Tidernas favoritbok

Kan man svara på en sådan fråga? Finns det en tidernas favoritbok? Är inte det lite som att fråga “Vem är du?”, “Var kommer världen ifrån?” eller “Varför finns vi?”.

En helt omöjlig fråga.

En stark kandidat skulle dock kunna vara Gömda. Men bara en kandidat, jag kan inte gå så långt som att faktiskt peka ut den som tidernas bästa bok.

Jag har ju, förhoppningsvis, runt 60-80 bokår kvar i mitt liv.

Min favorittitel

Det här är ett ämne som jag ser dyka upp lite då och då ute i bloggvärlden, även utan 30 days of books. Och varje gång funderar jag på att skriva ett sådant inlägg själv också. Men varje gång fastnar jag också i mina funderingar. Vilken titel är min favorittitel? Vad gillar jag?

Efter mycket funderande tror jag att jag vet. Jag gillar titlar som antingen är vackra, lite halvluddiga och på något sätt för med sig en känsla, eller också titlar som är lite annorlunda och kanske inte säger så jättemycket om själva boken.

Jag tycker verkligen om En blomma i Afrikas öken, När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var (okej att det egentligen är en låt), Nu vill jag sjunga dig milda sånger och Tillsammans är man mindre ensam.

Men en av mina absoluta favoriter är ändå Jag har kokat tvåhundratusen potatisar, men kan inte erinra mig en enda av dessa. Men den boken har ju redan fått ett eget 30 days of books-inlägg så den får bara vara en parentes i det här inlägget.

Det mest oväntade slutet (spoilervarning)

De sex misstänkta - Vikas SwarupJag trodde att De sex misstänkta skulle vara riktigt bra. Baksidan fick den att låta som en riktig pusseldeckare, kanske till och med i Agatha Christie-stuk. Sex misstänkta till ett brott, hela historien om de bakomliggande orsakerna till att de är misstänkta och vilka de var. Uppbyggda i kapitel där man får följa en person i taget för att kunna pussla ihop den ena ledtråden med den andra.

Tills man kommer till slutet och får veta vem av dem som är mördaren. Och det är… ingen av dem! Varför ha det upplägget om man ändå tänker “överraska” läsaren med att en sjunde person (visserligen delaktig i boken) är den skyldige?

Nej, det förstår jag verkligen inte. Helt klart oväntat, på ett mycket, mycket dåligt sätt.

En karaktär jag känner igen mig i

Jag tycker det här med att identifiera sig med karaktärer är svårt. Kanske för att det är skönt att identifiera sig till en viss del, men att “slippa” göra det fullt ut. En karaktär i en bok kan vara så mycket mer än vad en människa kan vara, och är det ofta. Det är svårt att hitta någon som man identifierar sig fullt ut med. Och om man väl gör det, så kommer det inte att dröja länge förrän den personen förändras och blir på något annat sätt. Ett sätt som jag inte är och kanske inte heller kommer att bli.

Men det är väl det som är meningen och charmen med litterära figurer. Om en hel bok eller en hel serie gick utan att de förändrades på något sätt skulle allting förmodligen bli ganska tråkigt.

En bok jag önskar att fler skulle läsa

Jag har kokat tvåhundratusen potatisarJag älskar att slå ett slag för Jag har kokat tvåhundratusen potatisar, men kan inte erinra mig en enda av dessa av Lasse Eriksson. Detta eftersom jag själv aldrig hört talas om den förrän den en dag plötsligt stod på snurrstället precis innanför dörren i skolans bibliotek. Av någon anledning plockade jag upp den. Kanske på grund av titeln.

Sedan dess har jag aldrig lagt ner den (i huvudet, den är sedan länge tillbaka på sin hylla i skolbiblioteket). Den hade så mycket bra att säga, på ett roligt men ändå seriöst och bra sätt. Vardagsfunderingar om verkligen allt mellan himmel och jord.

 

En bok jag länge velat läsa

Pojken som kallades detJag vet inte när jag först hörde talas om Pojken som kallades det. Men det kändes som att det fanns en period när varenda människa i min omkrets läste den boken. Även de som inte läste någonting alls i vanliga fall verkade ha blivit berörda av Dave Pelzers fruktansvärda historia.

Det pratades om den både här och där, men jag kom mig ändå inte för med att läsa den. Nu har det gått åtskilliga år, och den finns fortfarande med på min lista över böcker jag vill läsa. Men har jag läst den? Nej.

Ett framsteg finns i alla fall, en liten gnutta hopp. Och det är att den numera står i min bokhylla och väntar.

Min favorit av de böcker jag äger

Jävla JohnJag lutar nog faktiskt åt Jävla John av Eva Dozzi. En trovärdig och härlig historia om John Lennon, och hur han träffade en svensk städerska som han inledde ett förhållande med henne. Eva Dozzi får kvinnan att passa in i Beatles historia och jag tror nästan blint på allt (vilket man ju faktiskt kan göra när man vet att det inte är sanning).

Den är dessutom underbart bra skriven, vilket gör att den passar även för dem som inte är så Beatles-tokiga som jag. Men är man det är det verkligen en fantastisk historia, med ett kanske lite annorlunda perspektiv på gruppen.

Stå ut i 30 dagar

Jag tog mig an 30 days of books med stort engagemang. Nu hade jag minsann en anledning att blogga varje dag! Nu skulle jag få igång mitt skrivande! Nu skulle jag… Ja, vad skulle jag egentligen?

Det var riktigt kul i ungefär tio dagar. Då skrev jag på, planerade vad jag skulle skriva, tidsinställde inlägg så att de skulle publiceras exakt samma tid varje dag. Det ni!

Sen… började jag tröttna. Minst sagt. Det går lite trögt, och jag har missat några dagar. 30 dagar är alldeles för länge. 10 hade räckt. Max 15. Nu känns det mest som ett nödvändigt ont.

Och när man dessutom hoppar runt bland er alla ute i bokbloggsfären verkar det som att många tröttnat helt och hållet på att läsa dem. Jag är inte så trött på att läsa vad andra skriver, mer vad jag själv skriver. Och är det någon som bryr sig om mina svar?

Men det är bara nio dagar kvar nu. Sen är jag klar. Och något gott ska jag väl få ut av det här också. Antar jag.