Recension: Märkta för livet av Emelie Schepp

Read More

Verksamhetschefen på Migrationsverket i Norrköping hittas skjuten i sitt hem och det finns inga spår efter någon gärningsman. Eller jo, men de som finns verkar helt osannolika. Kriminalkommissarie Henrik Levin och kriminalinspektör Mia Bolander kämpar med att komma vidare med fallet och försöker dra i varje tråd. Och så småningom pekar alla trådar mot en pojke, som även han hittas skjuten. Vad är det som händer och varför har pojken mördat mannen?

Den framgångsrika åklagaren Jana Berzelius blir fallets förundersökningsledare och ganska snart inser hon att pojkens historia får henne att minnas mer och mer av sin egen historia. Hon adopterades som nioåring och har bara sporadiska minnen – drömmar – av vad hon upplevt innan dess. Kanske har hon och pojken vissa saker gemensamt, även om det skiljer många år mellan dem? Hon bestämmer sig för att börja luska lite, utan hjälp av Mia och Henrik.

Jag har länge tänkt börja läsa böckerna om Jana Berzelius, främst av lokalpatriotiska skäl. Författaren Emelie Schepp bor i min hemstad Motala och hennes böcker utspelar sig i Norrköping. Och nu äntligen fick jag för mig att börja, vilket jag inte ångrar. Märkta för livet kanske inte var den bästa spänningsromanen jag läst, men den är helt klart välskriven och spännande, vilket räcker gott och väl. Emelie Schepp har dessutom fått flera priser för sina böcker och är en av Sveriges mest framgångsrika egenutgivare (även om hon numera ligger på förlag) och jag kan förstå det.

Jana Berzelius är en annorlunda huvudperson och jag gillar det. Även om hon stundtals är lite odräglig och lite väl hård så förklarar historien varför, och jag antar att man får veta ännu mer om det i senare böcker. Jag vill helt klart läsa vidare i serien.


Märkta för livet
Emelie Schepp
Förlag: Wahlström & Widstrand
Betyg: 3
——
Läst som: E-bok och ljudbok
Sidor: 345 s
Tid: 11:47

Recension: Jag fann dig av Lisa Jewell

Read More
Foto: Piratförlaget

En dag hittar den ensamstående mamman Alice en man på stranden. Han sitter i regnet och stirrar ut över vattnet, utan att göra någonting. Hon kan inte låta bli att gå fram till honom och det visar sig att inte heller han har en aning om vad han gör där. Han verkar ha tappat minnet helt och hållet – han vet inte ens vem han är. Alice förbarmar sig över honom och tar med honom hem. Kanske kan hon hjälpa honom att minnas?

Samtidigt är den unga kvinnan Lily helt förstörd eftersom hennes man Carl är spårlöst försvunnen. De är nygifta och han skulle aldrig lämna henne, men ändå har hon svårt att bli tagen på allvar av polisen och bestämmer sig för att försöka hitta honom på egen hand. Någonting måste ju ha hänt om han inte kommer hem till henne.

Alice och Lilys historier varvas med en tillbakablick på någonting som hände för drygt 20 år sedan i den lilla orten där Alice bor. Man förstår snabbt att den såklart hänger ihop med mannen utan minne på något sätt, men inte exakt hur eller vem i den historien som han faktiskt är. Det gör att det som egentligen bara är en vanlig roman även blir spännande och gör att man inte kan sluta läsa.

Det är en välskriven historia och det märks att Lisa Jewell har lagt ner tid på då-historien. Den är snäppet bättre än nu-delen, även om båda haltar lite på slutet. Det är som att hon kom på att det börjar bli dags att avsluta och försöker knyta ihop säcken lite för snabbt. Men vägen fram dit är helt klart läsvärd.

