Med döden som berättare

Boktips!Boktjuven - Markus Zusak

Boktjuven
Markus Zusak
B. Wahlströms (2008)

Ibland kan man på baksidan av böcker läsa någonting i stil med “Då och då kommer det en bok som förändrar ens tillvaro totalt, och det här är en sådan”.

Den meningen skulle jag vilja använda om Boktjuven. Jag måste helt klart placera den i kategorin “En av de bästa böcker jag någonsin läst”. På något sätt lyckas Zusak få mig helt fast från första sidan, ja till och med från första ordet.

Språkligt sett är boken helt underbar, men även innehållsligt. Berättelsen om Liesl, vars mamma tvingas lämna bort henne till fosterfamilj under kriget och vars bror dör på vägen dit, är varm och hoppfull, även om det egentligen är en skildring av Andra Världskriget.

Boktjuven är just den lilla Liesl Meminger. Sin första bok stjäl hon på sin brors begravning, och det är tack vare den som hon lär sig läsa. Sen följer fler därpå, stulna ur bokbål och bibliotek. Allt för den goda sakens skull – att hon är intresserad av litteratur.

Jag är en del av historien, jag står bredvid fönstret och väntar på att Liesl ska komma ut med en bok när hon stjäl ur grevinnans bibliotek. Jag lider med henne när hon inte kan göra deras gömde jude Max frisk. Jag åker tåg med henne hem till hennes nya föräldrar.

Det är inte vem som helst som kan skriva en sån här bok, med sådan värme och inlevelse. Att det dessutom är döden som berättar historien gör det hela ännu mer annorlunda. På något sätt blir döden en människa, en levande gestalt som man kan förstå. En intressant vändning.

Jag skulle gärna läsa någon annan bok av Markus Zusak inom en snar framtid. Jag kanske ska stjäla en?

Allrakäraste Astrid

Astrid LindgrenLider just nu av ett enormt sug. Ett sug efter det bästa av det bästa. Kort sagt, ett sug efter att ge sig in i Astrid Lindgrens underbara värld. Få hälsa på hos Skorpan och Jonathan, Pippi, Madicken, Tjorven eller varför inte Mio? Jag vill suga i mig denna underbara kvinnas ord och ta till dem.

Jag saknar att vara i den ålder där det är självklar läsning. När varje besök hos mormor ledde till att jag hämtade den lilla blå boken med Nils Karlsson Pyssling, Allrakäraste syster, Mirabelle och många många fler sagor i.

Men jag antar att man aldrig blir för gammal för att ge sig in i Astrids värld. För Astrid är ju ändå alltid Astrid. Och så kommer det att vara. Ingen författare kommer någonsin att övertrumfa henne.

Så kanske borde jag ta mig en tur till skolans bibliotek och se vad de har som kan mätta min Astrid-hunger. Om de nu har något. Bröderna Lejonhjärta eller Ronja Rövardotter vore ju inte helt fel.

Vilken är din Astrid Lindgren-favorit?

Ett litet missförstånd

De som varit tidiga (det vill säga under förmiddagen) läsare på min blogg i dag har varit med om ett litet misstag. Jag råkade lägga upp en recension på Hittebarnet av Katerina Janouch, då jag blandat i hop recensiondatumet med en annan bok. Därför är den återigen borttagen och kommer att dyka upp nästa vecka, på rätt dag.

Ursäkta för detta.

Bokfrågornas ABC del 9

Har återigen lyckats hamna en smula bakom, men jag kämpar mig upp till täten igen; genom att nu publicera mina svar för bokstaven I i Enligt O:s bokfrågor.

I tisdags handlade det om en huvudperson du tycker om, nu undrar jag vilken person i böckernas värld som du identifierar dig med mest?

Det här är svårt. Jag skulle vilja vara som så många karaktärer, men frågan är om det finns någon som är som jag. Eller om jag är som någon alltså. Letar febrilt i hjärnan efter någon, men det verkar vara tomt. På ett sätt identifierar jag mig en smula med I-or, men det kanske inte gills. Och kanske speciellt inte eftersom jag gillar honom så otroligt mycket. Men lite lagom dyster sådär, fast ändå positiv, levnadsglad och omtänksam. Även om det kanske inte är vad man tycker och tror honom egentligen. Han är en sån som tenderar att hamna lite i bakgrunden, men det betyder inte att han inte tänker och inte bryr sig.

