Month: August 2016

Oväntat bra om finansvärlden

När jag en dag i somras skulle ut och köra bil letade jag febrilt efter en bra ljudbok. Helst spännande, det blir oftast så mycket bättre då (eftersom jag och ljudböcker inte är de bästa vänner). I min ljudboksapp låg Fartblinda av Carolina Neurath som Månadens bok och jag tänkte “Varför inte, det låter ju helt okej”.

Hade jag hört/läst mer om den och förstått vad den verkligen handlade om hade jag förmodligen inte valt den. Jag trodde att jag valde en vanlig deckare, medan det mesta visade sig handla om bankväsendet och aktieportföljer. Ingenting jag oftast faller för. Men därför är jag också glad att jag inte visste vad det var för bok.

Alltihop börjar med att en högt uppsatt person inom en av Sveriges främsta banker hittas död nedanför sin balkong. Ekonomijournalisten Beatrice Farkas upptäcker att hon har ett missat samtal från honom från natten och misstänker att någonting inte är som det ska. Och därifrån kastas vi tillbaka i tiden, till när bankens vd får veta att banken riskerar konkurs, till när de ska försöka undvika den hemska situationen och till när Beatrice Farkas försöker rota i allt det som hon misstänker är fel.

På något sätt blir allting väldigt intressant, trots att jag inte alls är intresserad av ekonomi på det sättet. Jag förstår inte allt som nämns, men det gör ändå inte någonting. Det finns mycket runtomkring som är intressant. En stor anledning till det är förmodligen att Carolina Neurath uppenbarligen är väldigt kunnig om det hon skriver om. Och det blir bra att sätta en ung, kvinnlig journalist som huvudperson, trots att hon egentligen är ganska klichéartad och följer mallen för journalister i deckare (envis, går emot sin chefs beslut, hamnar alltid mitt i det som händer). Väldigt många personer är antingen svarta eller vita, onda eller goda och det känns också sådär emellanåt.

Men i det stora hela är det en bra bok. Framför allt mycket bättre än vad jag hade förväntat mig utifrån ämnet.

Fartblinda
Carolina Neurath
Förlag: Piratförlaget (2016)
Typ och sidor: Ljudbok/e-bok – 373 sidor
Betyg: 3

Nytt från en riktig favorit

Just nu skannar jag för fullt förlagens hemsidor och kataloger i jakt på intressanta boksläpp under hösten. Jag hittade en hel del, och det återkommer jag till senare.

Men dessutom råkade jag upptäcka att en riktig favorit har släppt en ny bok nu i dagarna. Nämligen Chris Cleave, vars berättande jag blev helt kär i när jag av en slump läste Little bee för ett par år sedan (läs den om du inte gjort det – den är fantastisk). Han är en av få manliga författare jag vet (det kanske finns fler) som kan skriva riktigt, riktigt bra utifrån en kvinnas perspektiv. Dessutom lyckas hans historier beröra på ett oväntat sätt.

Därför blev jag riktigt glad när jag läste om Alla hjältar blir förlåtna. Och inser att det kanske blir svårt att hålla mitt inofficiella löfte om att inte köpa några böcker före Bokmässan.

En anledning till att (till slut) läsa Schepp

Jag har ett tag tänkt läsa någonting av författaren Emelie Schepp. Inte egentligen för att jag hört så mycket om hennes böcker, utan främst för att hon kommer från min hemstad Motala och hennes böcker utspelar sig i Norrköping. Med andra ord för att det är kul att läsa någonting där man kanske kan känna igen sig. Och så många författare kommer inte från Motala ändå.

Och nu i helgen fick jag ju plötsligt en anledning till när hon utsågs till Årets deckarförfattare på Crimetime Gotland. Då borde hon ju rimligtvis skriva bra också.

Upp på att läsa-listan genast, med andra ord.

En mysig deckarhelg

Eftersom jag sällan ser deckare på tv hade jag helt missat Morden i Grantchester som tydligen gick på SVT förra året. Men därför fick jag kanske också en ännu trevligare lässtund när boken bakom nyligen dök upp i min brevlåda och jag nu i helgen placerade mig i soffan med den i knät.

