Fem korta – “lättsammare” läsning

cocktails-for-tre

Titel: Cocktails för tre
Författare: Sophie Kinsella
Förlag och år: Damm förlag (2013)
Typ och sidor: E-bok – 231 sidor
Betyg: T T

Handling: Tre bästa vänner med en tradition av att träffas en gång i månaden på en bar och bara ha trevligt tillsammans. Men så plötsligt möter de en servitris som en av dem känt tidigare livet och hon tränger sig in i vänskapen och ingenting är som förr.
Omdöme: Jag har tidigare tyckt om Sophie Kinsellas sätt att komma med lätt och underhållande läsning. Men jag tycker inte att den här är på samma sätt. Det blir lite segt med vännernas bråk och jag tycker tyvärr inte riktigt om karaktärerna, som känns aningen stereotypa för de olika roller de ska spela.

britt-marie-var-harTitel: Britt-Marie var här
Författare: Fredrik Backman
Förlag och år: Partners in stories (2014)
Typ och sidor: E-bok/ljudbok – 361 sidor
Betyg: T T T

Handling: När Britt-Maries gamla liv plötsligt går i spillror hamnar hon i det lilla samhället Borg. Inte lätt för någon som har levt hela sitt liv genom att följa strikta rutiner, hela dagarna. Men det nya livet visar sig trots allt passa Britt-Marie ganska bra.
Omdöme: Jag älskade En man som heter Ove och det här är nästan samma sak. Britt-Marie är härligt principfast och bestämd, men det är härligt att se henne anpassa sig till sin tillvaro när hon börjar få kärlek från människorna runt omkring sig. Gulligt och hoppfullt är nog de ord jag helst vill beskriva den med.

odesgudinnan-pa-salong-damourTitel: Ödesgudinnan på Salong d’Amour
Författare: Anna Jansson
Förlag och år: Norstedts (2014)
Typ och sidor: E-bok/Ljudbok – 274 sidor
Betyg: T T T

Handling: Angelika är frisör i Visby, men hennes jobb sträcker sig längre än till att fixa kundernas frisyrer. Hon försöker fixa deras liv, deras relationer. Och lyckas i många fall också. Men kan hon lyckas fixa en man till sig själv?
Omdöme: Småroligt och i många fall fyndigt. Som den deckarförfattare hon är kan Anna Jansson dock inte helt hålla sig borta från ett litet mysterium ens när hon skriver feel good och det blir lite krystat. Hade den fått vara renodlat feel good hade jag nog gillat den bättre.

not-that-kind-of-girl-en-ung-kvinna-berattar-vad-hon-lart-av-livetTitel: Not that kind of girl
Författare: Lena Dunham
Förlag och år: Norstedts (2014)
Typ och sidor: Danskt band – 306 sidor
Betyg: T

Handling: Lena Dunham berättar öppet om sitt liv hittills, om vad hon säger är en vanlig ung kvinnas liv och försök att hitta sig själv. Det blir mycket historier om män, om misslyckade sexuella relationer och ännu mer om män.
Omdöme: Jag förstår inte riktigt hypen med den här boken om jag ska vara ärlig. Men så har jag inte heller sett Girls. Jag hade hoppats på igenkänning, men det är skruvat och för mycket för min smak.

how-to-build-a-girlTitel: How to build a girl
Författare: Caitlin Moran
Förlag och år: Random house UK – 2014
Typ och sidor: Häftad – 343 sidor
Betyg: T T T

Handling: Tonåriga Johanna Morrigan har alltid trivts ganska bra med sitt liv i den lite kaosartade familjen. Fram tills nu. Hon inser att livet kan vara något annat och för att komma bort från sin bakgrund uppfinner hon sig en ny identitet – Dolly Wilde – och gör sig en karriär som musikjournalist, utan att egentligen ha någon erfarenhet av musik.
Omdöme: Caitlin Moran är som vanligt fantastisk på formuleringar. Liknelser som man aldrig hade kunnat tänka sig i de sambanden, oväntade kommentarer och roliga tips. Till och från blir det lite mycket tjat om sex, men på det stora hela är det nästan lika bra som tidigare.

En lite tråkig bokklubb

bokklubben-vid-livets-slutHärom dagen skrev jag om en bok som verkligen spred läsglädje (Läsarna i Broken Wheel rekommenderar) på ett underbart sätt. Det är just det som böcker om läsning eller böcker brukar göra. Men det finns faktiskt undantag.

Hela anledningen till att jag en dag på jobbet, i en hög med gamla recensionex, högg tag i Bokklubben vid livets slut var att den hade just ordet bokklubb i titeln. Det bådar liksom gott. Jag hade stora förhoppningar om att historien om Will och hans cancersjuka mamma som bestämmer sig för att börja prata om allt de läser (båda är riktiga bokslukare) skulle vara bra och ge många tips.

