Besviken

Den förlorade symbolen – Dan BrownDen förlorade symbolen
Dan Brown
Albert Bonniers förlag (2009)

Efter tips från mina vänner läste jag för ett par år sedan Da Vinci-koden av Dan Brown. De hade tyckt att den var helt fantastisk och att jag borde läsa den. Så det gjorde jag, och tyckte att den var väldigt bra. En riktig sträckläsningsbok.

Förra året tog jag så tag i Änglar och Demoner. Och i det här fallet blev jag helt såld, den var verkligen fruktansvärt bra. Jag fastnade totalt. Jag tyckte nog att Dan Brown var ett geni, kanske nästan en 2000-talets Agatha Christie i manskropp.

Men för ett tag sedan läste jag ut hans senaste bok, Den förlorade symbolen. Jag hade verkligen velat kunna säga att den var lika bra som i alla fall Da Vinci-koden, men tyvärr så kan jag inte göra det. Jag skulle vilja kunna stå fast vid min tanke om att han är en Agatha Christie i manskropp, men det kan jag tyvärr inte heller göra.

Jag blev riktigt besviken. Fast samtidigt var jag tvungen att fortsätta läsa och se vad som hände. Dan Brown har inte alls samma möjligheter och är inte på långt när lika skicklig som Agatha Christie. Han har skrivit en historia, och den skrev han i de båda tidigare böckerna också. Ingenting nytt händer. Förutsägbart, och inte alls några oväntade vändningar.

Eller jo, kanske, men oväntade vändningar som är likadana som de tidigare böckerna, så att de blir väntade i stället.

Tråkigt. Men tyvärr så var det nog den sista Dan Brown-boken jag orkade längta efter. Jag kan inte säga att jag inte kommer att läsa om han kommer med en ny, men jag hoppas i så fall att det dröjer och att han har lärt sig något nytt. Annars blir det inget bra.

(Originalet publicerades den 4 maj på Booklovin’)

af Ugglas förvånade mig

Hjälp, vem är jag? – Caroline af Ugglas och UKONHjälp, vem är jag?
Carolina af Ugglas & UKON
Piratförlaget (2010)

Självklart tycker jag att jag är speciell. Har ett starkt ego. Jag är mitt eget universums centrum. Men är det så för alla? Då är kanske jag inte så speciell? Eller så är alla speciella! Så vad fan skulle jag skriva om?

Så skriver Caroline af Ugglas i inledningen om att hon blev kontaktad och ombedd att skriva en bok. Så småningom föddes idén att hitta en psykolog, ha en rad sessioner som spelas in och till slut göra en bok av det. Efter några misslyckade försök träffade hon på psykologen och poeten Ulf Karl Olov Nilsson (UKON) som tyckte att det var en intressant tanke.

Boken är alltså deras terapisamtal. En timme gånger tolv tillfällen, varje gång med ett eget tema. Caroline pratar om hur hon som barn/ung tyckte om att provocera; reta grannarna, förstöra saker, hur hon uppfattar sitt kändisskap, vad kärlek är, hur mycket Melodifestivalen betyder, om sina tvångstankar (som att slänga ut små barn från balkonger) och mycket mycket mer.

Det är helt enkelt en självbiografi, fast i en helt annan form. En intressant form, jag trodde från början att det skulle vara svårläst och irriterande. Men jag tycker att det blev ganska bra. Det är inte alls svårt att hänga med i vem som säger vad, och hade jag bara vetat hur UKON pratar hade jag hört också hans röst i mitt huvud.

Något som jag dock inte riktigt förstår mig på är UKON:s och Carolines kommentarer i slutet av varje kapitel, där de skriver om vad de har pratat om. UKON:s delar blir för det mesta bara en sammanfattning av det som sagts. Jag antar att tanken är att han ska analysera henne och försöka konstatera saker, men jag tycker inte att det fungerar alls. Jag har svårt att hålla koncentrationen och blicken kvar vid just de sidorna.

Jag är inte Caroline af Ugglas största fan, men hon har helt klart stigit en smula i graderna efter att jag läst boken. Jag “förstår” hur hon funkar, åtminstone kan jag tänka mig in lite i hennes huvud. Tvångstankarna är helt absurda och de kommer jag aldrig att förstå, liksom varför hon egentligen betedde sig så elakt som hon gjorde som ung. Men jag tycker att jag lär känna henne lite. Hon vet inte vem hon är, men på något sätt tycker jag ändå att hon har en väldig självinsikt och har lärt sig vad som funkar och inte för henne. Hon står för det hon tycker och det är imponerande, speciellt när hon lever i en så ytlig och förutbestämd värld som musiken.

