Strage följer med

Fans
Fredrik Strage
Natur & Kultur (2005)

Fans är en reportagebok, där Fredrik Strage följer med ett antal personer som dyrkar kändisar. Han följer med Jeannette till USA när hon ska demonstrera utanför domstolen när Michael Jackson åtalats för pedofili, klottrar på väggen utanför Darins lägenhet tillsammans med två tjejer, hälsar på Gert van der Graaf i Holland och går på Westlifekonsert med Hamster Girls. Utöver allt det berättar han dessutom en del andra historier, och tittar tillbaka på hur idoldyrkandet har sett ut i historien.

Jag gillar att Strage är med. Han berättar inte historierna från något ovanifrånperspektiv. Han är inte negativt inställd till fansen. Utan han berättar deras historier, ur deras perspektiv. Han berättar “Lena Nyléns” historia (fingerat namn) om varför hon brände ner Evert Taubes Sjösala. Och länge funderar man på om det som händer verkligen händer, eller om det är på riktigt. Allt är hur hennes perspektiv, och det är inte förrän mot slutet som man inser att hon är psykiskt sjuk och har hittat på allting. Men Strage berättar historien på ett bra sätt.

Jag har lite svårt för de mer faktabaserade delarna, mest för att de tappar tempot som resten av boken har. Det blir mycket fakta och mycket källhänvisningar, som stoppar upp läsflödet.

Men vissa delar gillar jag riktigt mycket. Mina favoriter är nog när han besöker Gert van der Graaf, Agneta Fältskogs stalker som lyckades bli tillsammans med stjärnan, och historien om “Lena Nylén”.

Börjar bra, men…

Hitta vilseHitta vilse
Carin Hjulström
Forum (2010)

Frida Fors har nu gått klart sin journalistutbildning och ska söka jobb på den stora tidningsdraken Aftonpressen (hmm…). Arbetsintervjun blir till jobb, men ingenting blir riktigt som hon tänkt sig. Hon får snabbt möta den hårdnackade och elaka kvällstidningsjournalistiken, som inte tar någon som helst hänsyn till hur hennes texter var tänkta från början. När dessutom ett sparpaket dyker upp efter hennes första vecka är det slut på drömmen om journalistjobb i storstaden. Sist in, först ut. Och där står Frida, utanjobb och med en jättedyr hyra. Ska hon sälja sin själ och gå över till den andra sidan – informatörsyrket i stället?

Jag gillade verkligen Carin Hjulströms debut Finns inte på kartan, kanske just för att den handlar om journaliststudenten Frida Fors som jag ju faktiskt kan känna igen mig lite i eftersom jag också läser till journalist. Men om den boken övertygade mig om att det kan vara riktigt roligt att jobba på en liten lokalredaktion, så gör den här boken att jag blir lite rädd för kvällstidningar och hur man jobbar där.

Det är inte direkt någon snäll bild som Carin ger av Aftonpressen, och det känns väldigt troligt att mycket är hämtat från verkligheten (trots att namnet är ändrat). Fridas texter blir ändrade extremt mycket, och ingen visar någon hänsyn alls.

Och det är i princip så länge som hon är kvar på Aftonpressen som boken är bra. När hon ger sig ut i Stockholm utan jobb börjar allting gå lite för bra, lite för snabbt och bli lite för overkligt. Och ju längre tiden går, desto mer förstärks den känslan. Tyvärr. För Frida blir som någon sorts “hjältinna” som räddar en massa människor, och jag vet inte riktigt om jag gillar den bilden av henne. Måste hon vara så perfekt?

Bra, men i fel format

Filosofiska söndagsklubben – Alexander McCall SmithFilosofiska söndagsklubben
Alexander McCall Smith
Damm förlag (2004)
Ljudbok

Isabel Dalhousie råkar efter en kväll på teatern se en man falla ner från översta balkongen i salongen. Han faller förbi henne och hon ser hans ansikte på väg ner mot marken. Den unge mannen överlever inte, och Isabel kan inte låta bli att fundera på hur han föll; snubblade han, eller blev han knuffad?

Isabel Dalhousie bor i Edinburgh och är redaktör för tidskriften Praktiskt tillämpad etik, vilket gör att hon ofta drar paralleller till det som händer runtomkring henne, på ett filosofiskt plan. Även den unge mannens död påverkar henne starkt och hon börjar nysta i vad det kan bero på. Hon blir lite av en privatspanare, vilket även får konsekvenser för henne själv.