Men i stället är det mest uppradande av olika böcker som man antingen känner igen (typ för att de är självklara klassiker) eller som man aldrig hört talas om. Emellanåt får man veta mer om boken, men inte i alla fall. Och det känns som att uppradandet går före känslan av att läsa – det blir alldeles för många titlar.

Någonstans i bakgrunden finns såklart också historien om hur Will och hans mamma kommer varandra närmare tack vare de här boksamtalen i den lilla tvåmansklubben. Men det hade kunnat få ta mer plats i stället för uppradandet. Det blir liksom lite tråkigt på det här sättet.

T
Titel: Bokklubben vid livets slut
Författare: Will Schwalbe
Förlag och år: Modernista (2013)
Typ och sidor: Pocket – 298 sidor

Nej, jag står inte ut med Bäckström

den-sanna-historien-om-pinocchios-nasaDen sanna historien om Pinocchios näsa – Leif GW Persson.
Vilken fruktansvärt hemsk människa! Det är de första tankarna som infinner sig när jag börjar läsa boken och redan ett par sidor in tvingas stifta bekantskap med Evert Bäckströms ”supersalami”. Jag har inte läst någon av böckerna om kriminalkommissarien förut, men visste att han är lite av ett svin. Att han var ett så stort svin visste jag dock inte. Och därför tar det upp huvuddelen av mina tankar när jag läser först halvan. Usch.

Men sedan pratar jag med en kollega, som förstår varför jag känner som jag gör. Hon säger att jag inte vet bakgrunden, och det var ju det jag misstänkte. Jag får helt enkelt försöka förbise Bäckström som person och ta på mig andra glasögon.

Det är då jag får se den spännande historien om hur en liten speldosa från Ryssland helt plötsligt hamnar i Sverige och på sätt och vis leder till en advokats död. Jag får lära mig massor om både svensk och rysk historia. Vilket kan vara väldigt intressant om man är på rätt humör.

Och visst skriver GW bra. Det är ett flyt genom hela boken, det känns inte som att det är drygt 600 sidor jag precis läst. Ett gott betyg. Men ibland blir de historiska passagerna lite väl långa och jag har svårt att se kopplingen till nutiden och berättelsen i sig. Vilket är synd, för det döljer sig både en spännande deckare och en intressant historielektion i den här boken.

T
Titel: Den sanna historien om Pinocchios näsa
Författare: Leif GW Persson
Förlag och år: Albert Bonniers förlag (2013)
Typ och sidor: Inbunden – 631 sidor

En grålila, trist historia

Read More

baycityHimlen i Bay city – Catherine Mavrikakis.
Det i stort sett enda jag kommer att ta med mig från den här boken är ordet grålila. För det tjatas om så oerhört många gånger. Den grålila himlen och den grålila staden. Och allt är så jobbigt och tråkigt. Och jag har svårt att engagera mig i Amy och hennes mamma och moster, och deras historier.

Visst, jag förstår att tanken någonstans är en flykt från det förflutna och en längtan bort till ett annat liv. Men jag kommer aldrig så nära att jag får följa med i deras nuvarande liv, bortsett från att jag förstår att de har det jobbigt (och grålila). Och ibland förstår jag inte riktigt vad som är verklighet och vad som är dröm. Utom att allt är grålila, oavsett vilket det är.

Nej, den här boken gjorde verkligen inget starkare intryck hos mig.

Betyg1
Titel:
Himlen i Bay city
Författare: Catherine Mavrikakis
Förlag och år: Sekwa 2010
Typ och sidor: Danskt band – 249

Oengagerande ungdomsliv

Bort bort – Anjum HasanBort, bort
Anjum Hasan (Pocketförlaget 2012)
Pocket – 297 sidor

Sophie Das har flyttat från sin familj i den lilla indiska staden Shillong för att i stället pröva på storstadsliv i Bangalore. Men trots att hon har hittat både jobb och vänner känner hon sig inte riktigt hemma. Jobbet börjar bli tråkigt, värden ställer till problem och hennes pojkväns ständiga dröm om den finaste bilen får henne att undra hur människan egentligen fungerar. En resa hem till Shillong skulle få allt att kännas bra igen, men inte heller det känns rätt. Hennes föräldrar är inte riktigt som hon minns och hon ser sig själv stående någonstans mitt emellen, utan att höra hemma varken här eller där.

