TidningsIda

– om böcker och språk

Småmysig fortsättning

Jag blev helt kär i Det lilla bageriet på strandbageriet när vi läste den i vår bokcirkel för nästan ett år sedan. Den fick mig både att vilja ha en lunnefågel och vilja baka bröd – eller åtminstone äta bröd. Ända sedan dess har jag tänkt att jag ska läsa de båda fortsättningarna, men det har inte blivit av förrän nu. Det där med fortsättningar på historier som egentligen inte har någon självklar fortsättning går ju inte alltid så bra. Men jag tar dem en i taget och i det här inlägget blir det den första; Sommar på strandpromenaden.

Polly och Huckle har flyttat in i fyren och allt är fantastiskt. Polly sliter på det lilla bageriet men trivs för första gången på länge riktigt bra med sitt liv. Tills ägaren till bageriet plötsligt dör och hennes syster tar över. Systerns son får i uppdrag att effektivisera rörelsen och hans åsikter om hur man bör driva ett bageri går inte riktigt ihop med sättet som Polly fått det så framgångsrikt på. Snarare innebär de raka motsatsen och det skär sig ganska snart. Polly står utan jobb men med en fallfärdig fyr att ta hand om. Vad ska hon göra nu?

Här finns lite samma känsla som i den första, och den påminner rätt mycket om de problem som Polly fick brottas med där. Men trots att de egentligen är ganska lika fungerar det bra. Det är mysigt, även om det känns lite hopplöst när man för en stund nästan tror att Polly och Huckle är på väg att göra slut. Neil, den lilla lunnefågeln, hoppar runt och är söt och jag önskar återigen att jag hade en lunnefågel som husdjur. Och jag blir sugen på att baka bröd.

Så är man ute efter en mysig stund till är det här absolut en läsvärd bok. Den är inte djup överhuvudtaget, men ibland behöver man bara något lättsmält och gott.

Sommar på strandpromenaden
Jenny Colgan
Massolit förlag (2016)
Betyg: 3

3 x Börjlinds

Inför höstens Bokens afton läste jag för första gången någonting av Cilla och Rolf Börjlind och blev helt lyrisk. Varför hade jag missat dem? Det var ju helt fantastiskt. I alla fall boken jag läste, Sov du lilla videung, och jag insåg att jag måste ta reda på om de tre tidigare böckerna var lika bra.

Nu var det dags och på två veckor har jag plöjt igenom de tre tidigare och jag känner nästan att de förtjänar att sammanfattas i ett och samma inlägg.

Alla tre i korthet: Det var inte speciellt svårt att sträckläsa alla tre. De är utan tvekan spännande. Men var och en har sina styrkor och sina svagheter. Självklart blir huvudpersonerna väldigt inblandade, som det brukar vara i deckare, och det är det jag har vissa svårigheter med. Framför allt i den första. Men sammantaget är det en väldigt välskriven och bra serie. Men den sista – Sov du lilla videung – är klart den bästa.

Springfloden: En gravid kvinna hittas nergrävd vid vattenkanten på 1980-talet och fallet får aldrig någon lösning. Nu, många år senare, tar polisstudenten Olivia Rönning upp fallet i en skoluppgift och kommer på helt nya saker som gör att man gör flera framsteg, och lyckas även leta reda på den före detta polisen Tom Stilton som hade hand om fallet då, men numera är hemlös. Men Olivia kommer för nära vissa personer och riskerar att dras in alldeles för mycket själv. Och till slut gör hon det, vilket är det jag har mest emot med den här boken. Det kommer en twist som jag helt klart hade kunnat vara utan, det blir för skruvat på slutet. Risken finns att jag inte hade fortsatt läsa om jag hade börjat med den här boken (nu råkade jag ju börja med den fjärde), för jag blir rätt irriterad på slutet. Utan tvekan är det här den svagaste boken i serien.