Fast egentligen kanske inte det var ett riktigt svar. Jag ska fundera vidare. Om någon som känner mig kommer på någon tar jag gärna emot hjälp.

Internatskolor är populära att skriva om. Berätta om en bok som utspelar sig på en sådan.

How about Harry Potter? Är inte det en av de ultimata internatskoleböckerna? Minns att jag alltid tyckte att det verkade så härligt att bo på skolan och att ha sina vänner så nära – och nu är jag där själv. Kanske skulle man skriva en bok om livet på folkhögskola?

Berätta om en bok som handlar om identitet och sökande efter densamma!

Lång väg hem – en barnsoldats berättelse av Ishmael Beah blir en oerhört stark berättelse om hur det är att bli satt i ett fack och tvingas bete sig på ett visst sätt, vara en sorts människa och sen kampen för att bli av med den människan. Det ger en helt annan bild av barnsoldater och hur svårt det faktiskt är för dem att hitta en egen identitet ute i den “riktiga” världen efteråt. Han kämpar på, och lyckas till slut mer än väl.

Vilka bokrelaterade sidor på internet besöker du oftast?

Får nog säga att jag (tyvärr?) inte tillhör de bokbloggare som verkar bosatta på Adlibris, Bokia och alla andra bokhandlar. Jag har svårt att leta böcker på internet; då vill jag hellre göra det i en affär. Alltså är bokbloggar.nu min främsta vän i detta virrvarr av bokbloggar ute på nätet.

Läs, läs, läs

Efter en genomgång av reportageböcker under dagen har min mentala “jag vill läsa”-lista förlängts betydligt.

Vilken bok vår lärare än pratade om (nästan) så tänkte jag “Åh, vad intressant, den vill jag läsa”. Sen var det bara att välja en (till själva uppgiften då) och resultatet blev Fans av Fredrik Strage. Men det fanns en hel del annat intressant att välja på också.

Som till exempel Lasermannen, Med kallt blod, Doktor Romand och några till. Men de kan man ju alltid läsa ändå.

När ska jag läsa?

Jag har kommit på en sak. Hur jag fungerar när det gäller läsning.

Jag tycker verkligen om att läsa, och det är lite av ett problem när jag kommer på andra saker jag verkligen vill göra. För tyvärr är det då oftast läsningen som får lida.

När jag sitter med annat, som jag verkligen måste göra just då, inte imorrn, inte senare – det är då jag längtar som mest efter att läsa. Att bara få dyka ner i en annan värld, kanske fly från den verklighet jag måste befinna mig i.

Men när jag väl har tid att läsa (eller göra något annat) så blir det oftast något annat. Synd. Och varför blir det så?

Hjälp mig!

Få.
Färre.
Färst?

Satt för ett par veckor sedan med det ordet framför mig. Ville skriva flest och… färst. Slog upp det i Svenska Akademiens ordlista, som uppenbarligen tycker att man kan använda det som komparation.

Men jag har aldrig sett/hört det användas.

Existerar ordet? Kan man använda det?

Bokfrågornas ABC del 8

Turen har då kommit till H i Enligt O:s bokfrågor. Eftersom jag var lite sen med del 7 så är jag lite ur rytm, men det ska snart fixas till.

Vilken huvudperson i en bok tycker du mest om?

Jag tycker riktigt bra om Corinne Hofmann och hennes berättelser, även om de kanske inte fungerar som svar på frågan när de är sanna. Jag är imponerad av det liv hon valde för en del av sitt liv och tycker att det är oerhört intressant att våga göra en så drastisk förändring bara för kärlekens skull.

Vem är den ultimata hjälten i böckernas värld?

Hur ska jag kunna passera den här veckans ABC utan att nämna Poirot? Han dyker upp hela tiden, men är det någonstans han passar in så är det väl på den här frågan. Han är verkligen den ultimata hjälten i min värld; även om han är irriterande och alldeles för självgod. Ingenting kan passera förbi hans ögon, och även om brottet begicks för en väldigt massa år sedan så kan han alltid hitta en lösning.