Jag hade verkligen hoppats att det här skulle bli bra, men i stället får jag en känsla av “Äntligen” när den är utläst. Det är svårt att sätta fingrarna på vad som blir fel, för egentligen skulle det kunna vara intressant och engagerande. Den visar att ungdomars drömmar liknar varandra oavsett var man lever, men eftersom Indien är ett land jag inte känner till så mycket om hade det kunnat bli exotiskt och lärorikt. Men i stället är det är seg och utan något riktigt driv. Trots att det finns några delar som är intressanta har jag svårt att riktigt engagera mig i Sophies liv.

 

En utdragen process

Processen – Franz KafkaProcessen
Franz Kafka (1925)
Pocket – 308 sidor

 

Jag skulle vilja säga att jag förstår mig på den här boken. Att jag tycker om den och skulle kunna falla in i någon slags hyllningskör (om det nu finns någon sådan) för en riktig klassiker som Processen. Men hur gärna jag än vill så blir det aldrig något mer än en enda utdragen, lång process att ta mig igenom boken. Kanske började jag läsa den på fel plats vid fel tillfälle (i väntan på ett flyg). Men det hjälpte inte att jag sedan förflyttade mig till en soffa i stället.

Jag kan förstå vad jag borde tycka om. Jag kan förstå att jag borde se till mer än vad som står där. Jag kan förstå att det finns någonting som Kafka vill säga med sin historia om hur K. får kämpa mot en process som han inte ens själv vet vad den handlar om. Och av förordet till den här fina, nyutgivna upplagan förstår jag att jag inte är ensam om att inte förstå vad han är ute efter. Många gånger har det diskuterats vad han egentligen vill ha sagt. Ingen vet vad som dolde sig i Kafkas tankar.

Tyvärr blir jag avskräckt från mer Kafka. Jag hade hoppats på en upplevelse som skulle påminna om Brott och straff men så blev alltså inte fallet.

Men nu kan jag i alla fall säga att jag har läst Processen. Det är alltid något.

 

För vem skriver han?

När barnet lagt sig – Michael NyqvistNär barnet lagt sig
Michael Nyqvist (2009)
206 sidor

Michael Nyqvist får veta att han är adopterad under en semesterresa till Italien när han är liten. Det är svårt att förstå vad det innebär och när han vill berätta det för sin kompis och hans mamma är det ingen som tror på honom. Och vad innebär det att vara adopterad?

Det är jobbigt för Michael, och det är väl egentligen huvudtemat genom boken. Det är jobbigt och svårt att inte ha en bakgrund och att veta var man kommer ifrån. Det kan man förstå, men det saknas något mer. Ibland finns inslag från hans karriär och hur han tog sig framåt, men det är inte det som är huvudsaken. Det känns inte som en biografi i den meningen att han berättar om sitt liv – den enda personen som får namn är hans biologiske pappa. Alla andra är bara han, hon, den och det.

Och det kommer aldrig mycket längre än att det är jobbigt. Det ger inte så mycket. Visst är det synd om honom, men jag har svårt att känna med honom. Det blir aldrig så personligt som en sådan här historia kräver. Och jag kan inte låta bli att fundera på för vems skull han skriver. För jag tror inte att han riktar sig till en publik, utan att det bara är skrivet för att skriva av sig och sen har råkat bli en bok. Jag tror inte att han skriver till någon speciell. Tyvärr, det hade nog varit vad som krävs för att den ska beröra och för att man som läsare ska förstå. I alla fall jag.

Och det här var så fantastiskt för att?

Svinalängorna – Susanna AlakoskiSvinalängorna
Susanna Alakoski (2007)
260 sidor

Leenas familj har flyttat från Finland till Ystad, i Sverige där allt är så mycket bättre. Bara lägenheten i sig är rena rama drömmen jämfört med hur de hade det förut. Här ska nog allt bli bra, här ska de trivas. Trots att hyresvärden inte verkar tro att de klarar av att sköta sig. Men det ska de visst göra, de är så ordentliga och vet nog hur man beter sig och inte beter sig i ett lägenhetsområde.

Fast självklart går allt åt skogen ganska snabbt. De där festkvällarna som Leenas mamma och pappa har blir allt fler. Och glasen på vardagarna blir också allt fler och fler. Den unga Leena förstår snart att hennes föräldrar är något som kallas “periodare”. Och hon lär sig precis hur perioderna kommer, när de är på väg att börja och när de är på väg att sluta.

Hennes familj håller sakta men säkert på att falla sönder, trots att de befinner sig i underlandet Sverige.

Svinalängorna är hyllad och älskad av många. Därför kanske jag borde ha varit mer skeptisk till att läsa den, men jag har länge varit nyfiken och lockats av den. Av någon anledning. Nu förstår jag inte varför. Ingen av mina förhoppningar införlivas. Jag blir inte en del av handlingen, jag älskar inte språket och hur den är skriven. Kort sagt så förstår jag inte varför den hyllats så mycket.