Den tredje rösten: Olivia har efter det som hände i slutet på första boken bestämt sig för att inte bli polis och ger sig ut och reser. När hon kommer hem har hennes mammas granne begått självmord – men frågan är om det verkligen är självmord. Olivia stöttar mannens dotter och inser snart att det finns åtminstone två potentiella mordmotiv bakom i stället. Samtidigt har Tom Stilton tagit sig upp från hemlösheten och åker ner till Frankrike för att hjälpa en vän att ta reda på mer om ett mord som har begåtts där. Att allting hör ihop känns självklart från första stund, så det är ingen spoiler att säga det. Lite bättre hopknutet än i första boken är det och det känns som att paret Börjlind hittat sin stil lite mer i den här boken. Det är lagom högt tempo och välskrivet.

Svart gryning: Det här är den boken som gör riktigt ont i magen att läsa, för det handlar om mördade barn. En liten flicka hittas med nacken avvriden i en sandlåda i Skåne och någon dag senare händer samma sak i Stockholm. Olivia är polis igen och jobbar nere i Skåne och blir självklart indragen i fallet med flickan. Frågan är om de båda morden hör ihop och om de i så fall är hämndmord eller kanske rasistmord (båda barnen har utländskt ursprung)?
Här börjar jag närma mig känslan jag hade när jag läste Sov du lilla videung. Det är vidrigt, men samtidigt spännande – och helt omöjligt att lägga ifrån sig. Även om man ganska snart förstår hur det hela hänger ihop så blir det lika spännande varje gång poliserna går åt fel håll.

Sedan då? Eftersom jag tycker att böckerna blir bättre och bättre så hoppas jag självklart på en femte del om Olivia Rönning och Tom Stilton. Vi får väl se vad den kan handla om.

Cilla och Rolf Börjlind
Springfloden (2012) – Betyg: 2
Den tredje rösten (2013) – Betyg: 3
Svart gryning (2014) – Betyg: 3

Läsvärd fortsättning

Skitig och vacker vänskap – den rubriken satte jag på min recension av första delen i Elena Ferrantes hyllade serie om vännerna Elena och Lila. I andra boken Hennes nya namn har de båda flickorna vuxit upp till unga kvinnor, är fortfarande vänner (oftast), men Lilas tillvaro är inte lika skitig längre och livet är långt ifrån detsamma som förut. Lila har gift sig, men äktenskapet blev inte riktigt vad hon hade väntat sig utan är snarare en fullständig katastrof. Hon testar alla möjliga sätt att ta sig ur det, men det visar sig vara lättare sagt än gjort. Samtidigt fortsätter Elena att studera, vilket tar henne längre och längre bort från väninnan. De börjar helt enkelt leva olika liv i olika världar, men ändå är det något som hela tiden drar dem tillbaka till varandra.

De båda kvinnornas liv fascinerar fortfarande, framför allt för att de börjar närma sig vuxenlivet och försöker anpassa sig till det. Det är intressant att läsa om hur man ser på kvinnor, framför allt unga sådana, och äktenskapets roll. Hur kvinnan ska foga sig efter mannen, men ändå kan gnälla öppet på honom, och hur det är okej att slå sin fru, men inte någon kvinna utanför. Hur svårt det är för en kvinna att ta sig ur ett äktenskap som inte funkar. Och så vidare.

Även om jag tycker att det är läsvärt och bitvis riktigt intressant så blir det också lite segt. Andra boken är tjockare än den första och en bit in börjar jag känna att det går lite för långsamt. Det känns mycket med två böcker till om Elena och Lila – vad mer kan hända som gör det intressant? Historien hade tjänat på att komprimeras lite, för jag är inte säker på att jag kommer att orka två lika tjocka böcker till. De har varit bra, men inte så bra som hajpen kring dem säger.

Men förmodligen kommer jag att göra det. Jag måste ju veta vad det är som ska hända och hur det kommer att gå för de båda kvinnorna.

