Category: Betyg: 2

Det intressanta försvinner i mängden

Mikael Fant – Vattnet i marsVattnet i mars – Mikael Fant.
Alltihop börjar med en stor familj samlad till en begravning. Det är modern och mormodern Inga Aronsson som har dött, en person som man får känslan av är lite av familjens nav. Och det är därifrån historien tar sin början, för att sedan förgrena sig ut i de olika familjemedlemmarnas personligheter och historier. De helt olika döttrarna, några av deras män och även några barnbarn. Historier som ibland går ihop, ibland inte alls har med varandra att göra.

I denna saliga blandning finns det flera riktigt intressanta personer. Agneta, som precis har vunnit en dikttävling och fått åka ner till Stockholm och hyllas stort av framstående tidningsmänniskor. Det finns bara en liten, liten detalj – det är inte hon som skrivit dikten, hon har bara hittat den. Eller Fredrik; son till Ingas dotter Eva och hennes partner Sónia, som har börjar lära sig observera och se hur andra människor agerar. Men även hans biologiska pappa finns med i bilden och är en av de personer som berör mig; en ensam homosexuell man som inte vill något hellre än att hitta kärleken.

De här guldkornen dyker upp med jämna mellanrum och blir kvar i mig. Men det finns också många fler som bara flyger förbi, som jag ganska snart inte vill läsa mer om. För ibland tenderar det att gå över gränsen, jag har svårt att tro att de karaktärerna kan finnas på riktigt när historierna inte verkar bli mycket mer än historier. Och det gör mig lite besviken.

Men det finns en sak till som gör att jag blir lite förvirrad. Det känns inte som att vi kommer någonstans. Historien knyts visserligen ihop, från början till slut, men ingenting speciellt har hänt, ingenting som har tagit personerna framåt på något specifikt sätt tillsammans. Det är en historia om flera olika historier. Jag önskar att de hade hört samman på ett annat sätt än att de bara är släkt med varandra.


Titel:
Vattnet i mars
Författare: Mikael Fant
Förlag och år: Piratförlaget 2013
Typ: Inbunden – 416 sidor
Recensionsex

Inte riktigt som jag tänkt mig

Spelreglerna – Jonas Karlsson.
Ända sedan han var Julhunden i Julens hjältar har jag på något sätt tyckt om Jonas Karlsson; både som skådespelare och i situationer när han blir intervjuad. När han spelade den vidrige Claes Waltin i En pilgrims död för ett litet tag sedan påmindes jag om det här och insåg samtidigt att jag faktiskt inte läst någonting av honom – han är ju dessutom novellförfattare. Så därför var det dags; Spelreglerna kändes som ett bra val och ännu bättre som ljudbok – då skulle jag ju dessutom få lyssna på honom själv.

Men ganska snart insåg jag att det inte riktigt var som jag hade trott. Det var helt enkelt lite för konstigt för min smak, absurda, overkliga detaljer i något som annars var väldigt verkligt. Vissa av novellerna tyckte jag var helt okej, men så finns det några som jag inte alls förstår mig på. Möjligen är det mitt fel, helt enkelt för att jag inte tycker så mycket om när man lämnar det verkliga för något totalt absurt.

Dock förstår jag ibland vad han vill säga, trots att jag inte gillar själva historien. Hur han ser på vårt samhälle och vissa tendenser i det. De är tydliga – och mellan raderna riktigt bra.

Men jag inser att jag nog får hålla mig till Jonas Karlsson på vita duken och i tv-rutan i stället för i den litterära världen.


Titel: Spelreglerna
Författare: Jonas Karlsson
Förlag: Bonnier audio (2012)
Typ: Ljudbok


För mycket och för segt

Louise Boije af Gennäs – Högre än alla himlarHögre än alla himlar – Louise Boije af Gennäs.
Från de allra första minuterna på det nya millenniumet till de kommande åren får vi följa en grupp vänner genom vardagens positiva och negativa händelser. Deras diskussioner om allt från konst till terrorism blandas med barnönskningar och familjeproblem. Vissa är släkt, vissa bara vänner. Men alla är de på något sätt beroende av varandra och tycker om att umgås, mer eller mindre. Men samtidigt som deras liv rullar vidare händer en massa saker runtomkring, i världen och i Sverige. Och alla de händelserna är riktiga, sanna händelser från början av 2000-talet.

Det är just det som jag har lite svårt för. Vill Louise Boije af Gennäs egentligen skriva en historiebok över vad som hände i början av 2000-talet? För händelserna runt elfte september, mordet på Anna Lind och en massa andra saker avlöser varandra i tät följd. Som att hon hela tiden måste ha något slags existensberättigande till sina figurer, lite “Titta här, det här har ju hänt, så då hade mina karaktärer också kunnat finnas på riktigt”.

Och just karaktärerna är mitt andra problem. De är lite för många och lite för ytliga för att jag ska kunna hitta någon som jag knyter an extra mycket till. Jag känner inte att jag kommer dem nära, jag blir inte en del i deras lilla gäng. Jag önskar att jag hade kunnat få vara det, men oavsett hur mycket jag än försöker så släpper de inte in mig.

Så jag hade klarat mig med betydligt mindre på färre sidor. Åren går vidare och i relativt nyutkomna Blå koral får vi för andra (av tre) gången följa vännerna. Men för min del räcker det gott och väl här.


Titel:
Högre än alla himlar
Författare: Louise Boije af Gennäs
Förlag och år: Albert Bonniers förlag 2010
Typ: Inbunden – 526 sidor

Nej, jag förstår inte riktigt

Det som inte växer är döende – Jesper WeithzDet som inte växer är döende
Jesper Weithz
Natur & Kultur 2012
E-bok – 260 sidor

På Bokmässan gick jag förbi Elibs monter och fick där en liten lapp som talade om att jag härmed fick ladda ner en gratis e-bok. Det fanns fyra att välja mellan och den som verkade passa mig bäst var just Det som inte växer är döende. Den kändes som lagom längd för en resbok och baksidestexten lät intressant.

Men ganska snart in i läsningen börjar jag bli förvirrad. Det börjar bra, med upptrappningen om Henrik och Lotte som ska flytta till Sao Paolo med sin dotter för att kunna få hjälp att bota gravida Lotte från en dödlig sjukdom. De reser på varsitt håll och ska mötas på plats. Men på varsitt håll stöter de också på förhinder och ingen av dem kommer i väg med det plan som de hade tänkt resa med. Lotte och dottern blir kvar i Stockholm, Henrik åker åt andra hållet i världen för att lösa problem på företaget.

Så långt är allt ganska väl. Men sedan börjar det hända en massa konstiga saker som jag inte riktigt förstår. Jag har svårt att tolka vad som är sanning och drömmar och det gör det hela en smula förvirrande. Den beskrivs som en existentiell thriller och kanske är det vad jag inte hänger med på. När vi lämnar nuet och försöker säga någonting mer.

Tyvärr hänger jag inte riktigt med där. Och därför blir det en nackdel att den är så kort.

Mysigt till en början

Flakmopedisten – Lasse BerghagenFlakmopedisten
Lasse Berghagen
Piratförlaget 2012
Inbunden – 245 sidor

Lasse Berghagen är en sådan där person som jag alltid har tyckt verkar vara så där himla mysig privat. Trevlig, rolig och helt enkelt bara mysig. Och jag tror att det stämmer. Därför såg jag riktigt fram emot att få ta reda på hur han skriver, för om han kunde skriva på samma mysiga sätt så skulle det här vara en lyckträff.

Och det börjar bra. Jag tycker om när han tar oss med till sin barndoms resor till Dalarna på sommarloven. Beskrivningarna av hur pappan riktigt kämpar för att allt och alla ska få plats i bilen känns klockrena och det är nästan så att jag skrattar högt emellanåt. Han berättar anekdoter från Dalarna på ett skönt sätt, ofta med en gnutta av barnets naivitet hängande i bakgrunden.

