Nytt från en riktig favorit

Read More

Just nu skannar jag för fullt förlagens hemsidor och kataloger i jakt på intressanta boksläpp under hösten. Jag hittade en hel del, och det återkommer jag till senare.

Men dessutom råkade jag upptäcka att en riktig favorit har släppt en ny bok nu i dagarna. Nämligen Chris Cleave, vars berättande jag blev helt kär i när jag av en slump läste Little bee för ett par år sedan (läs den om du inte gjort det – den är fantastisk). Han är en av få manliga författare jag vet (det kanske finns fler) som kan skriva riktigt, riktigt bra utifrån en kvinnas perspektiv. Dessutom lyckas hans historier beröra på ett oväntat sätt.

Därför blev jag riktigt glad när jag läste om Alla hjältar blir förlåtna. Och inser att det kanske blir svårt att hålla mitt inofficiella löfte om att inte köpa några böcker före Bokmässan.

En anledning till att (till slut) läsa Schepp

Read More
Foto: Eva Lindblad

Jag har ett tag tänkt läsa någonting av författaren Emelie Schepp. Inte egentligen för att jag hört så mycket om hennes böcker, utan främst för att hon kommer från min hemstad Motala och hennes böcker utspelar sig i Norrköping. Med andra ord för att det är kul att läsa någonting där man kanske kan känna igen sig. Och så många författare kommer inte från Motala ändå.

Och nu i helgen fick jag ju plötsligt en anledning till när hon utsågs till Årets deckarförfattare på Crimetime Gotland. Då borde hon ju rimligtvis skriva bra också.

Upp på att läsa-listan genast, med andra ord.

En klart godkänd Harry Potter

Read More

När det kommer en uppföljare till en av ens största favoriter genom tiderna är det svårt att veta vad man ska förvänta sig. Även om jag tänker att jag inte ska ha några förväntningar alls så är det klart att de ändå på något sätt är höga. Dels på den nya boken – kan det verkligen funka? Dels på sig själv som läsare – kommer jag att få ut nåt av det även nu, många år senare?

Under läsningen av Harry Potter and the cursed child pendlar jag många gånger mellan vad jag tycker. I början känner jag mig besviken. Scenerna i början är en direkt fortsättning på epilogen i Harry Potter och Dödsrelikerna och ganska tradiga, ärligt talat. Harry och Ginny ska släppa i väg sin son Albus till Hogwarts för första gången (äldste sonen James går redan där), liksom Hermione och Ron vars dotter Rose ska börja där, och både förväntningarna och rädslan är skyhöga. Väl på tåget sätter sig Albus i samma kupé som Scorpius Malfoy – Dracos son – och Rose överger honom. Sedan rusar tiden på i högt tempo, Albus blir insorterad i Slytherin och hånad över att en Potter hamnar i “fel” elevhem. Men efter det följer inte så mycket om livet på Hogwarts, författarna är ivriga att hoppa tre år framåt i tiden och det går så fort att man knappt hänger med. Därav en stor del av besvikelsen. Det går helt enkelt för fort i början, jag hinner inte lära känna karaktärerna ordentligt.

Men det blir bättre. När Albus och Scorpius börjar sitt tredje år börjar deras stora äventyr. De vill hjälpa Delphi Diggory och hennes släkting – Cedric Diggorys pappa – att ta sig tillbaka i tiden, ändra den och få Cedric att överleva den magiska trekampen (från Harry Potter och den flammande bägaren). Hela händelseförloppet triggas dessutom ytterligare av ett rejält bråk mellan Harry och Albus, som gör att Albus med alla medel vill visa sig duglig och göra om någonting bättre än vad hans pappa hade gjort.

Själva “äventyret” har vissa brister, det känns som en del saker löser sig alldeles för enkelt och ibland tänker jag lite “men om det bara är att göra så, varför har ingen gjort det åratal innan då?” Emellanåt är det bara en massa trollformler som enkelt kastas fram och tillbaka och ett väldigt resande i tiden. Men det blir aningens bättre mot slutet.

Och karaktärerna då. Efter att jag läst klart läste jag omdömen på Amazon och förvånas över hur många som är arga över hur personerna agerar. Det finns en massa “Så skulle Harry aldrig säga eller göra”. Men det är klart han kan. 36-åriga Harry är inte samma person som 17-åriga Harry och det är klart att det har hunnit hända en hel massa saker som påverkat honom sedan den senaste boken. Därför är det rätt skönt att han har fått åldras, men ändå fortfarande göra misstag och att han är mänsklig. Likaså Albus och Scorpius är bra karaktärer, båda är oroliga för vad omgivningen ska tycka om dem och hur det ska gå för dem i livet och det kommer fram fint.