Samtidigt som hon funderar på mannens död händer dock mycket annat. Mycket handlar om hennes brorsdotter Kate, som har en pojkvän som Isabel inte är speciellt förtjust i. Hon tycker i stället att Kate borde ta tillbaka sin gamle pojkvän Jamie. Så mycket handlar också om det, och hur Isabel skulle vilja bli av med Toby, som pojkvännen heter.

Jag tror tyvärr inte att jag fick en rättvis bild av den här boken genom att lyssna på den. Det tog lång tid innan jag som ovan ljudbokslyssnare kom in i historien, och det är lite för mycket sidohistorier för att jag riktigt ska fastna. Men jag misstänker starkt att jag hade fått en helt annan uppfattning av boken om jag i stället läst den.

För jag är intresserad av deckare, och av filosofi, så jag tror att det här hade varit en bra blandning. Jag har tidigare läst den första boken om Damernas Detektivbyrå och den gillade jag. Filosofiska söndagsklubben är i ungefär samma stil, vilket även innebär att den har många sidospår (som sagt). Något som jag tror kan vara både positivt och negativt, och i det här fallet blev mer negativt.

Men Isabel har ändå fångat mitt intresse. Mot slutet började jag fastna och jag vill veta mer om henne. Så det finns en stor chans att jag ger mig på nästa bok också, fast i klassiskt blädderformat då.

Vackert och ömsint

Skynda att älska – Alex SchulmanSkynda att älska
Alex Schulman
Forum förlag (200)

Fem år efter sin pappas död bestämmer sig Alex för att åka tillbaka till familjens sommarstuga i Värmland. Ett besök som tar emot och gör ont, det är inte för inte som han valt att glömma och lämna bakom sig.

Pappans död tog hårt på Alex, som hela livet stått sin pappa nära. Och när han klivit över tröskeln till stugan inser han att han aldrig kommer att komma över det heller. Han inser att han måste tänka på det, minnas och få prata om det för att kunna lämna det bakom sig och leva vidare på ett bra sätt.

Boken är full av minnen, saker som Alex upplevt tillsammans med sin pappa Allan. Midsomrarna i stugan med Coca Cola Cup, hur pappan alltid köpte blommor till mamma, hur pappa blev äldre och äldre, hur räkor ska vara som bäst och mycket mycket mer.

Det är en väldigt fin skildring av en förälder. Alex skriver i stort sett bara positivt om sin pappa, och det märks hur mycket Allan betydde för Alex. Det är varmt och lite rosenskimrande. Bortsett från när föräldrarna bråkar, så klart. Men annars verkar Alex bara ha fina minnen av sin far. Frågan är om det var så, eller om det är så man ser tillbaka på en förälder som har dött.

Och visst är det fint. Det fungerar när boken inte är så jättelång. Hade han skrivit mer hade jag nog velat ha något annat också, en konflikt, eller någon mer förändring än ålderdom. Men jag gillar att Alex känns så personlig och öm, det stämmer inte riktigt med den bild jag har av honom som samhällskritiker. Jag hade nog mer tänkt mig att han varit revolterande som ung, och att han kanske inte alls varit så nära sin pappa som han faktiskt var.

En fin barndomsskildring helt enkelt. Jag tycker mycket mer om den här, än till exempel Mig äger ingen av Åsa Linderborg.

Besviken

Den förlorade symbolen – Dan BrownDen förlorade symbolen
Dan Brown
Albert Bonniers förlag (2009)

Efter tips från mina vänner läste jag för ett par år sedan Da Vinci-koden av Dan Brown. De hade tyckt att den var helt fantastisk och att jag borde läsa den. Så det gjorde jag, och tyckte att den var väldigt bra. En riktig sträckläsningsbok.

Förra året tog jag så tag i Änglar och Demoner. Och i det här fallet blev jag helt såld, den var verkligen fruktansvärt bra. Jag fastnade totalt. Jag tyckte nog att Dan Brown var ett geni, kanske nästan en 2000-talets Agatha Christie i manskropp.

Men för ett tag sedan läste jag ut hans senaste bok, Den förlorade symbolen. Jag hade verkligen velat kunna säga att den var lika bra som i alla fall Da Vinci-koden, men tyvärr så kan jag inte göra det. Jag skulle vilja kunna stå fast vid min tanke om att han är en Agatha Christie i manskropp, men det kan jag tyvärr inte heller göra.