Jag fann dig
Lisa Jewell
Printz Publishing (2017)
Betyg: 3
—————
Läst som: Ljudbok
Uppläsare: Maria Lyckow
Längd: 9 timmar och 20 minuter

Småmysig fortsättning

Read More

Jag blev helt kär i Det lilla bageriet på strandbageriet när vi läste den i vår bokcirkel för nästan ett år sedan. Den fick mig både att vilja ha en lunnefågel och vilja baka bröd – eller åtminstone äta bröd. Ända sedan dess har jag tänkt att jag ska läsa de båda fortsättningarna, men det har inte blivit av förrän nu. Det där med fortsättningar på historier som egentligen inte har någon självklar fortsättning går ju inte alltid så bra. Men jag tar dem en i taget och i det här inlägget blir det den första; Sommar på strandpromenaden.

Polly och Huckle har flyttat in i fyren och allt är fantastiskt. Polly sliter på det lilla bageriet men trivs för första gången på länge riktigt bra med sitt liv. Tills ägaren till bageriet plötsligt dör och hennes syster tar över. Systerns son får i uppdrag att effektivisera rörelsen och hans åsikter om hur man bör driva ett bageri går inte riktigt ihop med sättet som Polly fått det så framgångsrikt på. Snarare innebär de raka motsatsen och det skär sig ganska snart. Polly står utan jobb men med en fallfärdig fyr att ta hand om. Vad ska hon göra nu?

Här finns lite samma känsla som i den första, och den påminner rätt mycket om de problem som Polly fick brottas med där. Men trots att de egentligen är ganska lika fungerar det bra. Det är mysigt, även om det känns lite hopplöst när man för en stund nästan tror att Polly och Huckle är på väg att göra slut. Neil, den lilla lunnefågeln, hoppar runt och är söt och jag önskar återigen att jag hade en lunnefågel som husdjur. Och jag blir sugen på att baka bröd.

Så är man ute efter en mysig stund till är det här absolut en läsvärd bok. Den är inte djup överhuvudtaget, men ibland behöver man bara något lättsmält och gott.

Sommar på strandpromenaden
Jenny Colgan
Massolit förlag (2016)
Betyg: 3

3 x Börjlinds

Read More

Inför höstens Bokens afton läste jag för första gången någonting av Cilla och Rolf Börjlind och blev helt lyrisk. Varför hade jag missat dem? Det var ju helt fantastiskt. I alla fall boken jag läste, Sov du lilla videung, och jag insåg att jag måste ta reda på om de tre tidigare böckerna var lika bra.

Nu var det dags och på två veckor har jag plöjt igenom de tre tidigare och jag känner nästan att de förtjänar att sammanfattas i ett och samma inlägg.

Alla tre i korthet: Det var inte speciellt svårt att sträckläsa alla tre. De är utan tvekan spännande. Men var och en har sina styrkor och sina svagheter. Självklart blir huvudpersonerna väldigt inblandade, som det brukar vara i deckare, och det är det jag har vissa svårigheter med. Framför allt i den första. Men sammantaget är det en väldigt välskriven och bra serie. Men den sista – Sov du lilla videung – är klart den bästa.

Springfloden: En gravid kvinna hittas nergrävd vid vattenkanten på 1980-talet och fallet får aldrig någon lösning. Nu, många år senare, tar polisstudenten Olivia Rönning upp fallet i en skoluppgift och kommer på helt nya saker som gör att man gör flera framsteg, och lyckas även leta reda på den före detta polisen Tom Stilton som hade hand om fallet då, men numera är hemlös. Men Olivia kommer för nära vissa personer och riskerar att dras in alldeles för mycket själv. Och till slut gör hon det, vilket är det jag har mest emot med den här boken. Det kommer en twist som jag helt klart hade kunnat vara utan, det blir för skruvat på slutet. Risken finns att jag inte hade fortsatt läsa om jag hade börjat med den här boken (nu råkade jag ju börja med den fjärde), för jag blir rätt irriterad på slutet. Utan tvekan är det här den svagaste boken i serien.