Hennes nya namn
Elena Ferrante
Förlag: Norstedts (2016)
Typ och sidor: Inbunden – 493 sidor
Betyg: 3

Smärtsamt och intressant

14-årige André hamnar under 1940-talet på mentalsjukhus efter att ha ljugit om att han är föräldralös.  På mentalsjukhuset finns en mystisk läkare vid namn Kaufmann, som experimenterar med utvalda barn på olika sätt. Som vuxen försöker André ta reda på mer om vem Kaufmann egentligen var och vad hans experiment ledde till. Både genom att försöka backa i sitt eget minne och genom att leta upp folk som kände honom och kan berätta mer.

Författaren Karl Almén Burman grundar alltihop på berättelser från sin farmor som jobbade på Vadstena mentalsjukhus. Därför finns det en trovärdighet i det han skriver och i och med att jag vet att det är sant kommer jag också på mig själv för att googla och se om det verkligen stämmer. Det är en hemsk verklighet och när det är barn som står i centrum gör det extra ont.

Jag är dock inte superförtjust i sättet boken är skriven på, alla hopp mellan dåtid och nutid. Jag förstår att Almén Burman vill visa kampen efteråt, hur André får slåss med sig själv på grund av det som hände, men jag hade fastnat mer i historien om den fått fortgå i kronologisk ordning med mindre fokus på nutiden. Och om jag fått lära känna personerna mer, fokus hamnar på sjukhuset – vilket i och för sig görs riktigt bra. Men jag hade velat komma ännu närmare karaktärerna.

Men den är helt klart både skrämmande och intressant.

Kaufmanns utvalda
Karl Almén Burman
Förlag: Hoi förlag (2016)
Typ och sidor: Inbunden – 228 sidor
Betyg: 3
Recensionsex

När ett överraskande slut blir det bästa

Mancebo driver en liten speceributik “vid foten av Montmartre” som han själv tycker om att säga. Hans dagar följer samma mönster, det händer inte mycket spännande. Tills en kvinna en dag kommer och ber honom spionera på hennes man. Han bor på andra sidan gatan och hon misstänker att han är otrogen. Och eftersom Mancebo ändå tillbringar så mycket tid på sin pall utanför butiken borde han väl kunna se vad som egentligen är på gång? Mancebo tar sig an uppdraget på fullaste allvar, men plötsligt börjar han se saker med andra ögon och upptäcker helt andra saker än de han får betalt för.

Samtidigt finns en annan parallellhistoria. En utbränd journalist på väg tillbaka får plötsligt ett mystiskt jobb – hon ska sitta på översta våningen i ett kontorshus och vidarebefordra mejl. Mejl som bara består av konstiga sifferkombinationer, helt utan mening vad hon kan se. Och i slutet av varje dag får hon en blombukett av receptionisten som tack för dagen.

Böcker som utspelar sig i Paris brukar på något sätt alltid bli lite småmysiga och så är det även med den här, även om den egentligen inte handlar så mycket om Paris. Jag fastnar mest för kvinnans historia, speciellt för att hon träffar en del intressanta personer, och hade gärna vetat mer om henne. Jag trivs inte lika bra i delarna om Mancebo, han och hans familj är lite för schablonaktiga.

Själva historien är helt okej. Kvinnans är som sagt bäst, Mancebos blir emellanåt lite trist.
Det är uppenbart att de båda historierna, som det ju faktiskt egentligen är, kommer att vävas samman. Men det går aldrig att lista ut exakt hur de kommer att göra det. En stor eloge för det – för oftast när det är så kan man åtminstone gissa när det börjar närma sig. Men inte i den här boken, det blir en rejäl överraskning. Och den överraskningen är helt klart det bästa med boken och värd att vänta på.

Vid foten av Montmartre
Britta Röstlund
Förlag: Norstedts (2016)
Typ och sidor: E-bok, 350 sidor
Betyg: T T T
Boken är ett recensionsex

Oväntat bra om finansvärlden

När jag en dag i somras skulle ut och köra bil letade jag febrilt efter en bra ljudbok. Helst spännande, det blir oftast så mycket bättre då (eftersom jag och ljudböcker inte är de bästa vänner). I min ljudboksapp låg Fartblinda av Carolina Neurath som Månadens bok och jag tänkte “Varför inte, det låter ju helt okej”.