Men tyvärr gillar jag inte andra halvan av boken. Så länge han berättar om sig själv och sin barndom tycker jag att det är riktigt trevligt. Men när boken halvvägs går över till att berätta flakmopedisten Hubbes historia tappar jag fort intresset. Jag vill ju läsa mer om Lasse! Inte några otroliga, överdrivna skrönor om någon Hubbe. Helt plötsligt är det svårt att veta vad som är verklighet i boken och vad som bara är fantasifulla hjärnspöken. Jag får lite vibbar av Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, vilket för min del inte är någonting speciellt positivt. Men jag vet ju att många, många andra gillade den boken så kanske tycker de då även om berättelsen om flakmopedisten Hubbe.

Jag för min del hade velat stanna kvar i den mysiga första halvan av boken. Och just för att den finns med så är den här boken ändå läsvärd.

Vill du bilda dig en egen uppfattning om boken? Ta chansen att vinna ett oläst exemplar i min utlottning som pågår fram till lördag kväll här.

De har någon sorts det (dubbelrecension)

Smärtans hus
Jo Nesbø (2002)
Piratförlaget
Pocket – 426 sidor

Jag har gett Harry Hole flera försök nu. Och här börjar jag faktiskt bli lite positiv till honom. I den här delen är det ett gäng brutala bankrån som står på agendan, samtidigt som han själv blir inblandad i ett mord på en kvinna. Det visar sig nämligen att hon är en gammal flickvän och allting tyder på att Hole var den sista att gå därifrån kvällen innan hon blev mördad.

Det är spännande, det kan man inte säga någonting emot. Men varför måste han vara så inblandad igen? Det är lite bättre än några av de tidigare böckerna jag läst om honom, men jag blir inte helt såld. Men samtidigt är det synd om Hole, det är uppenbart att någon försöker sätta dit honom och då är det svårt att inte känna sympati för honom.

Djävulsstjärnan
Jo Nesbø (2003)
Piratförlaget
Pocket – 388 sidor

Om Smärtans hus ändå var helt okej så får Djävulsstjärnan mig att nästan bestämma mig för att inte ge Harry Hole någon ny chans alls. Den här gången är han nära uppsägning från polisen men lyckas på något sätt hänga kvar, trots att han beskyller sin kollega för mord och vapensmuggling. När en kvinna hittas mördad tvingas de arbeta sida vid sida för att lösa mordet – eller morden, som det senare visar sig vara. Men Hole är den som kommer mördaren först på spåren. Och jag gillar verkligen inte hur Hole är i den här boken. Det är någonting som är svårt att sätta fingret på, men jag tycker verkligen att han gör bort sig totalt flera gånger och som jag inte tycker gör att han förtjänar någon andra chans.

Men samtidigt så läste jag ut den här boken en och samma dag, vilket säger någonting. De är svåra att lägga ifrån sig, hur mycket jag än himlar med ögonen och suckar under tiden jag läser. Så kanske säger det också någonting. Kanske vill jag sucka. Kanske har Nesbø lyckats.

Kanske kommer jag till och med att ge Hole en ny chans. Men jag låter det nog gå lite tid innan det blir en ny chans i så fall.

Nej, jag tror inte på det här

På jakt efter Sgt Pepper
Gunnar Nordström
Anderson Pocket 2011
Inbunden – 284 sidor

James West är nattchef för en New York-tidning och helt besatt av The Beatles, speciellt deras album Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band. En natt lyckas han förverkliga sin stora dröm – att få med alla låttitlar från skivan som rubriker i tidningen. Han är mycket stolt över sin bedrift, men chefredaktören håller inte med. James sätts i karantän genom att flyttas till tidningens reseredaktion. Men det ser han inte som någonting negativt utan ser chansen att få göra det han länge drömt om – ge sig i väg och leta reda på verklighetens Sgt Pepper, den man som måste ha stått som förebild för Lennon och McCartney. Med lite lögner och en del tur tar han sig till Liverpool för att påbörja sitt sökande.

