Month: November 2016

Backman lockar fram starka känslor

Ärligt talat kände jag mig inte speciellt lockad av Fredrik Backmans senaste när folk började prata om att den handlade om ishockey och vad kärleken till ett lag gör med en ort. Jag är inte alls sportintresserad och blev lite besviken på att boken förmodligen inte skulle vara någonting för mig. Men oj, vad jag är glad att jag läste den ändå. Det här är verkligen bland det bästa jag har läst på länge.

Därför vill jag egentligen inte skriva om hockey när jag ska förklara vad boken handlar om. Visserligen står orten Björnstads hockeylag i centrum för allt som händer. Ett juniorlag som har chans att vinna den stora finalen och lyfta orten till vad den en gång var. Alla som bor i Björnstad har någon relation till sporten och därför blir den oerhört viktig.

Men trots att hockeyn egentligen är det som allt kretsar kring så skriver inte Backman så mycket om själva sporten. Det är inga långa matchreferat som tar kapitel efter kapitel. I stället är fokus på det som händer vid sidan av rinken. Vad spelarnas stjärnstatus får för effekt på folk runtomkring i form av grupptryck, vad det innebär att inte få dela sin kärlek till något (sporten), hur det är att våga släppa taget från något som varit viktigt eller hur det är att försöka vara förälder och bra på sitt jobb samtidigt.

Och självklart händer det någonting, utanför rinken, som påverkar både enskilda personer och orten för alltid. Något som gör riktigt ont i magen på mig när jag läser.

Fredrik Backman själv har sagt att det här är hans allvarligaste bok. Kanske är det inte exakt rätt ord, det har funnits allvarliga undertoner i alla hans tidiga böcker – En man som heter Ove är ju egentligen rätt sorglig. Men Björnstad är betydligt svartare än hans tidigare böcker. Även om jag emellanåt sitter och ler, framför allt åt Backmans underfundiga sätt att formulera sig på, så sitter jag oftast med tårarna antingen på väg att börja rinna eller redan på väg nerför mina kinder. Och jag har ont i magen, blir sådär arg att det värker inombords. Det här är en bok jag vill tvinga alla andra att läsa, jag vill diskutera den, jag vill att den ska lyftas fram som viktig. För den är viktig och den är fruktansvärt bra.

En av Fredrik Backmans styrkor är dessutom att han lyckas formulera saker som egentligen inte går att beskriva i ord. De små sakerna blir stora och fina och tränger verkligen in i den som läser och man måste tänka “Ja, precis så där är det”. Och det är därför det gör så ont när ämnet blir svartare. Han beskriver smärtan och plågan nästan för bra.

Eftersom jag dessutom råkar vara höggravid nu när jag läser den här boken så tar jag till mig av alla fina formuleringar om att vara förälder. Som:

Kärleken en förälder har till ett barn ett barn är besynnerlig. Alla andra människor börjar vi älska, men inte den här. Den här har vi älskat för evigt, älskade innan den ens existerat. Hur mycket man än förbereds så har alla mammor och pappor ett första ögonblick av fullständig chock, när flodvågen av känslor sköljer genom en så att man förlorar fotfästet. Det är obegripligt eftersom det inte finns något att jämföra med. Som att beskriva sand mellan tårna eller snöflingor på tungan för någon som levt hela sitt liv i ett mörkt rum.

Att läsa Björnstad är verkligen att brottas med alla möjliga känslor.

Björnstad
Fredrik Backman
Förlag: Piratförlaget (2016)
Typ och sidor: Inbunden – 470 sidor
Betyg: 5
Recensionsex

Smärtsamt och intressant

14-årige André hamnar under 1940-talet på mentalsjukhus efter att ha ljugit om att han är föräldralös.  På mentalsjukhuset finns en mystisk läkare vid namn Kaufmann, som experimenterar med utvalda barn på olika sätt. Som vuxen försöker André ta reda på mer om vem Kaufmann egentligen var och vad hans experiment ledde till. Både genom att försöka backa i sitt eget minne och genom att leta upp folk som kände honom och kan berätta mer.