Hur är det att läsa ett manus? Det funkar faktiskt riktigt bra. Mycket tack vare att det redan är en så inarbetad miljö och färdiga karaktärer. Vi som är riktiga Harry Potter-fan har inga problem att se scenerna framför oss – vi har ju redan skapat dem eller sett dem på film. Det enda som jag har lite svårt för är att konversationerna emellanåt blir lite stolpiga. Allt måste ju sägas i dialog och en del grejer hade varit bättre om de fått komma fram mellan raderna i vanlig text.

Sammanfattningsvis. Det är en bok för oss som redan innan älskade Harry Potter-världen. Hela boken bygger på tillbakablickar och blir en nostalgitripp. Har man inte den tidigare relationen till böckerna är den garanterat sämre. Men såhär blir det en klart godkänd fortsättning på historien.

MEN. Det räcker nu. Jag hoppas att J K Rowling står fast vid vad hon sagt att det inte ska bli fler historier.

Harry Potter and the cursed child
J K Rowling, John Tiffany och Jack Thorne
Förlag: Little brown book group (2016)
Typ och sidor: Inbunden – 330 sidor
Betyg: T T T

Ett rejält missförstånd

Read More

Jag känner mig lite dum. Jag sitter nämligen här och väntar på min Harry Potter-bok och trodde verkligen att jag skulle ha kunnat vara i full färd med att läsa den just nu. Men nej. Och det bara för att jag inte tog reda på hur det verkligen ligger till.

Jag förhandsbokade den nämligen från en nätbokhandel (skit samma vilken) för ett tag sedan. I tron att jag då skulle få den direkt när den hade släppts. Ja, inte samma dag som den släpptes förstås, eftersom det var en söndag (31 juli). Men åtminstone dagen efter.

Hade jag tänkt/läst/undersökt saken lite mer hade jag insett att det inte är så det funkar. En förhandsbokning innebär att boken skickas när den har släppts. Så släpps den på en söndag skickas den på måndagen. Och så tillkommer de vanliga fraktdagarna. Och eftersom jag var dumsnål och valde gratisfrakten innebär det att det förmodligen kommer ta till slutet av veckan.

Vilket i och för sig inte spelar någon roll. Boken blir ju inte sämre för att jag får vänta ett par dagar till. Men ändå. Hade jag inte fått för mig att förhandsboka hade jag ju bara kunnat gå in i en bokhandel igår eller i förrgår och komma ut med den. Då hade jag varit en bra bit in nu.

Men men. Jag tröstläser väl lite Morden i Grantchester så länge och fortsätter vänta. Det är ju faktiskt inte så farligt. Jag hade ju kunnat vänta på något helt annat än en Harry Potter-bok.

Snart dags för ett trevligt återseende

Read More

1999 kom den första boken om Harry Potter på svenska; Harry Potter och de vises sten. Jag var nio år och en bokslukare av rang. Jag minns inte exakt hur jag fick reda på boken, men av någon anledning hittade jag den och fastnade. (På den tiden läste jag faktiskt lite mer övernaturligt; Narnia, Sabrina Tonårshäxan och liknande) Så när min fröken ett par veckor senare kom och sa att hon hittat en bok hon trodde skulle passa mig kunde jag svara att jag redan hade läst den. Med tillägget att jag gärna redovisade den så att alla andra också fick tips om den.

Jag var som sagt nio år och Harry, Ron, Hermione och de andra elva. Och efter det följdes vi åt. Någonstans runt den fjärde eller femte boken började jag läsa dem på engelska och vi kom ännu närmare varandra. Jag var verkligen fast och varje gång ett nytt datum kom för när nästa bok skulle släppas noterade jag det noggrant, oavsett om det var svenska eller engelska. De skulle såklart läsas på båda språken.

I takt med att figurerna utvecklades hände såklart samma sak med mig. När de sista böckerna kom var jag 15 och 17, och egentligen inte så intresserad av häxerier och liknande saker. Men det spelade liksom ingen roll. För jag var intresserad av karaktärerna, de var mina vänner och jag måste ju få veta vad som händer med dem.

Jag har skrivit om det förut, men Hermione betydde oerhört mycket för mig. Jag ser så mycket av mig själv i henne, och har hela tiden gjort det. Hon är plugghästen som bara måste tala om för alla andra vad som är rätt hela tiden och hon är lite utanför. Men hon är tuff ändå. Och hon blev en så oerhört bra förebild för en ung plugghäst som jag själv. Jag hade mycket väl kunnat göra som henne och be om hjälp för att kunna gå på flera kurser vid samma tid på gymnasiet, om det bara hade varit möjligt i den här världen.