Eftersom jag också är en smula Beatlesgalen trodde jag verkligen att det här skulle vara någonting för mig. Innerst inne hoppades jag att det skulle finnas en möjlighet att den här boken skapade lite samma känsla som Jävla John. Men oj, vad fel jag fick. Visst, det är lite charmigt och jag gillar idén med Beatlesrubrikerna i tidningen. Men sedan känner jag att trovärdigheten brister. Det blir för många lyckliga sammanträffanden och allt faller på plats lite för snabbt när han väl börjar sin resa i Liverpool. Plus att jag inte tycker om James West som person, boken är dåligt korrläst och Gunnar Nordströms språk är aningen slarvigt. Men framför allt gör den bristande trovärdigheten att jag aldrig riktigt fastnar för den här boken. Jag tror inte på att Sgt Pepper faktiskt går att hitta och det gör det hela mindre lockande.

Tyvärr, för jag hade verkligen hoppats att det här skulle bli en rolig historia.

Det här blir för mycket för mig

Den andalusiske vännen
Alexander Söderberg
(Norstedts 2012)
Inbunden – 501 sidor

När jag läser på baksidan av den här boken verkar allting båda för en otroligt spännande och bra läsupplevelse. Första boken i en planerad serie, såld till mängder av länder och jag har sedan läst att filmrättigheterna redan är sålda. Det måste väl vara bra, eller?

Kanske är det just därför jag blir så förvånad. Eller också är jag helt enkelt inte rätt läsare. Men det borde jag vara, det här är ju sådant jag gillar. Eller? Jag blir så förvirrad och förstår inte varför det här ska vara så bra. Till och från är det spännande. Men oftast är det alldeles för mycket, som en fullspäckad actionthriller där man har glömt bort att göra människorna trovärdiga och verkliga. Visst finns det några, som polismannen Lars och delvis också huvudpersonen Sophie Brinkmann. Men inte ens där känner jag att jag får lära känna dem helt på djupet.

Sjuksköterskan Sophie träffar patienten Hector Guzman och av någon anledning finns det någonting som gör att hon dras till honom. Han är charmig, intelligent och trevlig och de börjar att träffas efter att han skrivits ut från sjukhuset. Men snart (alldeles för snart) dras Sophie in i Hectors värld av knarklangare och lejda mördare och allt blir en hetsig flykt för att överleva.

Jag kan förstå att Alexander Söderberg siktat mot filmens värld, det är väldigt sceniskt uppbyggt och vissa delar gör sig säkert utomordentligt på film. Men om en bok ska vara tillräckligt spännande och gripande måste det finnas någonting mer. Som ett starkt persongalleri. Tyvärr finns inte det och mycket av spänningen saknar finess. Det “bara händer” och ofta blir vissa händelser en alldeles för enkel lösning på problemet. Och emellanåt är det så mycket som händer att jag bara måste lägga ifrån mig boken, andas och ta en paus.

Finess. Jag behöver mer finess och lugn. Spänning i all ära, men ibland måste jag få andas och sjunka ner i en stark personhistoria även om det är en spänningsroman.

Lättläst… men inte jättedjupt

Etikett
Josefin Palmgren (Mix förlag 2012)
Inbunden – 139 sidor

Emilia har blivit förälskad i den ganska mycket äldre kalsongmodellen Klemens och ska fira påsk tillsammans med hans familj i deras lantställe på Gotland. Klemens har en syster, Odette, som är lika gammal som Emilia och också kommer från Stockholm men där slutar också alla likheter. Och visst känns det lite konstigt. Men när Klemens plötsligt blir sjuk och måste akutflygas till Stockholm följer hans föräldrar med och Emilia blir kvar med Odette. Och plötsligt inser hon att hon inte kan klara sig utan hennes sällskap, det är något speciellt att sitta där och prata om livets bra och dåliga sidor tillsammans med henne. Båda två har en del speciella tankar och det blir en hel del konstiga, bittra och hoppfulla samtal.

