Om dedikeringar

Veckans fråga i Annikas bokbloggsjerka lyder:

Brukar du läsa dedikeringarna som brukar finnas i början eller slutet av böckerna? Vilken är i så fall den mest minnesvärda?

Ja, i alla fall de som är i början. Jag hoppar alltid de långa tack:en i slutet, men dedikeringarna brukar vara roliga. Jag tycker om att fundera på vilka personerna är, vem man väljer att “ge” boken till. Om det är ens familj bara för att, om det är någon speciell person som historien passade bra till eller om det helt enkelt är till någon helt slumpmässigt utvald person (förmodligen är det sällan så). Och eftersom man ibland inte vet säkert (utom när det står vem personen i fråga är) så kan man fundera precis hur mycket, eller lite, man vill.

När det gäller en minnesvärd dedikering så ploppade David Safiers Dålig karma upp utan att jag egentligen visste varför. Så jag var tvungen att gå och plocka ner den från hyllan och se vad det stod. Det var följande:

“Till Marion, Ben och David – ni är mitt nirvana”

Fint, eller hur?
(och jag gissar att det är fru och barn, eller möjligtvis tre barn)


8 thoughts on “Om dedikeringar”

  1. Men det är väldigt sällan som det är intressant och något som sticker ut, de flesta är ju bara en privat hälsning till någon en ändå inte känner. Jag brukar gå direkt på innehållet istället.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *