Böcker hemifrån

Read More

Fredag betyder bokbloggsjerka hos Annika och den här veckan handlar frågan om böcker från ens hemtrakt:

Skulle du kunna tipsa om en bok (eller flera) som utspelar sig i dina hemtrakter?

Hemtrakter kan ju vara olika platser, beroende på hur man ser det. Jag kommer från Motala, och därifrån finns det bara en bok jag kan komma på. Nämligen Sjöwall-Wahlöös första Beck-roman Roseanna. En ung kvinna hittas död i Göta kanal och Beck tvingas samarbeta med den (i hans mening) korkade Motalapolisen. Eftersom den utspelar sig innan jag ens var född så kände jag inte igen mig hundraprocentigt när jag läste den, men det är ändå min stad.

Numera är ju mina hemtrakter Färjestaden på Öland och då blir det ju svårt att inte nämna Johan Theorin och hans Ölandsböcker. Och bäst av dem är ju helt klart den första, Skumtimmen, där ett gammalt fall med en försvunne pojke plötsligt börjar gås igenom igen efter att mystiska saker börjar inträffa. Spännande och riktigt kusligt.

Viktig bok att läsa såhär 30 år efter Tjernobylolyckan

Read More

I dag är det 30 år sedan kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. En händelse som vi inte får glömma bort, och som vi nog knappt kan förstå konsekvenserna av. Speciellt inte vi som är yngre och inte minns hur det var när det faktiskt hände.

Men både för oss och för alla andra som faktiskt minns är förra årets Nobelpristagare Svetlana Aleksijevitjs Bön för Tjernobyl lika viktig att läsa. Hon har träffat mängder av folk som på olika sätt har drabbats av olyckan och den ena historien är värre än den andra. Personer som var med och sanerade, kvinnor vars män blev strålskadade, människor som tvingades flytta och de som inte ville flytta. Många, hemska historier som vittnar om hur hemskt det var och hur lite folk fick veta om hur allvarligt det faktiskt var.

Läs den. Du behöver inte läsa den just i dag, men tänk på den i dag och sätt upp den på din att läsa-lista. Det kommer att vara värt varenda, jobbig minut.

Läsglädje för stora och små

Read More

Jag blir glad av att lyssna på författare som berättar om sina böcker. Men framför allt blir jag glad av att se andra tycka om det. Och om de andra dessutom råkar vara barn så känns det ännu bättre. För jag tror verkligen på att läsning bidrar till något extra här i livet, och jag vet själv hur oerhört mycket det kan betyda att ha det med sig redan från att man är liten. Visst, man kanske kan lära sig att tycka om läsning senare i livet, men grunden läggs nog ändå när man är liten.

Därför blir läsglädjen som sprider sig på en sådan tillställning som Lilla bokens afton så underbar. Glasverandan i Kalmarsalen fylldes redan en halvtimme innan författarna klev upp på scenen så börjar det pratas böcker och läsning i publiken. På stolarna låg redan innan programbladen över vilka författare som skulle komma och vilka böcker de skulle prata om och de blir fokus för mycket diskussion. Någon älskar helt enkelt Kristina Ohlssons böcker, någon annan har läst alla böcker i Pax-serien. Även vuxna börjar diskutera vilka böcker som är roligast att läsa tillsammans med sina barn. Och då blir jag ännu gladare – kan man dela glädjen över att läsa blir den så mycket roligare.

Läsglädjen blir dessutom ännu större när man ser att författarna verkligen tycker om att berätta om sina böcker. Framför allt Kristina Ohlsson och författarduon Åsa Larsson och Ingela Korsell lyckas med att förmedla sin bok – de läser högt ur boken med inlevelse (när Åsa läser om hur någon nynnar en läskig melodi börjar Ingela nynna i bakgrunden).

Men när man har en sådan här kväll ska man inte bara prata om boken man är där för att sälja. Vad boken handlar om kan de flesta ta reda på själva någon annanstans. Nej, vi vill veta mer om tankarna bakom, hur de började skriva och varför det blev som det blev. Som när vi får se Kristina Ohlssons allra första bok eller höra om hur Martin Widmark gör när han blandar det vi vet med fantasi när han skriver om vikingar är kul och intressant. Det tillför någonting extra.