Så nu när jag nästan tio år senare får chansen att återse den där världen igen tar jag den. Nästa vecka släpps boken Harry Potter and the cursed child, som egentligen är ett nyskrivet teatermanus av J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne, om en vuxen Harry Potter och hans familj. Teatern har premiär på West End i London den 30 juli, och dagen efter släpps boken. På engelska. Så nu är jag där igen. Jag har nästan räknat datum och jag har förbeställt den.

Nästa vecka ska jag alltså få återse mina vänner igen. Jag längtar, och hoppas att det ska bli ett trevligt återseende trots att vi allihop växt och förändrats en hel del sedan sist.

Dags att börja planera

Read More

Ni vet det där jag skrev om lässvacka härom dagen? Den finns kvar. Ingenting är läst. Men jag börjar se ljuset, nu finns det så mycket som inspirerar.

  1. Jag har bara en vecka kvar tills jag går på semester. Och med tanke på att jag har tre veckor mer semester än sambon borde jag minst sagt hinna med ett antal böcker. Nu gäller det att börja fundera på vad jag ska läsa, vilka böcker jag ska ta med mig när jag åker bort en vecka och vilka jag ska ta hemma (förhoppningsvis i solstolen). Caitlin Moran är definitivt en av dem som gäller hemma, om jag inte redan hunnit börja på den innan. Det finns också ett par böcker i bokhyllan som jag lånat av en vän som det verkligen är hög tid att läsa. Och så har jag ju ännu inte besökt Färjestadens nya bibliotek. Ni hör, det kommer inte bli några problem att sysselsätta sig de där veckorna.
  2. Jag insåg i dag att jag missat att Bokmässan släppt hela sitt program. Med andra ord börjar det bli hög tid att planera för de två dagar jag ska tillbringa i Göteborg i helgen. Jag har bara hunnit kika lite snabbt, typ tillräckligt för att konstatera att jag inte vill missa franska författaren Delphine de Vigan, och att förvånas över att det finns ett seminarium med Sture Bergwall, men jag ska definitivt djupdyka i det vid tillfälle. Sådana här saker ska tas på största allvar och planeras in i minsta detalj. Sedan kommer det ändå att gå åt skogen med delar av den planeringen när jag väl är där, men det hör liksom till. Och jag lovar att återkomma med mina höjdpunkter för torsdag-fredag. Kanske också de andra dagarna, trots att jag inte kommer att vara där då.

HUR har jag kunnat missa det här?

Read More

Okej, jag kanske är tjatig men efter Bokmässan 2013 blev jag fullständigt besatt av Caitlin Moran. Hon tog mig med storm och jag, som sällan blir starstruck, gick omkring och var lycklig över att ha highfivat med henne (för att vi båda tycker att Paul är den bästa Beatlen, bara en sådan sak).

Då hade jag inte läst någonting av henne, men sedan dess har jag älskat alla hennes tre böcker och hon är en av få som på senare år faktiskt fått mig att läsa på engelska (jag skäms över att jag så sällan gör det).

Men nu är det bestämt dags igen. I dag dök ett mejl upp i mejlkorgen, ett helt vanligt reklammejl från någon av nätbokhandlarna som ville presentera “de hetaste böckerna just nu”. Och jag klickade (vilket jag inte alltid gör). Poff, så var hon där framför mig igen.

Tydligen har jag helt missat att hon gett ut en ny krönikesamling – Moranifesto. Enligt baksidestexten ska det vara en blandning av publicerade och nya krönikor – och även hennes eget “moranifest” för hur vi ska överleva 2000-talet.

Det här är nästan för bra för att vara sant. Du behöver inte ens fråga mig om jag tänker köpa den inom kort. För det kommer jag utan tvekan att göra.

Viktig bok att läsa såhär 30 år efter Tjernobylolyckan

Read More

I dag är det 30 år sedan kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. En händelse som vi inte får glömma bort, och som vi nog knappt kan förstå konsekvenserna av. Speciellt inte vi som är yngre och inte minns hur det var när det faktiskt hände.

Men både för oss och för alla andra som faktiskt minns är förra årets Nobelpristagare Svetlana Aleksijevitjs Bön för Tjernobyl lika viktig att läsa. Hon har träffat mängder av folk som på olika sätt har drabbats av olyckan och den ena historien är värre än den andra. Personer som var med och sanerade, kvinnor vars män blev strålskadade, människor som tvingades flytta och de som inte ville flytta. Många, hemska historier som vittnar om hur hemskt det var och hur lite folk fick veta om hur allvarligt det faktiskt var.

Läs den. Du behöver inte läsa den just i dag, men tänk på den i dag och sätt upp den på din att läsa-lista. Det kommer att vara värt varenda, jobbig minut.