Och den ultimata hjältinnan?

Jag hoppar nog några år tillbaka i tiden och utpekar Pippi Långstrump till den ultimata hjältinnan. Snäll, omtänksam och stark, men använder det bara för att hjälpa de svaga. Precis som det ska vara.

Vilken är den bästa historiska roman du läst?

För ett par år sedan försökte min morfar övertyga mig att läsa böckerna om Arn. Men då gick det inte. När jag sedan försökte igen blev jag helt förälskad och läste alla tre i ett sträck. Riktigt bra. Och som tur är så tycker jag att filmerna lyckades fånga det bästa av böckernas karaktär.

Tänk att få kalla sig författare…

Författare. Det enda ordet betyder så mycket. Så mycket mer än någon som har skrivit en bok. Ändå är det svårt att säga vad. Men för mig är författare på något sätt ouppnåeliga. Lite gudomliga, kanske, om man ska hårddra den.

Jag har alltid haft en del författardrömmar, i mer eller mindre utsträckning beroende på ålder och var i livet jag befunnit mig. Tanken på att någon jag inte känner ska läsa det jag har skrivit lockar mig något oerhört. Att någon ska lockas av det jag skrivit utan att veta att det var jag, utan att känna mig, utan att vara tvungen att läsa det.

Jag har fem refuseringsbrev hemma. Till samma berättelse; en barnbok som jag skrev till min syster. En julkalender närmare besämt, då historien bygger på att man läser en del varje dag i december.

Ibland hittar jag de där refuseringsbreven. Och ibland tänker jag att de ska förvandlas till ett telefonsamtal om att någon är intresserad av det jag skrivit. Någon gång. Jag har ju hela livet på mig.

Men någon gång vore det häftigt att få titulera sig författare.

Huss, Huss – vad tycker jag egentligen?

Den som vakar i mörkretDen som vakar i mörkret – Helene Tursten
Helene Tursten
Piratförlaget

En kvinna hittas på en kyrkogård i Göteborg; invirad i plast och ordentligt strypt med ett blått snöre, ett sånt som man hänger tvätt på. Några dagar senare hittas en kvinna till, i samma ålder, på samma sätt fast på en annan kyrkogård.

Båda kvinnorna hade ett par dagar innan mordet fått en vit krysantemum lämnad på dörrhandtaget. Och foton hemskickade, där de sitter tillsammans med en man och äter eller pratar.

Problemet för Irene Huss och de andra är att det inte verkar finnas någon som helst logik i morden. Varför har de blivit mördade? Vad är egentligen den gemensamma nämnaren? Vem är mördaren?

Samtidigt blir Irene Huss själv rejält skrämd. Någon har gått i hennes rabatter, flyttat trädgårdssoffan och lämnat hemska tecken i brevlådan. Har det något med morden att göra?

Den nionde boken om kriminalinspektör Irene Huss håller ett högt tempo och det dröjer länge innan spaningsgruppen gör några framsteg i sökandet efter den skyldige. Men det är lätt och flyter på. Handlingen rör sig och man följer enkelt med. Man behöver inte tänka på att vända sidorna; korta, händelserika kapitel gör att boken i princip läser sig själv.

Har du inte läst någon av de tidigare böckerna? Det hade inte jag heller innan jag tog upp den här. Så strunta helt enkelt i det, det går helt klart att läsa den här ändå. Det är skönt att slippa reflektioner som påpekar vad som hänt i de tidigare böckerna och enkelt att hänga med, även som nybörjare på Irene Huss.

Dock är det något som gör att det knyter sig mellan mig och boken. Som gör att vi hamnar på lite avstånd. Och jag har lite svårt att sätta fingrarna på vad det är. Det är inte rytmen, inte spänningen och inte trovärdigheten. Men något gnager inombords, och den kommer inte att hamna bland mina absoluta deckarfavoriter. Tyvärr.

Men Helene Tursten skriver levande och enkelt. Att efter åtta böcker fortfarande lyckas skapa spänning och trovärdighet som om det vore första eller andra gången, i den nionde, är en konst. Väl värd en eloge.