Hade jag hört/läst mer om den och förstått vad den verkligen handlade om hade jag förmodligen inte valt den. Jag trodde att jag valde en vanlig deckare, medan det mesta visade sig handla om bankväsendet och aktieportföljer. Ingenting jag oftast faller för. Men därför är jag också glad att jag inte visste vad det var för bok.

Alltihop börjar med att en högt uppsatt person inom en av Sveriges främsta banker hittas död nedanför sin balkong. Ekonomijournalisten Beatrice Farkas upptäcker att hon har ett missat samtal från honom från natten och misstänker att någonting inte är som det ska. Och därifrån kastas vi tillbaka i tiden, till när bankens vd får veta att banken riskerar konkurs, till när de ska försöka undvika den hemska situationen och till när Beatrice Farkas försöker rota i allt det som hon misstänker är fel.

På något sätt blir allting väldigt intressant, trots att jag inte alls är intresserad av ekonomi på det sättet. Jag förstår inte allt som nämns, men det gör ändå inte någonting. Det finns mycket runtomkring som är intressant. En stor anledning till det är förmodligen att Carolina Neurath uppenbarligen är väldigt kunnig om det hon skriver om. Och det blir bra att sätta en ung, kvinnlig journalist som huvudperson, trots att hon egentligen är ganska klichéartad och följer mallen för journalister i deckare (envis, går emot sin chefs beslut, hamnar alltid mitt i det som händer). Väldigt många personer är antingen svarta eller vita, onda eller goda och det känns också sådär emellanåt.

Men i det stora hela är det en bra bok. Framför allt mycket bättre än vad jag hade förväntat mig utifrån ämnet.

Fartblinda
Carolina Neurath
Förlag: Piratförlaget (2016)
Typ och sidor: Ljudbok/e-bok – 373 sidor
Betyg: 3

En mysig deckarhelg

Eftersom jag sällan ser deckare på tv hade jag helt missat Morden i Grantchester som tydligen gick på SVT förra året. Men därför fick jag kanske också en ännu trevligare lässtund när boken bakom nyligen dök upp i min brevlåda och jag nu i helgen placerade mig i soffan med den i knät.

Sidney Chambers är präst i den lilla engelska byn Grantchester, men blir även ofrivilligt detektiv när en kvinna kommer till honom efter att hennes älskare begått självmord. Hon är övertygad om att han aldrig skulle göra en sådan sak och ber prästen att hjälpa henne att luska reda på sanningen. Nyfiken som han är kan han inte låta bli att göra henne till viljes och det är bara början på hans karriär som amatördetektiv. Som tur är har han en god vän som är kommissarie och som litar på honom och hans insikter mer än vad den vanliga polisen förmodligen skulle ha gjort.

Boken består av flera olika fall som Sidney dras in i; allt från mord till stulna smycken. Och mot slutet är han oftast dessutom med när de begås. Kanske lite för mycket för att vara sant, men även Agatha Christies huvudpersoner är ju ofta med när brotten begås.

För det känns tydligt att det är Agatha Christie-känslan som författaren James Runcie vill åt. Han lyckas inte alls skapa samma spänning och lura läsaren på samma sätt som Christie alltid gör, snarare tvärtom. I de flesta fall är det ganska uppenbart hur det hela ska sluta. Men det är ändå mysig läsning, jag trivs i den lilla engelska byn på 50-talet och Sidney är en karaktär som det är enkelt att tycka om.

Jag fick en riktigt mysig läshelg, om än inte den perfekta deckarupplevelsen.

