingsfientliga” betyder inte det att det är så stor skillnad. Jag hade fel och nu är de (enligt mätningar) vårt tredje största parti. Hur kunde det bli så? Men framför allt – vad kan vi göra åt det?

Vi måste lära oss att alla människor är lika mycket värda. Att vi kan lära oss saker av varandra. Att ingen har automatisk rätt att sätta sig själv högre än den andra. Vi måste läsa, tänka, ta till oss och lära oss. Där har litteraturen en viktig del. Det okända kan komma närmare, bli en del av oss och vi kan förstå. Men vi måste också ta stegen i verkligheten och inse att vi hör ihop och behöver varandra.

Jag hoppas att fler kan inse det.

—–
Läs mer på andra bokbloggar under titeln Bokbloggare mot rasism. Eller på Twitter, hashtaggarna #bokbloggaremotrasism eller #jagärintesverigedemokrat.

En annorlunda kärlekshistoria

nathalieNathalie: En delikat historia – David Foenkinos.
Nathalie lever ett lyckligt liv i Paris med sin älskade Francois. Tills hennes man en dag plötsligt dör i en bilolycka. Ingenting blir sig likt och Nathalie har svårt att anpassa sig till livet igen. Framför allt kommer hon aldrig mer att hitta någon att älska igen.

Till slut återvänder hon till jobbet på den svenska firman igen, och chefen – som redan före Francois död hade ett gott öga till Nathalie – ser sin chans att försöka fånga henne. Det vill dock inte Nathalie, hon vill inte ha med någon man att göra, framför allt inte chefen.

Därför förvånar hon både sig själv och andra när hon plötsligt en dag kysser den svenske Markus. En anställd som ingen riktigt visste fanns, och definitivt ingen trodde var något för Nathalie. Och hon är inte säker på att han egentligen är det, heller.

Det här är en fin kärlekshistoria, trots att man inte riktigt vet om det är besvarad kärlek eller inte. Nathalie och Markus är härliga karaktärer, totalt olika, men det som framför allt faller mig i smaken här är sättet boken är skriven på. Perspektiven växlar, mellan Nathalie och Markus såklart, men också andra personer runt dem. Dessutom är vartannat kapitel någon sorts fakta. Exempelvis om maten de äter, någon låt Nathalie lyssnat på eller xxx. Briljant. Likaså de små fotnoterna som ibland dyker upp – då är det ofta svårt att inte fnissa till högt.

T T T T
Titel: Nathalie – en delikat historia
Författare: David Foenkinos
Förlag: Sekwa (2012)
Typ och sidor: Pocket – 237 s

Bokliga löften 2014

jerka

Sista fredagen före jul och dags för veckans bokbloggsjerka hos Annika, där det märks att året börjar närma sig sitt slut:

Den självklara frågan torde nog vara vad ni önskar er i julklapp, men det förutsägbara är en aning tråkigt tycker jag. Därför tänkte jag grilla er i ämnet om vad som kommer att bli ert bokliga löfte 2014.

Det här är en fråga som jag redan funderat lite på eftersom jag tänkt ha ett sådant inlägg när det närmat sig årsskiftet. Jag har nog i själva verket flera löften som har med läsning och med bloggen att göra:

  • Försöka läsa på fler språk än svenska. Ett löfte som jag haft flera av de senaste åren, men som brukar gå sådär. Men det är ändå värt att tänka på igen.
  • Bli snabbare på att recensera de böcker jag läst. Jag har typ legat efter hela året och nästa år ska jag försöka att ligga mer i fas med vad jag har läst.

Men det viktigaste, största löftet är:

  • Läsningen ska vara rolig. Jag ska försöka komma ur tankarna på måste-läsning eller känna pressen av att jag måste läsa ett visst antal böcker. I slutet av det här året har jag hamnat lite i de tankarna, men nu ska jag försöka släppa det och läsa för att jag faktiskt älskar att göra det.

Nej, jag står inte ut med Bäckström

den-sanna-historien-om-pinocchios-nasaDen sanna historien om Pinocchios näsa – Leif GW Persson.
Vilken fruktansvärt hemsk människa! Det är de första tankarna som infinner sig när jag börjar läsa boken och redan ett par sidor in tvingas stifta bekantskap med Evert Bäckströms ”supersalami”. Jag har inte läst någon av böckerna om kriminalkommissarien förut, men visste att han är lite av ett svin. Att han var ett så stort svin visste jag dock inte. Och därför tar det upp huvuddelen av mina tankar när jag läser först halvan. Usch.

Men sedan pratar jag med en kollega, som förstår varför jag känner som jag gör. Hon säger att jag inte vet bakgrunden, och det var ju det jag misstänkte. Jag får helt enkelt försöka förbise Bäckström som person och ta på mig andra glasögon.

Det är då jag får se den spännande historien om hur en liten speldosa från Ryssland helt plötsligt hamnar i Sverige och på sätt och vis leder till en advokats död. Jag får lära mig massor om både svensk och rysk historia. Vilket kan vara väldigt intressant om man är på rätt humör.

Och visst skriver GW bra. Det är ett flyt genom hela boken, det känns inte som att det är drygt 600 sidor jag precis läst. Ett gott betyg. Men ibland blir de historiska passagerna lite väl långa och jag har svårt att se kopplingen till nutiden och berättelsen i sig. Vilket är synd, för det döljer sig både en spännande deckare och en intressant historielektion i den här boken.

T
Titel: Den sanna historien om Pinocchios näsa
Författare: Leif GW Persson
Förlag och år: Albert Bonniers förlag (2013)
Typ och sidor: Inbunden – 631 sidor

Dubbelt så bra?

jerka

Så var det då fredag igen. Fredagen den 13:e och lucia. Och bara en dryg vecka kvar till jul. Men även dags för den traditionsenliga bokbloggsjerkan hos Annika:

Vilken författarduo tillhör dina favoriter? 

När jag tittar igenom läslistan jag har här på bloggen så inser jag att jag uppenbarligen inte läser så mycket böcker som är skrivna av två personer. Men de jag har läst är jag väldigt nöjd med. Jag tyckte bra om Hjorth & Rosenfeldts deckare, även om jag irriterar mig lite på huvudpersonen, och jag gillade Sjöwall-Wahlöö, trots att jag inte kom längre än till att läsa två av deras böcker.

Och på senare tid är en av de böcker med två namn på första sidan som fallit mig mest i smaken 438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye.

Men det är svårt att kalla några av de här författarna för egentliga favoriter, av olika anledningar. Men de är bra.