Hurra! Snart kanske e-böckerna blir billigare

Read More

Jag läser väldigt gärna e-böcker, men jag köper dem sällan. Och det är enbart på grund av ekonomin.

I Sverige har vi nämligen en speciell bokmoms. Momsen på böcker är bara 6 procent, till skillnad från den vanliga momsen som är 25 procent. Men e-böcker och ljudböcker räknas inte som böcker, utan som digitala publikationer. Som ju då tillhör den vanlig momsen. Alltså innebär det att om en vanlig bok och en e-bok kostar precis lika mycket exklusive moms så blir e-boken dyrare.

Ta till exempel boken jag läser just nu, I väntan på Bojangles. En hyfsat nyutkommen bok, som i formatet danskt band just nu kostar 168 kronor på Adlibris. Skulle jag i stället köpa e-boken får jag betala 154 kronor. Ynka 14 kronor skiljer alltså. Får den lilla besparingen mig att köpa e-boken? Nej.

Att betala nästan exakt lika mycket för en e-bok, som bara jag kommer se och ha glädje av, som en fysisk bok som jag kan låna ut, ställa i bokhyllan och visa upp känns för mig helt sjukt. Och om bara e-böckerna också kunde räknas som böcker skulle skillnaden bli så mycket bättre och jag skulle hellre välja e-boksalternativet oftare.

Det var en lång bakgrund, men nu ser det ut att vara en liten ljusning på gång. I dag har nämligen EU lagt fram ett åtgärdsprogram gällande momsen. Där vill de förenkla för handel med digitala varor inom unionen och därmed tillåta att momsen sänks på digitala publikationer, om landet självt vill ha det så.

Och för e-böckernas del vore ju det fantastiskt. Låt vara att det kommer ta tid; ett beslut kommer tidigast 2017, men det är ändå en rejäl ljusning att förslaget ens kommit upp.

Jag hoppas verkligen på det här förslaget. Jag vill gärna kunna ge e-böcker och fysiska böcker lika stora möjligheter att vara en del av mitt läsande. Och jag vill gärna betala för det jag läser digitalt, inte bara låna (vilket för övrigt kostar biblioteken en hel del pengar).

Låt oss hoppas att vi snart har billigare e-böcker till hands.

Läs mer om förslaget på Svensk bokhandel.

Nio intressanta aprilböcker

Read More

Jag vill inte påstå att jag har gjort en grundlig undersökning av vilka böcker som släpps i april, men jag har letat lite här och lite där och lyckats hitta hela nio boksläpp som jag ser fram emot. Antingen för att jag har läst någonting av författaren förut och har höga förväntningar, eller för att någonting annat lockade mig (förmodligen omslaget eller baksidestexten):

Nick Hornby: Funny Girl
Författare till Om en pojke och High fidelity. Tyvärr har jag inte läst någon av dem, men sett filmen Om en pojke och gillat. Dessutom är jag svag för 60-talet och det är just där den här boken utspelar sig.

Liane Moriarty: Stora små lögner
En författare jag föll pladask för förra året när jag fick hem Öppnas i händelse av min död i brevlådan. Hoppas på samma upplevelse nu.

Lisa Jewell: Flickorna i parken
Lisa Jewell ska vara riktigt bra på feel good, och i den mån man kan avgöra det av att bara ha läst en bok (Syskonmakaren) är jag benägen att hålla med. Den här ska absolut läsas i alla fall.

Agnès Martin-Lugand: Lyckliga människor läser och dricker kaffe
Trots att jag inte dricker kaffe så låter den här boken lockande. Jag gillar helt enkelt franska böcker, och jag gillar böcker som handlar om böcker.

Christina Kjellsson: Nu är jag ung hela mitt liv
“En mörk ungdomsskildring i mitten av 70-talet” som låter intressant. Och jag föll för omslaget.

Chigozie Obioma: Fiskarmännen
I senaste numret av Vi läser fanns en intervju med den här debutförfattaren som fick mig att bli riktigt intresserad. Den handlar om några bröder som får höra en profetia som sedan gör stämningen helt annorlunda mellan dem.

Maria Ernestam: Den sårade pianisten
Relationer, hemligheter och drömmar. Och ett vackert omslag.

Carin Hjulström: Kärlek sökes
För flera år sedan gillade jag Carin Hjulströms första bok om journaliststudenten Frida Fors. Den andra var okej, och nu har jag förhoppningar på den tredje.

Valérie Tong Cuong: Olyckan
Alldeles nyligen fastnade jag totalt i Mirakelverkstaden, och för hur författaren lyckades skildra olika människor på ett trovärdigt sätt. Det här låter som att det skulle kunna bli lika bra.