Sådana här kvällar är helt enkelt trevliga. Och i morgon får dessutom typ 650 fjärdeklassare i Kalmar träffa författarna för att diskutera böckerna som de läst av dem. Ett riktigt gott initiativ, som jag verkligen tror bidrar till att sprida läsglädjen.

Jag har även skrivit mer om Lilla bokens afton här.

Dags för en ny författarkväll – för både stora och små

Read More

Som bokälskare tycker jag självklart om tillfällen att lyssna på författare. Bokmässan är ju förstås alltid höstens första höjdpunkt, men direkt på tur på listan kommer Bokens afton här i Kalmar. Ett trevligt arrangemang där man får lyssna på sex olika författare som berättar om sina böcker och sitt författarskap, och sedan såklart tillfälle för konversation och boksignering. Som en miniatyrmässa, nästan.

Förra året infördes dessutom Lilla bokens afton, för barn- och ungdomsboksförfattare. Ett mycket gott initiativ, jag har flera år önskat mig någon barnboksförfattare på stora Bokens afton och då blev det ju ännu bättre såhär. Dessutom får barnen som går i årskurs fyra i Kalmar möjlighet att gå dit och träffa författarna dagen efter.

Ikväll är det dags och jag ska självklart gå dit. Det ska bli väldigt intressant i år, för det är en riktigt stark uppställning. Eller vad sägs om:

Martin Widmark, som bland annat ligger bakom succéerna om Lassemajas detektivbyrå och som är engagerad i frågor som gäller att få barn att läsa. Vill du läsa en längre intervju inför Bokens afton finns den här.
Annika Thor, aktuell med Dit ljuset inte når men som jag minns främst för En ö i havet som jag älskade både som bok och tv-serie när jag var liten. Har fått Augustpriset och sitter med i Svenska barnboksakademien.
Simon och Emma Leijnse, syskonpar från Kalmar som debuterat med äventyrsboken Sjörövarhjärta.
Kristina Ohlsson, författaren som formligen spottar ut sig böcker, både till vuxna och till barn. I mina ögon är hon Sveriges bästa deckarförfattare (för vuxna) och hon har även fått priser för sina barnböcker.
Patrik Bergström, fantasyförfattare som började skriva eftersom han själv älskar fantasy. Ingen författare jag har någon relation till, men det brukar bli väldigt intressant då.
Åsa Larsson och Ingela Korsell, skriver tillsammans fantasy för barn, men Åsa Larsson är även en framgångsrik deckarförfattare. 

Som ni ser, många stora och bra namn. Det råder ingen tvekan om att det kommer att bli en intressant kväll. Jag vet att Kristina Ohlsson är intressant att lyssna på och jag ser verkligen fram emot att höra Martin Widmark.

Det enda jag oroar mig för är att de inte kommer att få tid att gå mer på djupet när de pratar. Det brukar kännas kort även på den “riktiga” Bokens afton och här har de sex olika författarna/duoarna bara 1,5 timme på sig tillsammans. Det blir ju bara knappt en kvart var, med mellansnack och liknande.

Trots att det är världsbokdagen…

Read More

… kan man inte bara läsa hela tiden. Man måste göra annat också.

Till exempel göra i ordning golvet i växthuset och fylla pallkragarna med jord så att man snart kan börja sätta alla de där fröerna man har köpt.

Så i dag har jag inte så mycket litterärt att komma med här. MEN jag hade en Bladvändarsida i Barometerns helgbilaga Bonus Weekend i dag, om lässvackor och hur man kan ta sig ur dem.

Här är böckerna jag tipsade om. Själva krönikan lyckas jag tyvärr inte länka till i upplåst version.

Boktips 1
Boktips 2
Boktips 3
Boktips 4

Väl värd att vänta på

Read More
Foto: Etta

Ända sedan jag först läste om Disclaimer av Renée Knight har jag velat läsa den. Men ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig och det drog ut på tiden. Och ju fler dagar som gick, desto mer orolig blev jag över att bli besviken. Men jag oroade mig helt i onödan.

Catherine har börjat läsa en bok. En bok som hon inte har en aning om hur den hamnade hemma hos henne och som skrämmer henne. Hon förstår nämligen relativt snart att den handlar om henne och om en händelse som ingen annan än hon själv vet om. Fast uppenbarligen finns det någon mer som vet, på något sätt. Catherine blir rädd, försöker ta reda på vem författaren är och gör sitt bästa för att ingen annan i hennes närhet ska läsa boken.

Hennes rädsla och panik för att bli avslöjad är så stark och den förmedlas verkligen. Även innan jag tror att jag förstår vad hon är orolig för delar jag hennes skräck och hoppas att hon ska slippa må som hon gör, att den mystiske författaren ska lämna henne ifred.

Utan att säga för mycket så måste jag nämna vändningen som leder till slutet. För saker och ting är inte riktigt som man har trott och det hade funnits en risk för att det skulle bli överdrivet och otroligt. Men det blir det inte, bara ännu hemskare än vad man hade trott. Och samtidigt så bra.

Det går inte att sluta läsa den här boken. Och kanske är det bästa sättet att läsa den – i ett sträck.

Disclaimer
Renée Knight
Förlag: 
Etta (2015)
Betyg: 4

Det här med biografier

Read More

Varje vecka ställer Annika en fråga i sin bokbloggsjerka och den här veckan lyder den:

Hur ställer du dig till biografier, memoarer och liknande? Är det något du läser, har du någon favorit, finns det någon du skulle vilja veta mer om eller är det något som du absolut inte är intresserad av?

Jag läser absolut biografier, om det är någon person jag är intresserad av och tror har en intressant historia att berätta/som är värd att berättas om. Folk som skriver biografier bara för biografiernas skull är jag inte intresserad av.

Här är tre av mina favoritbiografier:

Denna dagen ett liv av Jens Andersen
Biografi om vår älskade Astrid Lindgren som lyckas med att visa att hon var så mycket mer än bara en sagotant (som verkligen kunde konsten att berätta). Tillsammans med SVT-dokumentären om henne blev det perfekt läsning.

Mitt positiva liv av Andreas Lundstedt
Ungefär samtidigt som Jonas Gardells hyllade Torka aldrig tårar utan handskar kom så släppte Andreas Lundstedt biografin om sitt liv. Han är hiv-positiv och det är hemskt att läsa om hans upplevelser utifrån det; hur folk har sett på honom och inte minst hur han såg på sig själv.  Men också om hoppet och det glada som finns där nu. En riktigt stark biografi.

Hjälp, vem är jag? av Caroline af Ugglas och UKON
Egentligen är jag verkligen inget fan av Caroline af Ugglas, men jag gillade den här konstiga formen av självbiografi. Hela boken består av hennes långa terapisamtal med UKON och är egentligen rätt konstiga, men det blir ändå bra. Hon är verkligen ingen enkel person

Däremot håller jag mig borta från sportbiografier, eftersom jag helt enkelt inte är sportintresserad. Så när jag fick frågan för ett tag sedan (efter att ha sagt att jag läser i stort sett allt) “Jaha, vilken är den bästa sportbiografin du läste sist då?” satt jag utan svar.

Konsten att sortera bokhyllan

Read More
Översta hyllan: Biografier Under: Klassiker

Det här med att sortera bokhyllan på rätt sätt är en knivig fråga. Alla föredrar sitt eget sätt och det är sällan man förstår sig på någon annans sätt att sortera på. Helt enkelt för att det ju är man själv som ska kunna hitta i hyllan, ingen annan. Och det som är logiskt för mig kanske inte alls funkar för dig.

Fram till för ett halvår sedan var jag övertygad om att det som var det rätta sättet för mig att sortera på var efter färg. När jag fick mitt första förstahandskontrakt i Kalmar köpte jag nämligen snabbt en Expedit-bokhylla på Ikea och sorterade in de få böcker jag flyttat med mig efter färg. En ruta (eftersom det är så den sortens bokhylla är indelad) fick bli röd, en rosa, en grön och så vidare. Och så hade jag det länge.

Bokhyllan för fyra år sedan, nyinflyttad i egen lägenhet.

För ungefär ett år sedan blev jag sambo och för att båda våra intressen skulle få plats gjordes det som varit mitt bibliotek om och vi köpte ett par Billy-bokhyllor i stället. Egentligen mycket finare hyllor.

Och så slutligen när vi köpte huset i höstas ändrades sorteringen också. Jag hade nämligen kommit fram till att färgsorteringen helt enkelt inte blev så snygg i Billy-hyllorna. Eller åtminstone hittade jag inte något sätt att få det bra på.

Bokhyllan nu.

Så nu är böckerna i stället sorterade efter genre, och sedan inom genren sorterade i bokstavsordning efter författarens efternamn. En bidragande orsak till det är att jag har ett antal böcker, exempelvis Kristina Ohlssons, som är jättefina men som hade helt olika färg och därför hamnade på helt olika ställen i bokhyllan. Inte helt logiskt. Såhär blir det bättre, nu kan de stå bredvid varandra och vara fina.

Fast egentligen är jag nog ett större fan av färgsorteringen. Det blir finare och ser mer organiserat ut. Kanske blir det här ett bättre sätt ju fler böcker jag köper (eller hämtar hit, alla barn- och ungdomsböcker jag har ligger fortfarande på vinden hos mamma och pappa).

Hur sorterar du din bokhylla?

Lite för mycket av det kärleksfulla och söta

Read More

Jag tror faktiskt aldrig att jag har läst någonting av Marian Keyes förut, men den här fick mig lite lockad tack vare den allvarliga delen som skulle finnas i den. Och den delen gillar jag, men resten… nja.

Stella Sweeney drabbas av en ovanlig neurologisk sjukdom (Guillain-Barrés syndrom) som gör att hon blir förlamad i hela kroppen, helt plötsligt. Det enda hon kan göra är att blinka. Och det gör hon tillsammans med sin (självklart fantastiske och sexige) neurolog. När han masserar hennes fötter förstår hon på en gång att det är något speciellt med honom.

Ja, därav det kärleksfulla och söta som blir för mycket. Sjukdomen är intressant, jag har aldrig hört talas om sjukdomen och de bitarna blir därför intressanta att läsa. Men sedan blir det så mycket annat. Stella blir frisk, flyttar hem och känner helt plötsligt för att skilja sig. Och självklart vill neurologen ha henne. Samtidigt som det visar sig att han gjort en bok av hennes små blinkningar som genast blir en lyckad bok och Stella kan kalla sig författare.

Visst, hon har problem också. Med skilsmässa, med sina barn, med vikten, med framtiden, med svartsjuka. Men det hjälper liksom inte. Det mesta är alldeles för bra för att vara sant, samtidigt som det är rörigt och alldeles för mycket. Hälften hade kunnat skalas bort och det hade ändå varit nog.

Kvinnan som stal mitt liv
Marian Keyes
Förlag: Norstedts (2015)
Betyg: 2

Vackert men ändå sorgligt

Read More

En fin berättelse, som samtidigt är så oerhört sorglig. Det är vad Olivier Bourdeauts I väntan på Bojangles är.

En liten pojke växer upp i ett kärleksfullt hem, med en mamma och pappa som i princip byggt hela sina liv på överdrifter och lögner. Mamman byter namn varje dag, pappan har slutat jobba för att vara med henne hela dagarna. Den ena festen följer på den andra och mammans favoritlåt spelas ständigt i bakgrunden – Nina Simones Mr. Bojangles. Och om livet i lägenheten blir trist åker de till sitt lilla slott i Spanien.

Men ibland hinner verkligheten ikapp. När kronofogden en dag ringer på dörren blir det något som plötsligt tar familjen tillbaka till verkligheten och det dröjer inte länge förrän mamman tvångsintas på psyket. Där är hon självklart allas favorit, men trivs inte och smider i stället stora planer för sitt eget försvinnande därifrån.

Det mesta berättas ur sonens perspektiv. Och att han älskar sina föräldrar, trots att han egentligen inte är det viktigaste för dem, råder det ingen tvekan om. De är hans allt, men tyvärr är inte han deras allt. Det är sorgligt att se hur de vuxna i familjen leker sina lekar, har sina fester och fortsätter att låtsas som att allt är bra med ständiga lögner, samtidigt som de inte ens vill att sonen lägger ner någon energi på skolan.

Pappans oerhörda kärlek till mamman är också oerhört vacker. Han är verkligen hennes allt, trots att det egentligen är osäkert om de faktiskt känner varandra på grund av alla lögner. Eller om pojken känner sina föräldrar.

Det är en roman som innehåller så mycket; både kärlek, sorg, lycka och desperation. Men trots att det bitvis känns rätt nattsvart och det till och med rullar ett par tårar nerför min kind när jag läser så finns ändå något hoppfullt i berättelsen. Och det är fint.

I väntan på Bojangles
Olivier Bourdeaut
Förlag: Sekwa (2016)
Betyg: 4