Min favoritbok som barn

Astrid, Astrid, allrakäraste Astrid.

Mormor hade en blå bok med några av Astrid Lindgrens alla underbara sagor i. Lagom långa och inte bara de absolut mest kända, utan även I skymningslandet, Mirabelle och Allrakäraste syster.

Hon läste dem för oss när vi var där. Tills jag var så pass stor att jag kunde läsa själv. Och då läste jag dem. Om och om och om igen. Jag läste dem tyst för mig själv, och jag läste dem högt för min syster och mina två kusiner. Jag begav mig in i de världarna gång på gång.

Den kärleken finns helt klart kvar fortfarande, och kommer aldrig att försvinna. Jag hoppas dessutom att min mormor ska läsa ur den boken för mina barn, den dagen jag har några.

Min romantikfavorit

Den vita massajenRomantik och romantik, eller jo, till en början är det nog i alla fall ganska romantiskt i Den vita massajen. När Corinne Hofmann ser den mörke ståtlige massajen och genast blir beredd att överge allt hon har hemma i Schweiz för att få bo med honom, trots att det innebär en helt annorlunda livsstil än vad hon är van vid.

Jag beundrar hennes mod, även om man kanske kan tycka att hon var en smula dumdristig och inte riktigt förstod vad hon gav sig in i. Men länge fungerade ju allting bra, och hon levde mitt i den romantiska dröm hon ville ha.

Dessutom är boken otroligt bra skriven och det blir inte sämre av att det faktiskt är sant. Jag var fast från första sidan och sedan dess har jag läst om dem ett antal gånger och sett filmen (även om den inte lyckats fånga allt som är bra med boken).

Min favorit bland de böcker som blivit till film

Jag blev djupt berörd av Flyga drake. Den skapade så många starka känslor, både sorg, glädje och ilska. Jag visste redan när jag läste den att den fanns som film, men jag ville ändå börja med att läsa den. Så jag tackade nej till att följa med och se den på bio. Jag ville ha den underbara bokupplevelsen först.

Jag hade dessutom läst Tusen strålande solar och älskat den. Så jag tänkte att Flyga drake inte kunde vara ett dugg sämre.

Och det var den inte heller.

Så, då kunde jag se filmen. Och jag blev så glad när jag insåg att filmen fångat allt det där som jag älskade med boken. Precis varenda underbar liten detalj fanns med. Handlingen var som den skulle och jag fick exakt samma starka känsla av att se filmen som att se boken.

Precis som det ska vara.

En bok som gjorde mig besviken

Liftarens guide till galaxen – Douglas AdamsJag har bara hört gott om Liftarens guide till galaxen. Och när så ytterligare en vän för något år sedan pratade om hur fullständigt fantastisk denna bok skulle vara, kläckte jag ur mig att jag också skulle vilja läsa den.

Självklart hade han den att låna ut (sådana vänner är bra) och jag kunde ge mig i kast med den i stort sett genast.

Men nästan lika snart kände jag mig frågande. Vad var det som var så fantastiskt? Var var all den underbara humorn som alla talat så varmt om?

Jag gillade en kommentar om snyltlökar. Annars blev jag fruktansvärt besviken.

Min kvinnliga favoritkaraktär

Jag fastnade för Hermione redan i den första boken. Kanske för att jag identifierade mig en del med henne. Vi var ungefär lika gamla när den första boken kom, och liksom hon var (är?) jag en riktig plugghäst (även om jag hatar just det ordet, alltid gjort och alltid kommer att göra).

Så på något sätt var det så skönt att följa hennes resa genom böckerna. Hon kan allt, får högsta betyg i allt, men får ändå några rejäla bakslag, som när hon inser att hon inte orkar med att ha tre lektioner samtidigt. Och ju längre tiden går, desto mer omtyckt blir hon ju av de andra.

Hon är verkligen en bra förebild för unga tjejer som kanske riskerar att pressa sig själva för hårt. Hon kanske inte egentligen är min favoritkaraktär idag, men hon har helt klart varit det och kommer alltid att ha en speciell roll. Jag tyckte absolut bäst om henne av alla Potter-karaktärerna.

Min manliga favoritkaraktär

Ingen tvekan om saken. Och det vet nog ni som brukar titta in här, eller som har gjort de senaste två dagarna.

Jag är helt galen i Poirot. Så ingen kan slå honom i den klassen, absolut inte. Trots att han är en lite småsur, egensinnig, självisk man med väldigt starkt självförtroende så gillar jag honom. Kanske är det just därför.

Och får jag välja hur han ska se ut, prata och vara så väljer jag alla gånger hur han är i filmerna med David Suchet. För det är precis så jag tänker mig Hercule Poirot när jag läser om honom.

Mina favoritböcker av mina favoritförfattare

ABC-mordenAtt välja en enda bok av Agatha Christie känns omöjligt. Kanske för att jag har lite svårt att hålla isär dem, men också för att de påminner en hel del om varandra. Så det är svårt. ABC-morden ligger självklart bra till, eftersom det är en av de första jag läste och som jag läst om flera gånger. Men annars är det svårt. Men jag har ett visst mönster.

Jag tycker allra bäst om Hercule Poirot. Miss Marple är också bra, men hon får ändå anse sig komma tvåa. Ska jag välja ut en favorit är det helt klart böckerna med Poirot. Vet inte riktigt varför det har blivit så, men det har det. Och böckerna utan någon av de två kommer ännu längre ner på listan.

Lyckan är en sällsam fågel – Anna GavaldaGällande Anna Gavalda är det också svårt. Jag har inte läst så jättemånga, men några stycken i alla fall. Och jag blev nog faktiskt mest imponerad av Lyckan är en sällsam fågel. Jag är nästan förälskad i den boken. Så den får helt klart (efter en del funderande i alla fall) vara min favorit av henne.

Mina favoritförfattare

Jag har två absoluta favoritförfattare. Den ena introducerade min pappa mig för, den andra mina allra bästa vänner. Och ju mer jag läser av dem båda två, desto mer tycker jag om dem. Med andra ord är det svårt att  konkurrera ut dem.

Agatha Christie är verkligen min deckardrottning. Så som hon skrev, så ska det vara. Jag kan inte låta bli att (medvetet eller omedvetet) jämföra alla andra deckare, spänningsromaner och thrillers jag läser med hennes böcker. Pusslandet, känslan av att man borde veta vem den skyldige är, men inte för allt i världen kan lista ut det. Människokännedomen. Aha-känslan. Det är så mycket som stämmer. Varendaste liten pusselbit. Och det känns som att de aldrig kan bli för gamla för att läsas.

Anna Gavalda är min språkidol. Hur hon kan fånga en egentligen icke-händelse och göra den till något stort, avgörande imponerar något enormt på mig. Hur hon med sitt bildspråk, sina känslor och sin människokännedom kan få mig att verkligen leva med hennes figurer och tro att de existerar på riktigt. Hon kan känslan att trollbinda, utan att det för den skull måste vara något väldigt dramatiskt eller spännande som händer. Hon ger liv åt vardag (även om det självklart händer andra saker också).

En bok som jag älskade, men inte älskar längre

Förmodligen finns det rätt gott om sådana böcker. Böcker som jag läste som 13-14-åring, som jag aldrig skulle läsa nu. Som att jag införskaffade mig alla böcker i serien om Sabrina, tonårshäxan. Och liknande böcker.

Men senare i tiden vet jag faktiskt inte. Böcker som jag älskar har en tendens att fortsätta vara älskade, och böcker som jag inte älskar, älskar jag fortfarande inte.