Sidney Chambers är präst i den lilla engelska byn Grantchester, men blir även ofrivilligt detektiv när en kvinna kommer till honom efter att hennes älskare begått självmord. Hon är övertygad om att han aldrig skulle göra en sådan sak och ber prästen att hjälpa henne att luska reda på sanningen. Nyfiken som han är kan han inte låta bli att göra henne till viljes och det är bara början på hans karriär som amatördetektiv. Som tur är har han en god vän som är kommissarie och som litar på honom och hans insikter mer än vad den vanliga polisen förmodligen skulle ha gjort.

Boken består av flera olika fall som Sidney dras in i; allt från mord till stulna smycken. Och mot slutet är han oftast dessutom med när de begås. Kanske lite för mycket för att vara sant, men även Agatha Christies huvudpersoner är ju ofta med när brotten begås.

För det känns tydligt att det är Agatha Christie-känslan som författaren James Runcie vill åt. Han lyckas inte alls skapa samma spänning och lura läsaren på samma sätt som Christie alltid gör, snarare tvärtom. I de flesta fall är det ganska uppenbart hur det hela ska sluta. Men det är ändå mysig läsning, jag trivs i den lilla engelska byn på 50-talet och Sidney är en karaktär som det är enkelt att tycka om.

Jag fick en riktigt mysig läshelg, om än inte den perfekta deckarupplevelsen.

Morden i Grantchester: Dödens skugga
James Runcie
Förlag och år: Masonit förlag – 2016
Typ och sidor: Inbunden – 461 sidor
Betyg: T T T
Recensionsexemplar

En klart godkänd Harry Potter

När det kommer en uppföljare till en av ens största favoriter genom tiderna är det svårt att veta vad man ska förvänta sig. Även om jag tänker att jag inte ska ha några förväntningar alls så är det klart att de ändå på något sätt är höga. Dels på den nya boken – kan det verkligen funka? Dels på sig själv som läsare – kommer jag att få ut nåt av det även nu, många år senare?

Under läsningen av Harry Potter and the cursed child pendlar jag många gånger mellan vad jag tycker. I början känner jag mig besviken. Scenerna i början är en direkt fortsättning på epilogen i Harry Potter och Dödsrelikerna och ganska tradiga, ärligt talat. Harry och Ginny ska släppa i väg sin son Albus till Hogwarts för första gången (äldste sonen James går redan där), liksom Hermione och Ron vars dotter Rose ska börja där, och både förväntningarna och rädslan är skyhöga. Väl på tåget sätter sig Albus i samma kupé som Scorpius Malfoy – Dracos son – och Rose överger honom. Sedan rusar tiden på i högt tempo, Albus blir insorterad i Slytherin och hånad över att en Potter hamnar i “fel” elevhem. Men efter det följer inte så mycket om livet på Hogwarts, författarna är ivriga att hoppa tre år framåt i tiden och det går så fort att man knappt hänger med. Därav en stor del av besvikelsen. Det går helt enkelt för fort i början, jag hinner inte lära känna karaktärerna ordentligt.

Men det blir bättre. När Albus och Scorpius börjar sitt tredje år börjar deras stora äventyr. De vill hjälpa Delphi Diggory och hennes släkting – Cedric Diggorys pappa – att ta sig tillbaka i tiden, ändra den och få Cedric att överleva den magiska trekampen (från Harry Potter och den flammande bägaren). Hela händelseförloppet triggas dessutom ytterligare av ett rejält bråk mellan Harry och Albus, som gör att Albus med alla medel vill visa sig duglig och göra om någonting bättre än vad hans pappa hade gjort.

Själva “äventyret” har vissa brister, det känns som en del saker löser sig alldeles för enkelt och ibland tänker jag lite “men om det bara är att göra så, varför har ingen gjort det åratal innan då?” Emellanåt är det bara en massa trollformler som enkelt kastas fram och tillbaka och ett väldigt resande i tiden. Men det blir aningens bättre mot slutet.

Och karaktärerna då. Efter att jag läst klart läste jag omdömen på Amazon och förvånas över hur många som är arga över hur personerna agerar. Det finns en massa “Så skulle Harry aldrig säga eller göra”. Men det är klart han kan. 36-åriga Harry är inte samma person som 17-åriga Harry och det är klart att det har hunnit hända en hel massa saker som påverkat honom sedan den senaste boken. Därför är det rätt skönt att han har fått åldras, men ändå fortfarande göra misstag och att han är mänsklig. Likaså Albus och Scorpius är bra karaktärer, båda är oroliga för vad omgivningen ska tycka om dem och hur det ska gå för dem i livet och det kommer fram fint.

