Nostalgi med nya tankar

mio-min-mioSenast jag läste Mio, min Mio tror jag att jag var ungefär nio år gammal. Jag minns att jag satt uppkrupen i en fåtölj eller liknande på biblioteket i skolan, uppslukad. Jag minns också att jag aldrig sett filmen, eftersom min fyra år yngre syster försökte se den men blev så rädd att hon sedan vägrade se den tillsammans med mig (och jag ville inte se den själv).

Sådana här böcker är intressanta att läsa om när man är äldre och har ett annat perspektiv på saker och ting – framför allt efter att ha sett dokumentären och läst biografin om Astrid Lindgren. Bilden av den ensamme Bo Vilhelm Olsson som inte vill gå hem till sina fosterföräldrar som bara tycker att han är i vägen är hemsk. Hans dröm om att ha en riktig pappa, en stark och viktig person som älskar honom över allt annat, är hjärtskärande.

Det är också intressant hur riddar Kato, ondskan personifierad, inte heller tycker om sig själv. Alla fruktar honom och han är hemsk mot de som bor i Landet i fjärran. Men när Bo, eller Mio som han ju heter där, kommer för att göra slut på honom är det nästan som om han har längtat. Han står inte själv ut med att vara den onda människan med ett hjärta av sten. Också lite sorgligt, på något vis.

Det är en mörk saga, men självklart med ett lyckligt slut. Och det är lite det jag älskar Astrid för. Hon vågar vara mörk och låta karaktärer vara elaka. Men de är inte svartvita. Och man är aldrig för liten eller för ensam för att drömma.

T T T
Titel: Mio, min Mio
Författare: Astrid Lindgren
Förlag och år: Rabén och Sjögren (1954)
Typ och sidor: Inbunden – 183 sidor


One thought on “Nostalgi med nya tankar”

  1. Är jättesugen på att köpa alla Astrid Lindgen-böckerna i de nya utgåvorna. Köpte alldeles nyligen boxen med 23 Astrid Lindgren filmer. Så kul.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *