Category: Betyg: 2

Annat perspektiv önskas

Den dagen min dotter blev galenDen dagen min dotter blev galen
Michael Greenberg
Albert Bonniers förlag (2009)

En dag när Michael Greenberg kommer hem har hans dotter helt plötsligt blivit galen. Eller, plötsligt för honom i alla fall. För kanske hade det funnits små tecken, men inte alls så att han kunde förstå vad det var som hade hänt.

Helt plötsligt börjar hon svamla om personer och saker som inte finns på riktigt. Hon försöker ta sig i väg för att träffa dem och hon blir arg när hon inte får. Greenberg hade aldrig kunnat ana att det skulle bli så.

Och med det förändras hela deras liv. Dottern Sally placeras på psykavdelningen på ett sjukhus tillsammans med andra psykiskt sjuka människor, vilket inte känns rätt för hennes familj. I flera månader gör de inget annat än att besöka henne de få timmar om dagen som besök tillåts. Hela världen vänds upp och ner när de försöker förstå varför det blivit som det blev. Hur mycket är hon medveten om vad som har hänt? Hur ska hon komma ur det?

Hon kommer ur det, och hon godkänner att hennes pappa vill skriva en bok om tiden. Och visst är det en stark berättelse, helt klart. Men den har en tendens att bli lite ytlig och tråkigt. Hemskt att använda sådana ord när det är en sann historia, men det är faktiskt lite så det blir. Ibland önskar jag att det i stället hade varit Stella som berättat sin version av det som hände, för det hade kunnat ge ett annat, mer intressant perspektiv.

Kanske beror det även på hur han skriver. Han är författare, så det är inte bara en vanlig människa som skrivit ner sin historia. Då kanske man inte kan ställa så höga krav på hur den ska vara uppbyggd, men nu när han är författare tycker jag att man kan det. Han hade kunnat bygga upp det på ett annat sätt och göra historien lättare att ta till sig. För det hade hjälpt väldigt mycket.

Hade velat ha mer

Brott vi minnsBrott vi minns
Anna-Maria Stawreberg
Semic (2010)

En styckmördad kvinna som hittas i en koffert på Västkusten 1969. En våldtäktsman som satte skräck i kvinnorna på Söder under 80-talet och gjorde så att de inte vågade sova med öppna fönster. En berömd löparstjärna som mot sitt nekande dömdes för mord på en liten flicka 1959.

Det är några av de reportage/artiklar som finns med i boken. Samtliga kommer från tidningen Misstänkts temaartiklar med samma namn som boken. Några sidor om brottet och hur det klarades upp, eller inte klarades upp i vissa av fallen.

Jag är av någon anledning väldigt fascinerad av sådant här. Jag gillar återskapade brott, dramatiseringar och spänningen av att veta att det faktiskt har hänt på riktigt. Så jag hoppades att få alla de kraven uppfyllda av den här boken.

Men den är tunn och artiklarna relativt korta. Tyvärr. Det känns som att det hade kunnat vara väldigt bra och intressant, men det blir alldeles för kortfattat för att jag ska hinna tycka bra om dem. Det är lite torrt skrivet, även om jag i vissa fall kanske kan förstå att det är för att man faktiskt inte vet hur det gick till. Det kan jag köpa. Men i de fall där brottet klarats upp vill jag veta mer. Jag vill vara på plats, se vad som händer, höra vad de säger och få veta allt. Inte bara en snabb överblick, återberättad i efterhand.

Kanske kräver jag för mycket.

 

Intressant, men lite tråkigt

Live to win - Andreas CarlssonLive to win – låtarna som skrev mitt liv
Andreas Carlsson
Norstedts (2009)

Andreas Carlsson är inte speciellt gammal, men han har hunnit med mycket i sitt liv. Minst sagt. Och i Live to win berättar han historien om pojken vars pappa hamnade i fängelset, som till slut blir en av världens största låtskrivare. Han berättar om sin misslyckade artistkarriär och om hur han till slut hamnade på Cheiron som låtskrivare i stället. Hur det kapitlet tog slut och han hamnade i sina egna händer.

Men framför allt berättar han om alla sina låtar. Det är ju låtarna som skrev hans liv, som han själv skriver. Och visst är det svårt att bli lite imponerad och starstruck när han kan rabbla upp den ena stora kändisen efter den andra – och dessutom kalla dem för sina vänner.