Morden i Grantchester: Dödens skugga
James Runcie
Förlag och år: Masonit förlag – 2016
Typ och sidor: Inbunden – 461 sidor
Betyg: T T T
Recensionsexemplar

En klart godkänd Harry Potter

När det kommer en uppföljare till en av ens största favoriter genom tiderna är det svårt att veta vad man ska förvänta sig. Även om jag tänker att jag inte ska ha några förväntningar alls så är det klart att de ändå på något sätt är höga. Dels på den nya boken – kan det verkligen funka? Dels på sig själv som läsare – kommer jag att få ut nåt av det även nu, många år senare?

Under läsningen av Harry Potter and the cursed child pendlar jag många gånger mellan vad jag tycker. I början känner jag mig besviken. Scenerna i början är en direkt fortsättning på epilogen i Harry Potter och Dödsrelikerna och ganska tradiga, ärligt talat. Harry och Ginny ska släppa i väg sin son Albus till Hogwarts för första gången (äldste sonen James går redan där), liksom Hermione och Ron vars dotter Rose ska börja där, och både förväntningarna och rädslan är skyhöga. Väl på tåget sätter sig Albus i samma kupé som Scorpius Malfoy – Dracos son – och Rose överger honom. Sedan rusar tiden på i högt tempo, Albus blir insorterad i Slytherin och hånad över att en Potter hamnar i “fel” elevhem. Men efter det följer inte så mycket om livet på Hogwarts, författarna är ivriga att hoppa tre år framåt i tiden och det går så fort att man knappt hänger med. Därav en stor del av besvikelsen. Det går helt enkelt för fort i början, jag hinner inte lära känna karaktärerna ordentligt.

Men det blir bättre. När Albus och Scorpius börjar sitt tredje år börjar deras stora äventyr. De vill hjälpa Delphi Diggory och hennes släkting – Cedric Diggorys pappa – att ta sig tillbaka i tiden, ändra den och få Cedric att överleva den magiska trekampen (från Harry Potter och den flammande bägaren). Hela händelseförloppet triggas dessutom ytterligare av ett rejält bråk mellan Harry och Albus, som gör att Albus med alla medel vill visa sig duglig och göra om någonting bättre än vad hans pappa hade gjort.

Själva “äventyret” har vissa brister, det känns som en del saker löser sig alldeles för enkelt och ibland tänker jag lite “men om det bara är att göra så, varför har ingen gjort det åratal innan då?” Emellanåt är det bara en massa trollformler som enkelt kastas fram och tillbaka och ett väldigt resande i tiden. Men det blir aningens bättre mot slutet.

Och karaktärerna då. Efter att jag läst klart läste jag omdömen på Amazon och förvånas över hur många som är arga över hur personerna agerar. Det finns en massa “Så skulle Harry aldrig säga eller göra”. Men det är klart han kan. 36-åriga Harry är inte samma person som 17-åriga Harry och det är klart att det har hunnit hända en hel massa saker som påverkat honom sedan den senaste boken. Därför är det rätt skönt att han har fått åldras, men ändå fortfarande göra misstag och att han är mänsklig. Likaså Albus och Scorpius är bra karaktärer, båda är oroliga för vad omgivningen ska tycka om dem och hur det ska gå för dem i livet och det kommer fram fint.

Hur är det att läsa ett manus? Det funkar faktiskt riktigt bra. Mycket tack vare att det redan är en så inarbetad miljö och färdiga karaktärer. Vi som är riktiga Harry Potter-fan har inga problem att se scenerna framför oss – vi har ju redan skapat dem eller sett dem på film. Det enda som jag har lite svårt för är att konversationerna emellanåt blir lite stolpiga. Allt måste ju sägas i dialog och en del grejer hade varit bättre om de fått komma fram mellan raderna i vanlig text.

Sammanfattningsvis. Det är en bok för oss som redan innan älskade Harry Potter-världen. Hela boken bygger på tillbakablickar och blir en nostalgitripp. Har man inte den tidigare relationen till böckerna är den garanterat sämre. Men såhär blir det en klart godkänd fortsättning på historien.