Den tredje rösten: Olivia har efter det som hände i slutet på första boken bestämt sig för att inte bli polis och ger sig ut och reser. När hon kommer hem har hennes mammas granne begått självmord – men frågan är om det verkligen är självmord. Olivia stöttar mannens dotter och inser snart att det finns åtminstone två potentiella mordmotiv bakom i stället. Samtidigt har Tom Stilton tagit sig upp från hemlösheten och åker ner till Frankrike för att hjälpa en vän att ta reda på mer om ett mord som har begåtts där. Att allting hör ihop känns självklart från första stund, så det är ingen spoiler att säga det. Lite bättre hopknutet än i första boken är det och det känns som att paret Börjlind hittat sin stil lite mer i den här boken. Det är lagom högt tempo och välskrivet.

Svart gryning: Det här är den boken som gör riktigt ont i magen att läsa, för det handlar om mördade barn. En liten flicka hittas med nacken avvriden i en sandlåda i Skåne och någon dag senare händer samma sak i Stockholm. Olivia är polis igen och jobbar nere i Skåne och blir självklart indragen i fallet med flickan. Frågan är om de båda morden hör ihop och om de i så fall är hämndmord eller kanske rasistmord (båda barnen har utländskt ursprung)?
Här börjar jag närma mig känslan jag hade när jag läste Sov du lilla videung. Det är vidrigt, men samtidigt spännande – och helt omöjligt att lägga ifrån sig. Även om man ganska snart förstår hur det hela hänger ihop så blir det lika spännande varje gång poliserna går åt fel håll.

Sedan då? Eftersom jag tycker att böckerna blir bättre och bättre så hoppas jag självklart på en femte del om Olivia Rönning och Tom Stilton. Vi får väl se vad den kan handla om.

Cilla och Rolf Börjlind
Springfloden (2012) – Betyg: 2
Den tredje rösten (2013) – Betyg: 3
Svart gryning (2014) – Betyg: 3

Läsvärd fortsättning

Read More

Skitig och vacker vänskap – den rubriken satte jag på min recension av första delen i Elena Ferrantes hyllade serie om vännerna Elena och Lila. I andra boken Hennes nya namn har de båda flickorna vuxit upp till unga kvinnor, är fortfarande vänner (oftast), men Lilas tillvaro är inte lika skitig längre och livet är långt ifrån detsamma som förut. Lila har gift sig, men äktenskapet blev inte riktigt vad hon hade väntat sig utan är snarare en fullständig katastrof. Hon testar alla möjliga sätt att ta sig ur det, men det visar sig vara lättare sagt än gjort. Samtidigt fortsätter Elena att studera, vilket tar henne längre och längre bort från väninnan. De börjar helt enkelt leva olika liv i olika världar, men ändå är det något som hela tiden drar dem tillbaka till varandra.

De båda kvinnornas liv fascinerar fortfarande, framför allt för att de börjar närma sig vuxenlivet och försöker anpassa sig till det. Det är intressant att läsa om hur man ser på kvinnor, framför allt unga sådana, och äktenskapets roll. Hur kvinnan ska foga sig efter mannen, men ändå kan gnälla öppet på honom, och hur det är okej att slå sin fru, men inte någon kvinna utanför. Hur svårt det är för en kvinna att ta sig ur ett äktenskap som inte funkar. Och så vidare.

Även om jag tycker att det är läsvärt och bitvis riktigt intressant så blir det också lite segt. Andra boken är tjockare än den första och en bit in börjar jag känna att det går lite för långsamt. Det känns mycket med två böcker till om Elena och Lila – vad mer kan hända som gör det intressant? Historien hade tjänat på att komprimeras lite, för jag är inte säker på att jag kommer att orka två lika tjocka böcker till. De har varit bra, men inte så bra som hajpen kring dem säger.

Men förmodligen kommer jag att göra det. Jag måste ju veta vad det är som ska hända och hur det kommer att gå för de båda kvinnorna.