Så det är intressant. Men samtidigt lite tråkigt. Speciellt när han fastnar i ett kapitel om sitt “livsprojekt”, musikalen Dandy. Där tappar han mig helt och hållet. Men även lite tidigare. Det är på något sätt svårt att ta till sig allt, för att man dels inte känner till allt han har varit med om och dels för att allt verkar gå i samma hjulspår ett tag. Det känns nästan så där glättigt hoppfullt, fast på ett väldigt icke-svenskt sätt.

Andreas Carlsson försöker hela tiden uppmuntra läsaren till att följa sina drömmar. För det var det han gjorde, och genom det han lyckades. Så då kan vem som helst lyckas med vad den vill. Eller?

Från lagom till… för mycket

Offerrit
Johannes Källström
Massolit förlag (2010)

En stad med nedläggningshotade företag som bestämmer sig för att ge folk livslusten och kämpargnistan tillbaka. Den förlorade sonen som ska rädda alltihop. Och en massa människor som planerar hans återkomst, och försvinner.

I korta drag handlingen i Offerrit. Svårare än så behöver det egentligen inte vara. Herr Vigelius, den förlorade sonen, för helt klart med sig något skumt till staden. Frågan är om det verkligen är han som är orsaken till att en amerikan hittas död och flera högt uppsatta personer i kommunen försvinner en efter en. Men om det inte är han, vem skulle det då vara? Och varför vill inte Svea, kommunens “president”, se sanningen i vitögat och lägga ner satsningarna på hans hemkomst?

Ja, den inledningen får till och med mig intresserad av boken igen. Även om jag just författade den själv. För det är det som är det bra med boken. Att den hade kunnat vara bra. Kanske är jag bara kräsen, eller också är det här mest konstigt. Om det hade varit en “vanlig” deckare hade det kanske kunnat fungera. Om det inte hade varit så mycket övernaturliga varelser som figurerar här och där. Som man dessutom inte riktigt förstår om de verkligen är övernaturliga eller om allting helt enkelt har en logisk förklaring.

Jag hoppas att det ska få en naturlig förklaring. Men det får det inte. Och jag accepterar det, för det är en sådan bok, även om det kanske inte är min kopp te. Dock hade jag kanske kunnat tycka om det om vissa andra förutsättningar varit annorlunda.

Till exempel har jag svårt att hålla reda på alla människor som figurerar hit och dit. Vem är vem? Och vem gör vad? Nej, det blir för rörigt. Framåt sista kapitlet börjar jag kunna hålla reda på de viktigaste, men det finns fortfarande namn som bara snurrar ihop sig för mig.

Plus att boken är skriven på ett sätt som känns lite annorlunda. Jag gillar inte riktigt sättet. Speciellt inte hur dialogerna skrivs. Det blir svårt för mig att ta till mig. Jag har svårt att ta till mig hela boken.

Vilket slut (?)

De sex misstänkta - Vikas SwarupDe sex misstänkta
Vikas Swarup
Bra Böckers förlag (2010)

För sex år sedan sköt filmregissören  Vicky Rai ihjäl en servitris, av den enda anledningen att hon vägrade servera en drink. Nu har han blivit frikänd och ska fira alltihop med en stor fest, med många inbjudna. Men på festen blir han i stället skjuten själv, när lamporna slocknat av okänd anledning. Sex personer hittas med skjutvapen i fickorna eller handväskan och frågan är vem av dem som sköt Vicky Rai. Bland annat tycker tidningens krönikör att det är en väldigt intressant fråga att diskutera.

Boken är uppbyggd i flera olika delar, med sex kapitel i varje del. Ett kapitel för varje person som är misstänkt. Man får lära känna dem som personer i ett kapitel, få reda på deras relation till Vicky Rai i ett annat och hur det kommer sig att de var på festen i det tredje. Man lär kort sagt känna personerna och får reda på att alla har giltiga anledningar att mörda Vicky Rai. Såklart.