Boken är lite lång kanske, det blir lite svårt att tycka om sättet den är skriven på så länge. Men det är annorlunda, och framför allt därför som jag fortsätter läsa och vill veta vad de ska komma fram till.

Huss, Huss – vad tycker jag egentligen?

Den som vakar i mörkretDen som vakar i mörkret – Helene Tursten
Helene Tursten
Piratförlaget

En kvinna hittas på en kyrkogård i Göteborg; invirad i plast och ordentligt strypt med ett blått snöre, ett sånt som man hänger tvätt på. Några dagar senare hittas en kvinna till, i samma ålder, på samma sätt fast på en annan kyrkogård.

Båda kvinnorna hade ett par dagar innan mordet fått en vit krysantemum lämnad på dörrhandtaget. Och foton hemskickade, där de sitter tillsammans med en man och äter eller pratar.

Problemet för Irene Huss och de andra är att det inte verkar finnas någon som helst logik i morden. Varför har de blivit mördade? Vad är egentligen den gemensamma nämnaren? Vem är mördaren?

Samtidigt blir Irene Huss själv rejält skrämd. Någon har gått i hennes rabatter, flyttat trädgårdssoffan och lämnat hemska tecken i brevlådan. Har det något med morden att göra?

Den nionde boken om kriminalinspektör Irene Huss håller ett högt tempo och det dröjer länge innan spaningsgruppen gör några framsteg i sökandet efter den skyldige. Men det är lätt och flyter på. Handlingen rör sig och man följer enkelt med. Man behöver inte tänka på att vända sidorna; korta, händelserika kapitel gör att boken i princip läser sig själv.

Har du inte läst någon av de tidigare böckerna? Det hade inte jag heller innan jag tog upp den här. Så strunta helt enkelt i det, det går helt klart att läsa den här ändå. Det är skönt att slippa reflektioner som påpekar vad som hänt i de tidigare böckerna och enkelt att hänga med, även som nybörjare på Irene Huss.

Dock är det något som gör att det knyter sig mellan mig och boken. Som gör att vi hamnar på lite avstånd. Och jag har lite svårt att sätta fingrarna på vad det är. Det är inte rytmen, inte spänningen och inte trovärdigheten. Men något gnager inombords, och den kommer inte att hamna bland mina absoluta deckarfavoriter. Tyvärr.

Men Helene Tursten skriver levande och enkelt. Att efter åtta böcker fortfarande lyckas skapa spänning och trovärdighet som om det vore första eller andra gången, i den nionde, är en konst. Väl värd en eloge.

Klyschigt och förvirrande

MidvinterblodMidvinterblod – Mons Kallentoft
Mons Kallentoft
Natur & Kultur (2007)

En fruktansvärt kall februaridag hittas en man upphängd i ett träd utanför Linköping. Hans skinn är borta på magen och han ser ut att ha dött en hemsk död. Malin Fors och hennes kollegor vid Linköpingspolisen kallas dit och slås av det absurda i sammanhanget.

Mannen visar sig vara en ensam människa, som alla i Ljungsbro kände till, men ingen någonsin pratade med. Möjligtvis om, men bara för att han var så konstig. Inga vänner, inga rena fiender. Bara plågoandar.

Idén att det är ett ritualmord dyker upp. En forskare känner igen fenomenet Midvinterblot, som är ett slags offer, och den teorin får bli en del i sökandet efter mördaren. Men även oväntade familjekopplingar dyker upp. För det mesta famlar Malin Fors och de andra i blindo, men då och då tror de att de hittar någonting…

Jag tycker tyvärr att den här boken är rätt typisk. Typisk för dagens deckare. Spännande, händelserik, men utan riktiga förklaringar. Jag får aldrig veta varför mannen i trädet blev mördad. Och var logiken i att polisen kom på det egentligen finns. Allt är lite för klyschigt; lite för mycket amerikansk polisteveserie för att jag ska kunna tro på det.

Så ena stunden vänder jag blad som om jag aldrig gjort något annat. Suger i mig vartenda ord och är med i handlingen, går bakom Malin Fors och hennes kollega Zeke när de knackar på ännu en dörr. Andra stunden vill jag i princip slänga bort boken i ett hörn och glömma bort att jag lagt den där.

Den är bra, fast klyschig. Alldeles för klyschig. Jag kan nog inte hålla med om det som står på omslaget; att han är bra mycket bättre än Stieg Larsson. Nej, men det är okej. Kanske ungefär som Stieg Larsson. Eller lite sämre. Men inte mer.