För mig blir handlingen mest “först hände det här, sedan det” och “den här personen heter så här och beter sig så här”. Jag kommer aldrig in i något flyt och jag kan inte bli en del av Leenas liv. Visst är det en hemsk historia, men på något sätt kommer den aldrig helt och hållet under skinnet på mig. Tyvärr, jag hade gärna velat älska den. Men det går tyvärr inte.

Höjden av besvikelse

Sex and the city
Candace Bushnell
Warner Books (1997)

Ensam i en ny stad i vintras var Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte mina absolut bästa vänner. Vi åt varenda måltid tillsammans och ibland umgicks vi utöver det. Därför var det med stor sorg som jag sade adjö till dem när sista avsnittet rullade igång i min lilla dator.

Någonstans i all abstinens kläcktes tanken “Men vänta nu, finns det inte en bok också?”. Jo, men visst gör det det. Så jag hamnade på Tradera och visst var boken på väg hem till mig. Eller, till fel hem, så det dröjde ytterligare ett tag innan jag kunde sätta tänderna i den.

Och någonstans redan där gjorde jag fel. Jag borde inte ha köpt den. Jag borde inte ha förväntat mig att boken skulle kunna ersätta serien. För den var inte ens i närheten av att kunna göra det. Om jag hade förväntat mig delar av tjejernas liv på samma sätt som i serien så misstog jag mig gruvligt. Boken är långsam, seg och tråkig. Något jag delvis skyller på att det är kåserier/krönikor eller vad man nu vill kalla det hela vägen rakt igenom.

Inte alls vad jag förväntat mig. Fel av mig kan tyckas, men så blev det dock. Och dessutom tyckte jag att det var för rörigt, för händelsefattigt och rent ut sagt för tråkigt.

Nej, så besviken var nog längesedan jag senast blev.

Jag gillar inte Allan!

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Jonas Jonasson
Piratförlaget (2010)

På sin hundraårsdag får Allan plötsligt för sig att han tröttnat. Och kliver helt enkelt ut genom fönstret på ålderdomshemmet där han bor. Och det är där allt börjar. Allt det absurda, det konstiga, det knöliga, det … Ja, ni fattar.

Jag har funderat länge på hur jag ska skriva en recension på den här boken. Jag läste ju trots allt ut den i somras. Men jag tror inte att jag kan skriva en normal recension. Jag har muttrat och gnällt på den här boken ganska länge nu. Men det var först gårdagens enkät som fick mig att inse att jag faktiskt borde ta mig i kragen och formulera mina tankar.

Det är svårt. Jag har behövt bearbeta Allan. Rejält. Han är inte någon som man bara har med sig en stund och sen släpper. Han är för… jobbig… för det. Och jag har haft svårt att sätta fingret på vad det egentligen är. Varför jag inte gillar Allan. Eller varför jag inte gillar boken. Det är lite svårt att säga vad som är vad. Men jag har försökt att lista saker jag irriterar mig på.

  • Allan känns inte riktigt trovärdig, som person. Som handling är det uppenbart att det inte är “sant” och det menar jag inte heller att det borde vara.
  • Han är för mycket. Helt enkelt.
  • Det blir för många absurda, knäppa, konstiga saker på rad. Jag hade kul de kanske första sidorna, men sen kunde jag konceptet. Och tröttnade.
  • Det är Forrest Gump gånger 20. Minst. Och det är ju nästan så att Forrest Gump är i skruvaste laget.
  • Allan är lite irriterande. Inte någon mysgubbe, utan mer den där gnällige, tjurige gubben. I mina ögon.
  • Jag tycker inte att det är så roligt. Jag kanske fnissade någon gång i början, men inte sen. För jag kan inte riktigt se vad som är roligt.
  • Det är för stor upptrappning. Jag hade behövt att någonting är lite mer nedtonat emellanåt, för det blir lite svårt när nästa kapitel hela tiden ska vara värre än det första.

Trots detta läste jag ut hela boken. Jag närde någon sorts förhoppning om att den känslan jag hade under de första trettio-femtio sidorna skulle komma tillbaka mot slutet. Men tyvärr så gjorde den det inte.

Det är dock helt klart att den har berört mig. Jag kommer inte att glömma boken. Snarare tvärtom. Den är kanske egentligen inte dålig. Jag irriterar mig inte på språket, eller hur den är skriven. Utan mer på att det är för mycket. För mycket för att jag ska orka med det och tycka om det. Den lämnade ingen bra känsla efter sig hos mig. Men jag kommer alltid att minnas den. Kanske kommer jag att plocka fram den någon gång i framtiden igen. Men det vet jag inte.