Jag hade till en början en förhoppning om att detta skulle vara en riktigt bra pusseldeckare, kanske lite i Agatha Christies spår. Men jag fick fel. Det är långt, svårtläst (kapitlena är väldigt långa och innehåller knappt några nya stycken) och lite långsökt. Det hade kanske räckt med tre eller fyra personer, men sex är några för mycket för att jag ska orka vara intresserad. Det är inte att man blandar ihop personerna, nej, deras personligheter blir tydligt åtskilda och man vet vem som är vem. Men de är för många och det tar alldeles för lång tid att komma fram till det som är det relevanta.

Och slutet sen… Jag ska inte spoila det, även om jag egentligen skulle vilja för att kunna beklaga mig lite. Men jag kan kort sagt säga att jag tycker att man inte kan sluta en bok som är uppbyggd på det här sättet, på det sätt som den faktiskt slutar.

Jag blev kort sagt besviken. Tyvärr så lyckas inte Vikas Swarup leva upp till den succé som Vem vill bli miljardär var.

Kärlek, livet och konstiga dikter


Evolutionen och jag kommer inte överensEvolutionen och jag kommer inte överens
Fredrik Lindström
Atlantis (2010)

Barnets fodrade overall
i bävernylon
– alldeles för stor ena året
och redan
för trång
nästa säsong.

När den var perfekt
var vi någon annanstans,
mitt inne
i djupaste sommaren,
gick inte att nå.

Det fulländade livet
angår egentligen
inte oss,
men dess omloppsbana
är så retfullt synlig
ifrån jorden.

Dikten Här och nu visar rätt mycket av det som boken faktiskt är. En samling dikter – bekännelser väljer Fredrik Lindström själv att kalla dem för – som på något sätt handlar om livet, evolutionen eller människan. Korta eller långa, djupa eller ytliga. Vissa är bra, men de allra flesta har jag lite svårt att ta till mig. Jag läser om, försöker hitta en rytm.

Det tycker jag även syns i dikten här ovanför. Han delar upp dem, styckar dem bara där han tycker det ser bra ut. Det blir lite rörigt i mitt huvud, och ibland får jag svårt att följa med i vart han egentligen vill att jag ska ta vägen någonstans. Jag fastnar i formen, vilket aldrig är bra.

Jag tror att många av de här dikterna skulle vinna på att bli upplästa av Fredrik Lindström själv. På bokmässan, där jag lyssnade på honom i Språktidningens monter, läste han en av dem och det var en helt annan upplevelse. Så kanske borde han läsa in dem och ge ut dem som ljudbok i stället?

Tacka vet jag snyltlöken

Liftarens guide till galaxen – Douglas AdamsLiftarens guide till galaxen
Douglas Adams
(1979)

En helt vanlig torsdagmorgon vaknar Jordbon Arthur Dent med insikten om att det står en bulldozer i hans trädgård. En bulldozer från kommunen, vars mål är att riva hans hus till förmån för en ny motorväg. Samtidigt, vilket Arthur dock inte vet om, finns även ett rymdskepp fullt med vagoner, som vill förgöra hela Jorden.

Hans arbetskamrat Ford Prefect är den som avslöjar hemligheten om jordens undergång för honom. För Ford är i själva verket en liftare från en annan planet. Han reser runt i Universum för att skriva till den nya upplagan av “Liftarens Guide Till Galaxen” och råkade bli kvar på Jorden lite för länge.

Tillsammans möter de alltså jordens undergång och blir utkastade i Universum. Men tack vare Fords liftarkunskaper och den lilla mystiska boken lyckas de bli upplockade av ett rymdskepp. Men självklart är inte problemen slut riktigt där…

Den här boken sägs väl vara något av en klassiker. Men trots det har jag svårt att tycka om den. Jag har innan hört att den ska vara så fantastisk och så vidare. Men jag tycker faktiskt inte det.

Jag gillar inte stavningarna (se tidigare inlägg), jag har svårt att gilla den underfundiga, brittiska tonen som ska finnas där (men som jag kanske inte riktigt ser, jag tycker inte om all fakta även om det visserligen är fabricerad fakta och krävs för att man överhuvudtaget ska kunna hänga med och jag gillar inte riktigt själva handlingen. Jag skulle nog kalla den för lite science fiction/fantasy och ingen av de kategorierna är riktigt min smak. Så tyvärr.