MEN. Det räcker nu. Jag hoppas att J K Rowling står fast vid vad hon sagt att det inte ska bli fler historier.

Harry Potter and the cursed child
J K Rowling, John Tiffany och Jack Thorne
Förlag: Little brown book group (2016)
Typ och sidor: Inbunden – 330 sidor
Betyg: T T T

Svåra dilemman

Fiona Maye är domare specialiserad på familjerättsliga fall. Hon dömer i situationer där familjens intresse på olika sätt står emot barnets, det kan till exempel vara på grund av religiösa skäl. Och det är det i just det aktuella fall som boken kretsar kring. Ett 17-årigt Jehovas vittne har insjuknat i leukemi och sjukhuset vill ge honom en blodtransfusion för att han över huvud taget ska kunna ha en chans att överleva, men religionen förbjuder det. Föräldrarna vägrar låta honom få transfusionen och han själv hävdar att han vet vad det innebär att inte ta emot den och att det är Guds mening att han ska klara sig utan någon annans blod i sin kropp. Inte helt enkelt, men Fiona gör allt hon kan för att döma så rättvist som möjligt.

Samtidigt slåss hon med problem på hemmaplan (som alltid i romaner). Hennes man börjar tröttna och vill testa någonting nytt, men utan att för den skull lämna sin fru. Långt ifrån okomplicerat i Fionas värld.

Jag är helt ointresserad av Fionas problem på hemmaplan, men hennes jobb och det specifika fallet är oerhört intressanta. Jag fascineras över hur man orkar ha ett sådant jobb och hur man kan göra det utan att förgås av tankar på hur det hade blivit om man hade dömt på ett annat sätt. Hur man kan stänga av när fallet är klart – om man nu verkligen kan det.

Det är många intressanta moraliska dilemman att ta ställning till och det är bokens styrka. Jag blir dock skeptisk till när Fiona blir lite för personligt inblandad, men tvingas inse att författaren har en tanke med det. Även om jag inte riktigt gillar den hela vägen.

Domaren
Ian McEwan
Förlag: Brombergs (2015)
Typ och sidor: Pocket – 256 sidor
Betyg: 3

Den bästa sortens feel good

Polly och Chris tvingas sätta sitt företag i konkurs och inser samtidigt att de nog ska göra samma sak med sitt förhållande. Eftersom de knappt har några pengar att leva på bestämmer sig Polly för att leta efter det billigast tänkbara boendet – vilket visar sig vara en fallfärdig lägenhet ovanpå ett gammalt bageri, på en ö. Trots hennes bästa väns himlande ögon flyttar hon dit och börjar leta efter orken att ta tag i sitt liv. För att lugna sig ägnar hon sig åt sin favoritsyssla bakning, någonting som snart gör att hon kommer i konflikt med ägaren till den lilla öns bageri. Inte lätt.

Det bästa med den här boken är humorn som träffar rätt nästan hela tiden – och alla underbara beskrivningar av brödbakningen. Jag får nästan svårt att fortsätta läsa för att jag så gärna vill gå och baka bröd i stället. Eller möjligtvis äta det, det hade också funkat.

Plus att jag, precis som Polly, vill ha en liten lunnefågel att ta hand om. Neil, som hon döper honom till, känns så underbart söt. Och visst, det kanske är en detalj som egentligen känns lite överdriven men ibland behöver man små söta lunnefåglar som återvänder för att de älskar en.

Kärlekshistorierna hade jag dock klarat mig utan. Polly lyckas både bli förtjust i en fiskare och en biodlare, och jag antar att tanken är att jag ska börja fundera på vem av dem hon ska välja och hur det ska gå. Men ärligt talat skiter jag fullständigt i det, jag är mer intressant av brödbakningen och Pollys sätt att varva ner.

Får jag också flytta till en liten ö och bara baka bröd?

T T T
Det lilla bageriet på strandpromenaden
Jenny Colgan
Förlag: Massoli förlag (2015)