Hennes nya namn
Elena Ferrante
Förlag: Norstedts (2016)
Typ och sidor: Inbunden – 493 sidor
Betyg: 3

Smärtsamt och intressant

Read More

14-årige André hamnar under 1940-talet på mentalsjukhus efter att ha ljugit om att han är föräldralös.  På mentalsjukhuset finns en mystisk läkare vid namn Kaufmann, som experimenterar med utvalda barn på olika sätt. Som vuxen försöker André ta reda på mer om vem Kaufmann egentligen var och vad hans experiment ledde till. Både genom att försöka backa i sitt eget minne och genom att leta upp folk som kände honom och kan berätta mer.

Författaren Karl Almén Burman grundar alltihop på berättelser från sin farmor som jobbade på Vadstena mentalsjukhus. Därför finns det en trovärdighet i det han skriver och i och med att jag vet att det är sant kommer jag också på mig själv för att googla och se om det verkligen stämmer. Det är en hemsk verklighet och när det är barn som står i centrum gör det extra ont.

Jag är dock inte superförtjust i sättet boken är skriven på, alla hopp mellan dåtid och nutid. Jag förstår att Almén Burman vill visa kampen efteråt, hur André får slåss med sig själv på grund av det som hände, men jag hade fastnat mer i historien om den fått fortgå i kronologisk ordning med mindre fokus på nutiden. Och om jag fått lära känna personerna mer, fokus hamnar på sjukhuset – vilket i och för sig görs riktigt bra. Men jag hade velat komma ännu närmare karaktärerna.

Men den är helt klart både skrämmande och intressant.

Kaufmanns utvalda
Karl Almén Burman
Förlag: Hoi förlag (2016)
Typ och sidor: Inbunden – 228 sidor
Betyg: 3
Recensionsex

När ett överraskande slut blir det bästa

Read More

Mancebo driver en liten speceributik “vid foten av Montmartre” som han själv tycker om att säga. Hans dagar följer samma mönster, det händer inte mycket spännande. Tills en kvinna en dag kommer och ber honom spionera på hennes man. Han bor på andra sidan gatan och hon misstänker att han är otrogen. Och eftersom Mancebo ändå tillbringar så mycket tid på sin pall utanför butiken borde han väl kunna se vad som egentligen är på gång? Mancebo tar sig an uppdraget på fullaste allvar, men plötsligt börjar han se saker med andra ögon och upptäcker helt andra saker än de han får betalt för.

Samtidigt finns en annan parallellhistoria. En utbränd journalist på väg tillbaka får plötsligt ett mystiskt jobb – hon ska sitta på översta våningen i ett kontorshus och vidarebefordra mejl. Mejl som bara består av konstiga sifferkombinationer, helt utan mening vad hon kan se. Och i slutet av varje dag får hon en blombukett av receptionisten som tack för dagen.

Böcker som utspelar sig i Paris brukar på något sätt alltid bli lite småmysiga och så är det även med den här, även om den egentligen inte handlar så mycket om Paris. Jag fastnar mest för kvinnans historia, speciellt för att hon träffar en del intressanta personer, och hade gärna vetat mer om henne. Jag trivs inte lika bra i delarna om Mancebo, han och hans familj är lite för schablonaktiga.

Själva historien är helt okej. Kvinnans är som sagt bäst, Mancebos blir emellanåt lite trist.
Det är uppenbart att de båda historierna, som det ju faktiskt egentligen är, kommer att vävas samman. Men det går aldrig att lista ut exakt hur de kommer att göra det. En stor eloge för det – för oftast när det är så kan man åtminstone gissa när det börjar närma sig. Men inte i den här boken, det blir en rejäl överraskning. Och den överraskningen är helt klart det bästa med boken och värd att vänta på.

Vid foten av Montmartre
Britta Röstlund
Förlag: Norstedts (2016)
Typ och sidor: E-bok, 350 sidor
Betyg: T T T
Boken är ett recensionsex

Oväntat bra om finansvärlden

Read More
Foto: Anna-Lena Ahlström/Piratförlaget

När jag en dag i somras skulle ut och köra bil letade jag febrilt efter en bra ljudbok. Helst spännande, det blir oftast så mycket bättre då (eftersom jag och ljudböcker inte är de bästa vänner). I min ljudboksapp låg Fartblinda av Carolina Neurath som Månadens bok och jag tänkte “Varför inte, det låter ju helt okej”.