Dessutom är jag ju egentligen inte klar bara för att jag läst ut den boken. I själva verket finns det fyra delar till. Men jag tror jag lämnar dem åt sitt öde. Det var ingenting för mig.

Dock finns en fras som jag tycker är riktigt rolig:

– Men hur kom du hit då?
– Det var ingen konst. Jag liftade med en snyltlök.

(Originalet publicerades 16 januari 2010 på Booklovin’)

Jätteråttor och överdrivna vardagsproblem

Fånge i hundpalatset – Martina HaagFånge i hundpalatset
Martina Haag
Piratförlaget (2010)

Jätteråttor, feltankade bilar, Mariotokiga barn och köttävlingar. Allt som man knappt ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig hända, händer såklart Martina Haag. Och det är väl tur för henne, för vad skulle hon annars skriva om?

Boken är en samling av Martinas krönikor och kåserier från mama och Aftonbladet, men  innehåller även en del nyskrivna små påhitt. Hon radar upp den ena konstiga upplevelsen efter den andra, i ett tappert försök att lätta upp vår vardag.

Visst fnissar jag till emellanåt, sådär lite lagom tyst för mig själv. Men de där små fnissen är ganska sällsynta. Men de finns där; till exempel när det handlar om sonen som knappt kan prata om något annat än Mario eller de små korta listorna över saker Martina inte ville höra om eller funderar på. Men incidenten när Martina försöker äta ett kilo kött är rätt äckligt. Och när hon tankar sin mans bil med bensin efter ivriga förmaningar om att det är en dieselbil, blir det mest pinsamt.

Men det egentligen enda som jag verkligen gillar med samlingen är den lilla följetongen om källaren. Den får mig att fundera och bli riktigt nyfiken. Vad är det egentligen som gömmer sig inne i rummet med allt specialfoder för vakthundar? Spöken? En luffare?

Mitt tips är nog dock att nöja sig med en liten, liten dos av Martina Haag då och då. Det är väldigt lätt att komma till den droppe som får bägaren att rinna över, och då är det verkligen inte ens nästan roligt. Mest pinsamt och lite fånigt.

(Originalet publicerades den 1 juli på Booklovin’)

Chick-lit för flerbarnsmammor

HittebarnetHittebarnet - Katerina Janouch
Katerina Janouch
Piratförlaget (2010)

Barnmorskan Cecilia Lund har hämtat sig efter vad som hänt henne den senaste tiden. Hon börjar bli som vanligt igen efter våldtäkten och hon har hittat tillbaka till sin man John igen, efter en period av ordentliga problem.

Men samtidigt finns en annan man i hennes tankar; en man som dök upp i samband med våldtäkten och när hon var singel under den där hemska, problematiska tiden. Som om det inte vore nog upptäcker hon dessutom att hon är gravid, med sitt och Johns femte barn. Fembarnsmamma! Nog för att hon älskar barn, men hur ska det gå till?

En kväll när Cecilia tagit ett extrapass på förlossningen händer det som gett upphov till bokens titel. Någon har lämnat en två dagar gammal flicka på trappan. Vilka är föräldrarna? Varför har hon lämnats det? Cecilia berättar i intervjuer och teve om den upphittade flickan. Och helst av allt vill hon bara ta med henne hem själv. Men hur skulle det gå till?

”Hittebarnet” är Katerina Janouchs tredje bok om barnmorskan Cecilia Lund. Den fortsätter en tid efter att den andra slutar, och det är samma människor som ser tillbaka på saker som hänt i de tidigare böcker. Alltså har jag, som inte läst de två tidigare böckerna, det lite svårt att hänga med, att få lära känna Cecilia, John och de andra. Kanske en del av anledningen till att jag har svårt att ta till mig boken.

Det är visserligen enkelt och Janouch väver in sina specialkunskaper gällande graviditeter och hur den kvinnliga kroppen fungerar på ett naturligt sätt i handlingen; unga kvinnor som inte vet om att de var gravida får barn, Cecilia tänker tillbaka på sina tidigare graviditeter.

Men samtidigt känns allt en liten smula sockersött och underbart, även om Cecilias problematik och kluvenhet inför graviditeten och framtiden. Kärlek, oro, vänskap och framför allt den moderliga instinkten. Med andra ord en chick-lit, fast för flerbarnsmammor.

1 3 4 5