Författaren Karl Almén Burman grundar alltihop på berättelser från sin farmor som jobbade på Vadstena mentalsjukhus. Därför finns det en trovärdighet i det han skriver och i och med att jag vet att det är sant kommer jag också på mig själv för att googla och se om det verkligen stämmer. Det är en hemsk verklighet och när det är barn som står i centrum gör det extra ont.

Jag är dock inte superförtjust i sättet boken är skriven på, alla hopp mellan dåtid och nutid. Jag förstår att Almén Burman vill visa kampen efteråt, hur André får slåss med sig själv på grund av det som hände, men jag hade fastnat mer i historien om den fått fortgå i kronologisk ordning med mindre fokus på nutiden. Och om jag fått lära känna personerna mer, fokus hamnar på sjukhuset – vilket i och för sig görs riktigt bra. Men jag hade velat komma ännu närmare karaktärerna.

Men den är helt klart både skrämmande och intressant.

Kaufmanns utvalda
Karl Almén Burman
Förlag: Hoi förlag (2016)
Typ och sidor: Inbunden – 228 sidor
Betyg: 3
Recensionsex

“En bok om hockey”

Söndagmorgon. Sambon plockar upp boken jag lagt ifrån mig före frukosten och börjar läsa på baksidan.

“Men, läser du en bok om hockey?! Vad kul!”

Han läser vidare.

“Jaha, det står nåt om ett oförlåtligt brott också. Då så.”

Så bra var Bokens afton

Det blev som vanligt en rolig men intensiv kväll på Bokens afton i går. Det är alltid lika roligt att sitta där med min kollega Anna Törnkvist och lyssna och fundera på hur man ska recensera kvällen. I år kändes det svårt att gissa hur det skulle bli, men kvällen blev helt klart över förväntan. Som det ofta blev när de riktigt riktigt stora namnen saknas (även om man visserligen kan diskutera om inte Håkan Nesser eller Sofi Oksanen egentligen var de riktigt stora namnen).

Dessutom verkade författarna ha trevligt tillsammans och verkligen lyssna på varandra. Flera av dem återknöt till det någon annan sagt tidigare och det borde betyda att de också har trevligt.

Men tillbaka till jobbet igen då. För min del resulterade kvällen i en krönika och omdömen om alla författare. Den texten hittar du HÄR. Vill du i stället läsa Anna Törnkvists referat från kvällen finns det HÄR. Eller så läser du helt enkelt båda.

Nu lämnar jag Bokens afton-bubblan för det här året och återgår till att läsa böcker som jag valt helt själv. Björnstad av Fredrik Backman känns som att den ligger bra till för att bli först ut. Men innan dess ska jag hänga lite med min nya förälskelse, tv-serien The Crown på Netflix. Också något jag måste återkomma till inom kort.

Svårt att veta vad jag ska förvänta mig av Bokens afton

Mycket spänning, en hel del om båtar, lite barnlitteratur, människohandel och en biografi. Årets bokens afton i Kalmar är både spretig och inte på samma gång. Mest för att det är så många olika bitar och jag känner att jag har svårt att veta vad jag egentligen ska förvänta mig. Såhär i förväg känns det som att kvällen kan bli både fantastisk och sådär (för det är sällan det faktiskt blir dåligt).

Dagens Barometern med alla mina recensioner.


Jag har läst alla de aktuella böckerna i förväg (läs recensionerna här) och man skulle ju kunna tro att det gör att jag vet någorlunda vad jag har att vänta mig. Men nu är det ju faktiskt inte så att man måste vara en estradör för att vara en bra författare, och ofta är det någon som haft en lite halvdålig bok som lyckas överraska mig rejält. Vi får väl se. Det här tror jag i alla fall att jag kommer att kunna förvänta mig:

Sofi Oksanen kändes redan när namnen släpptes som det största namnet. Och det är hon egentligen oavsett hur bra hennes framträdande kommer att vara. Det är stort att för första gången bjuda in en engelskspråkig akt och jag är nyfiken på hur publiken kommer att ta emot det. Däremot är jag lite rädd att just Sofi Oksanen kanske inte är den mest spännande att lyssna på. Boken är rätt svår att prata om och därför hoppas jag i stället på att hon vågar fånga oss genom att vara personlig och berätta om sig själv.