Hade jag hört/läst mer om den och förstått vad den verkligen handlade om hade jag förmodligen inte valt den. Jag trodde att jag valde en vanlig deckare, medan det mesta visade sig handla om bankväsendet och aktieportföljer. Ingenting jag oftast faller för. Men därför är jag också glad att jag inte visste vad det var för bok.

Alltihop börjar med att en högt uppsatt person inom en av Sveriges främsta banker hittas död nedanför sin balkong. Ekonomijournalisten Beatrice Farkas upptäcker att hon har ett missat samtal från honom från natten och misstänker att någonting inte är som det ska. Och därifrån kastas vi tillbaka i tiden, till när bankens vd får veta att banken riskerar konkurs, till när de ska försöka undvika den hemska situationen och till när Beatrice Farkas försöker rota i allt det som hon misstänker är fel.

På något sätt blir allting väldigt intressant, trots att jag inte alls är intresserad av ekonomi på det sättet. Jag förstår inte allt som nämns, men det gör ändå inte någonting. Det finns mycket runtomkring som är intressant. En stor anledning till det är förmodligen att Carolina Neurath uppenbarligen är väldigt kunnig om det hon skriver om. Och det blir bra att sätta en ung, kvinnlig journalist som huvudperson, trots att hon egentligen är ganska klichéartad och följer mallen för journalister i deckare (envis, går emot sin chefs beslut, hamnar alltid mitt i det som händer). Väldigt många personer är antingen svarta eller vita, onda eller goda och det känns också sådär emellanåt.

Men i det stora hela är det en bra bok. Framför allt mycket bättre än vad jag hade förväntat mig utifrån ämnet.

Fartblinda
Carolina Neurath
Förlag: Piratförlaget (2016)
Typ och sidor: Ljudbok/e-bok – 373 sidor
Betyg: 3

En mysig deckarhelg

Read More

Eftersom jag sällan ser deckare på tv hade jag helt missat Morden i Grantchester som tydligen gick på SVT förra året. Men därför fick jag kanske också en ännu trevligare lässtund när boken bakom nyligen dök upp i min brevlåda och jag nu i helgen placerade mig i soffan med den i knät.

Sidney Chambers är präst i den lilla engelska byn Grantchester, men blir även ofrivilligt detektiv när en kvinna kommer till honom efter att hennes älskare begått självmord. Hon är övertygad om att han aldrig skulle göra en sådan sak och ber prästen att hjälpa henne att luska reda på sanningen. Nyfiken som han är kan han inte låta bli att göra henne till viljes och det är bara början på hans karriär som amatördetektiv. Som tur är har han en god vän som är kommissarie och som litar på honom och hans insikter mer än vad den vanliga polisen förmodligen skulle ha gjort.

Boken består av flera olika fall som Sidney dras in i; allt från mord till stulna smycken. Och mot slutet är han oftast dessutom med när de begås. Kanske lite för mycket för att vara sant, men även Agatha Christies huvudpersoner är ju ofta med när brotten begås.

För det känns tydligt att det är Agatha Christie-känslan som författaren James Runcie vill åt. Han lyckas inte alls skapa samma spänning och lura läsaren på samma sätt som Christie alltid gör, snarare tvärtom. I de flesta fall är det ganska uppenbart hur det hela ska sluta. Men det är ändå mysig läsning, jag trivs i den lilla engelska byn på 50-talet och Sidney är en karaktär som det är enkelt att tycka om.

Jag fick en riktigt mysig läshelg, om än inte den perfekta deckarupplevelsen.

Morden i Grantchester: Dödens skugga
James Runcie
Förlag och år: Masonit förlag – 2016
Typ och sidor: Inbunden – 461 sidor
Betyg: T T T
Recensionsexemplar

En klart godkänd Harry Potter

Read More

När det kommer en uppföljare till en av ens största favoriter genom tiderna är det svårt att veta vad man ska förvänta sig. Även om jag tänker att jag inte ska ha några förväntningar alls så är det klart att de ändå på något sätt är höga. Dels på den nya boken – kan det verkligen funka? Dels på sig själv som läsare – kommer jag att få ut nåt av det även nu, många år senare?