Hur är det att läsa ett manus? Det funkar faktiskt riktigt bra. Mycket tack vare att det redan är en så inarbetad miljö och färdiga karaktärer. Vi som är riktiga Harry Potter-fan har inga problem att se scenerna framför oss – vi har ju redan skapat dem eller sett dem på film. Det enda som jag har lite svårt för är att konversationerna emellanåt blir lite stolpiga. Allt måste ju sägas i dialog och en del grejer hade varit bättre om de fått komma fram mellan raderna i vanlig text.

Sammanfattningsvis. Det är en bok för oss som redan innan älskade Harry Potter-världen. Hela boken bygger på tillbakablickar och blir en nostalgitripp. Har man inte den tidigare relationen till böckerna är den garanterat sämre. Men såhär blir det en klart godkänd fortsättning på historien.

MEN. Det räcker nu. Jag hoppas att J K Rowling står fast vid vad hon sagt att det inte ska bli fler historier.

Harry Potter and the cursed child
J K Rowling, John Tiffany och Jack Thorne
Förlag: Little brown book group (2016)
Typ och sidor: Inbunden – 330 sidor
Betyg: T T T

Skitig och vacker vänskap

Elena och Lila växer upp på samma napolitanska bakgård, där våld och elaka ord präglar deras vardag. Båda två är duktiga i skolan och det är en av anledningarna till att de upptäcker varandra. Elena har alltid varit duktig, medan Lila är självlärd och snabbt blir en vass konkurrent om de bästa placeringarna på prov och i skoltävlingar. De båda flickorna blir nära vänner, även om det är långt ifrån en enkel vänskap. Och om skolan var det som förde dem samman från början så är det också den som gör att deras vägar börjar gå åt olika håll. Lila har inte möjligheten att plugga vidare och gifter sig i stället med en av kvarterets mest fruktade unga män, även om det egentligen var hans far som de allihopa var rädda för.

Deras vänskap är fantastiskt skildrad. De blir verkliga och man kommer nära framför allt Elena, eftersom det är från hennes perspektiv historien är berättad. Men även miljöerna är oerhört skickligt skildrade. Man känner den skitiga lukten och kan se framför sig hur barnen springer omkring och de vuxna som skriker åt varandra. Allt blir på riktigt och jag står där och tittar på.

Det bästa är nästan att det här är första delen av fyra. Det betyder att man har mycket kvar att se fram emot när den här boken (tyvärr) tar slut.

Min fantastiska väninna
Författare:
Elena Ferrante
Förlag: Norstedts (2016)
Typ och sidor: Inbunden – 335 sidor
Betyg: 4

Ett rejält missförstånd

Jag känner mig lite dum. Jag sitter nämligen här och väntar på min Harry Potter-bok och trodde verkligen att jag skulle ha kunnat vara i full färd med att läsa den just nu. Men nej. Och det bara för att jag inte tog reda på hur det verkligen ligger till.

Jag förhandsbokade den nämligen från en nätbokhandel (skit samma vilken) för ett tag sedan. I tron att jag då skulle få den direkt när den hade släppts. Ja, inte samma dag som den släpptes förstås, eftersom det var en söndag (31 juli). Men åtminstone dagen efter.

Hade jag tänkt/läst/undersökt saken lite mer hade jag insett att det inte är så det funkar. En förhandsbokning innebär att boken skickas när den har släppts. Så släpps den på en söndag skickas den på måndagen. Och så tillkommer de vanliga fraktdagarna. Och eftersom jag var dumsnål och valde gratisfrakten innebär det att det förmodligen kommer ta till slutet av veckan.

Vilket i och för sig inte spelar någon roll. Boken blir ju inte sämre för att jag får vänta ett par dagar till. Men ändå. Hade jag inte fått för mig att förhandsboka hade jag ju bara kunnat gå in i en bokhandel igår eller i förrgår och komma ut med den. Då hade jag varit en bra bit in nu.

Men men. Jag tröstläser väl lite Morden i Grantchester så länge och fortsätter vänta. Det är ju faktiskt inte så farligt. Jag hade ju kunnat vänta på något helt annat än en Harry Potter-bok.