Håkan Nesser borde ha vanan inne när det gäller att stå framför folk. Vilket kan vara både positivt och negativt. Förmodligen kommer vi få en del kärleksförklaringar till hunden Norton, eftersom det är det den ena boken han ska prata om handlar om, och det är nog faktiskt historier som gör sig bättre på scen än i bokform.

Lars Einarsson och Ann Rosman har vissa beröringspunkter, även om den ena skrivit en faktabok och den andra en kriminalroman. Båda handlar ju om vrak och dykning, även om det är på helt olika sätt. Därför är jag också orolig för att de riskerar att fastna i för mycket detaljer – hur ska Lars Einarsson på 20 minuter kunna prata lagom mycket om Kronanvraket? När det gäller Ann Rosman vill jag gärna höra mer om det hon skriver om i efterordet till Vågspel, varför hon fastnade för dykarhistoriken, men samtidigt är jag rädd att det kan bli tråkigt om det framförs på fel sätt.

När det gäller Christer Lindarw är jag dock inte rädd för att det kan bli tråkigt. Är det någon som är van att stå på en scen så är det ju han. Och med tanke på hur mycket anekdoter det finns från hans liv så är jag inte orolig för några tråkiga 20 minuter. Jag hoppas nog på att han får äran att avsluta alltihop, det kommer att bli trevligt i så fall.

Cilla och Rolf Börjlind har enligt mig den bästa boken i kvällens uppställning, men det är alltid lite lurigt när två författare ska samsas om utrymmet på scenen. Förhoppningsvis är de så pass vana vid att dela på fokuset att det kommer att funka bra. Och som alltid när det gäller författarpar hoppas jag på att få veta mer om hur de jobbar tillsammans rent konkret.

Och så kvällens presentatör Josefine Sundström som ska försöka binda ihop allting och samtidigt prata om sin egen barnbok Sagasagor. Som programledare har hon ju rejäl erfarenhet och jag hoppas att hon har läst de andra böckerna och vågar ställa några frågor till författarna i stället för att bara fördela ordet var tjugonde minut. Det är då det blir som bäst.

Så, det var alla. Många författare blir det. Kanske för många till och med. Men vi får som sagt se. Det kan bli hur som helst och jag kan ha helt fel. Jag återkommer i frågan i kväll.

Ytterligare en bokkväll

Den här veckan snurrar det mycket Bokens afton i huvudet på mig. Även om böckerna inför redan är utlästa och recensionerna redan skrivna (men publiceras först på onsdag i Barometern-OT) så är ju själva aftonen kvar. En lång kväll i litteraturens tecken. Riktigt trevligt, förhoppningsvis.

Men så råkade jag få en bokkväll till. I kväll faktiskt. För när jag, som vanligt, bara slökollade igenom Facebookflödet upptäckte jag att Corren livesänder Bokens dag från Stora teatern i Linköping. Så i kväll har jag blivit sittande framför datorn och har hittills hört Therese Bohman (ganska tråkig, ärlig talat), Stefan Einhorn (låter tråkig, men är rolig att lyssna på) och Roslund och Hellström (som gör det jag älskar – inte bara berättar om boken, utan också om bakgrunden till författarskapet). Nu återstår bara Alex Schulman och Elsie Johansson.

En oväntat trevlig måndagkväll blev det i alla fall. Och perfekt uppladdning inför onsdag (även om det är helt andra författare som gäller då).

Nu börjar väntan

I går jobbade jag min sista arbetsdag före bebis. Än så länge återstår fortfarande lite Bokens afton-jobb (om inte bebisen känner för att komma ut före den 16 november förstås), men det dagliga jobbet är nu över och det är dags att börja gå hemma och vänta. Fixa lite, tvätta, plocka i ordning, baka – och läsa böcker förstås.

Och jag började med det sistnämnda. Förmiddagen ägnades åt Christer Lindarws biografi (inför Bokens afton). Nu återstår bara att se hur många fler böcker som hinns med före bebisens ankomst.

(Recension av boken kommer i samband med själva Bokens afton, den 16 november)