Under läsningen av Harry Potter and the cursed child pendlar jag många gånger mellan vad jag tycker. I början känner jag mig besviken. Scenerna i början är en direkt fortsättning på epilogen i Harry Potter och Dödsrelikerna och ganska tradiga, ärligt talat. Harry och Ginny ska släppa i väg sin son Albus till Hogwarts för första gången (äldste sonen James går redan där), liksom Hermione och Ron vars dotter Rose ska börja där, och både förväntningarna och rädslan är skyhöga. Väl på tåget sätter sig Albus i samma kupé som Scorpius Malfoy – Dracos son – och Rose överger honom. Sedan rusar tiden på i högt tempo, Albus blir insorterad i Slytherin och hånad över att en Potter hamnar i “fel” elevhem. Men efter det följer inte så mycket om livet på Hogwarts, författarna är ivriga att hoppa tre år framåt i tiden och det går så fort att man knappt hänger med. Därav en stor del av besvikelsen. Det går helt enkelt för fort i början, jag hinner inte lära känna karaktärerna ordentligt.

Men det blir bättre. När Albus och Scorpius börjar sitt tredje år börjar deras stora äventyr. De vill hjälpa Delphi Diggory och hennes släkting – Cedric Diggorys pappa – att ta sig tillbaka i tiden, ändra den och få Cedric att överleva den magiska trekampen (från Harry Potter och den flammande bägaren). Hela händelseförloppet triggas dessutom ytterligare av ett rejält bråk mellan Harry och Albus, som gör att Albus med alla medel vill visa sig duglig och göra om någonting bättre än vad hans pappa hade gjort.

Själva “äventyret” har vissa brister, det känns som en del saker löser sig alldeles för enkelt och ibland tänker jag lite “men om det bara är att göra så, varför har ingen gjort det åratal innan då?” Emellanåt är det bara en massa trollformler som enkelt kastas fram och tillbaka och ett väldigt resande i tiden. Men det blir aningens bättre mot slutet.

Och karaktärerna då. Efter att jag läst klart läste jag omdömen på Amazon och förvånas över hur många som är arga över hur personerna agerar. Det finns en massa “Så skulle Harry aldrig säga eller göra”. Men det är klart han kan. 36-åriga Harry är inte samma person som 17-åriga Harry och det är klart att det har hunnit hända en hel massa saker som påverkat honom sedan den senaste boken. Därför är det rätt skönt att han har fått åldras, men ändå fortfarande göra misstag och att han är mänsklig. Likaså Albus och Scorpius är bra karaktärer, båda är oroliga för vad omgivningen ska tycka om dem och hur det ska gå för dem i livet och det kommer fram fint.

Hur är det att läsa ett manus? Det funkar faktiskt riktigt bra. Mycket tack vare att det redan är en så inarbetad miljö och färdiga karaktärer. Vi som är riktiga Harry Potter-fan har inga problem att se scenerna framför oss – vi har ju redan skapat dem eller sett dem på film. Det enda som jag har lite svårt för är att konversationerna emellanåt blir lite stolpiga. Allt måste ju sägas i dialog och en del grejer hade varit bättre om de fått komma fram mellan raderna i vanlig text.

Sammanfattningsvis. Det är en bok för oss som redan innan älskade Harry Potter-världen. Hela boken bygger på tillbakablickar och blir en nostalgitripp. Har man inte den tidigare relationen till böckerna är den garanterat sämre. Men såhär blir det en klart godkänd fortsättning på historien.

MEN. Det räcker nu. Jag hoppas att J K Rowling står fast vid vad hon sagt att det inte ska bli fler historier.

Harry Potter and the cursed child
J K Rowling, John Tiffany och Jack Thorne
Förlag: Little brown book group (2016)
Typ och sidor: Inbunden – 330 sidor
Betyg: T T T