Det finns många bra meningar och stycken som klarar sig bra för sig själva, men speciellt djupt blir det aldrig. Kanske för att det utspelar sig på relativt kort tid och för att boken är så kort. Det blir lite småkomiskt och fyndigt, men jag känner inte att jag känner varken Emilia eller Odette på djupet. Ingen av dem berör mig riktigt och mot slutet tycker jag mest att Emilia agerar konstigt, irrationellt och ologiskt. Det är förresten inte enda gången, emellanåt tappar jag greppet och förstår inte riktigt handlingen, relationer eller vad de pratar om.

Men det fungerar som en snabb, underhållande läsning. Absolut. Så egentligen är det kanske bra att den är kort och rapp.

Tillsammans med boken (som var ett recensionsex) följde även en annan slags fylla-i-bok än de Mina vänner-böcker man hade som liten. Nämligen Mina engångsligg, eftersom Palmgrens första bok hette just Engångsligg. Med samma upplägg som de böcker alla barn hade (i alla fall när jag var liten), men med mer detaljer om engångsligget. För min del kommer den dock att ligga oanvänd (jag har ju pojkvän sedan mer än två år) men jag skulle absolut kunna tänka mig att ge bort den som en lite halvoseriös present till en vän någon gång.

Pingviner och en härlig vänskap

Mitt liv som pingvin – Katarina MazettiMitt liv som pingvin
Katarina Mazetti (2008)
Inbunden – 224 sidor

Den här boken handlar inte om pingviner. Eller jo, indirekt gör den det, för det förekommer en väldig massa pingviner i den. Liksom sälar av alla dess slag och alla möjliga fåglar. Men de står inte i centrum. Det gör i stället Tomas och Wilma som träffas på en kryssning till Antarktis. De är helt olika som personer men av någon anledning dras de till varandras sällskap under hela resan. Wilma är glad, positiv och försöker hela tiden se allt från den ljusa sidan, medan Tomas är deprimerad och butter på grund av en skilsmässa och att han inte får träffa sina barn. Ett udda par minst sagt. Trots det utvecklas en stark vänskap väldigt snabbt som dock sätts på hårda prov när det visar sig att båda två har djupa hemligheter för den andra.

Det är inget fel på historien, till och från är den lite småmysig och trevlig medan den nästa stund är sorgsen. Men Wilmas och Tomas problem lyckas ändå inte riktigt tränga in i mig och jag kan bli lite uttråkad av att det inte händer så mycket. Boken består av korta kapitel där det ena berättas ur Wilmas perspektiv, det andra ur Tomas, det tredje ur den gamla kvinnan Albas och så vidare. Dessutom några kapitel från andra medresenärer – som Mazetti uppmanar till att hoppa över om man vill, vilket jag nästan gör då de är skrivna med kursiv stil. Jag vet inte om det beror på sättet att berätta historien men det blir aldrig något riktigt driv i den. Det känns som att jag stampar på samma ställe hela tiden. Visst, det händer inte så jättemycket men det hade ändå kunnat bli roligare. Plus att jag stör mig på att hon skriver “mej” och “sej”. En liten sak, men en av mina språkliga allergier. Och kvinnan Albas kapitel är någon sorts försök att analysera hur lika människor är djur, vilket för mig är lite för tungläst jämfört med resten av boken och heller inte jätteintressant.

Men jag gillar Wilma, hennes sätt att se på världen och ta allting på ett positivt sätt trots att hon inte har det så lätt själv. Och jag irriterar mig på Tomas, hur han anser att ingenting är hans fel utan bara hans exfru. Därför tycker jag om hur Wilma kör med honom och till och från blir riktigt elak. Det behöver han, faktiskt.

1 2 3 4 5