Jag blev riktigt besviken. Fast samtidigt var jag tvungen att fortsätta läsa och se vad som hände. Dan Brown har inte alls samma möjligheter och är inte på långt när lika skicklig som Agatha Christie. Han har skrivit en historia, och den skrev han i de båda tidigare böckerna också. Ingenting nytt händer. Förutsägbart, och inte alls några oväntade vändningar.

Eller jo, kanske, men oväntade vändningar som är likadana som de tidigare böckerna, så att de blir väntade i stället.

Tråkigt. Men tyvärr så var det nog den sista Dan Brown-boken jag orkade längta efter. Jag kan inte säga att jag inte kommer att läsa om han kommer med en ny, men jag hoppas i så fall att det dröjer och att han har lärt sig något nytt. Annars blir det inget bra.

(Originalet publicerades den 4 maj på Booklovin’)

af Ugglas förvånade mig

Hjälp, vem är jag? – Caroline af Ugglas och UKONHjälp, vem är jag?
Carolina af Ugglas & UKON
Piratförlaget (2010)

Självklart tycker jag att jag är speciell. Har ett starkt ego. Jag är mitt eget universums centrum. Men är det så för alla? Då är kanske jag inte så speciell? Eller så är alla speciella! Så vad fan skulle jag skriva om?

Så skriver Caroline af Ugglas i inledningen om att hon blev kontaktad och ombedd att skriva en bok. Så småningom föddes idén att hitta en psykolog, ha en rad sessioner som spelas in och till slut göra en bok av det. Efter några misslyckade försök träffade hon på psykologen och poeten Ulf Karl Olov Nilsson (UKON) som tyckte att det var en intressant tanke.

Boken är alltså deras terapisamtal. En timme gånger tolv tillfällen, varje gång med ett eget tema. Caroline pratar om hur hon som barn/ung tyckte om att provocera; reta grannarna, förstöra saker, hur hon uppfattar sitt kändisskap, vad kärlek är, hur mycket Melodifestivalen betyder, om sina tvångstankar (som att slänga ut små barn från balkonger) och mycket mycket mer.

Det är helt enkelt en självbiografi, fast i en helt annan form. En intressant form, jag trodde från början att det skulle vara svårläst och irriterande. Men jag tycker att det blev ganska bra. Det är inte alls svårt att hänga med i vem som säger vad, och hade jag bara vetat hur UKON pratar hade jag hört också hans röst i mitt huvud.

Något som jag dock inte riktigt förstår mig på är UKON:s och Carolines kommentarer i slutet av varje kapitel, där de skriver om vad de har pratat om. UKON:s delar blir för det mesta bara en sammanfattning av det som sagts. Jag antar att tanken är att han ska analysera henne och försöka konstatera saker, men jag tycker inte att det fungerar alls. Jag har svårt att hålla koncentrationen och blicken kvar vid just de sidorna.

Jag är inte Caroline af Ugglas största fan, men hon har helt klart stigit en smula i graderna efter att jag läst boken. Jag “förstår” hur hon funkar, åtminstone kan jag tänka mig in lite i hennes huvud. Tvångstankarna är helt absurda och de kommer jag aldrig att förstå, liksom varför hon egentligen betedde sig så elakt som hon gjorde som ung. Men jag tycker att jag lär känna henne lite. Hon vet inte vem hon är, men på något sätt tycker jag ändå att hon har en väldig självinsikt och har lärt sig vad som funkar och inte för henne. Hon står för det hon tycker och det är imponerande, speciellt när hon lever i en så ytlig och förutbestämd värld som musiken.

Boken är lite lång kanske, det blir lite svårt att tycka om sättet den är skriven på så länge. Men det är annorlunda, och framför allt därför som jag fortsätter läsa och vill veta vad de ska komma fram till.

Huss, Huss – vad tycker jag egentligen?

Den som vakar i mörkretDen som vakar i mörkret – Helene Tursten
Helene Tursten
Piratförlaget

En kvinna hittas på en kyrkogård i Göteborg; invirad i plast och ordentligt strypt med ett blått snöre, ett sånt som man hänger tvätt på. Några dagar senare hittas en kvinna till, i samma ålder, på samma sätt fast på en annan kyrkogård.

Båda kvinnorna hade ett par dagar innan mordet fått en vit krysantemum lämnad på dörrhandtaget. Och foton hemskickade, där de sitter tillsammans med en man och äter eller pratar.

Problemet för Irene Huss och de andra är att det inte verkar finnas någon som helst logik i morden. Varför har de blivit mördade? Vad är egentligen den gemensamma nämnaren? Vem är mördaren?

Samtidigt blir Irene Huss själv rejält skrämd. Någon har gått i hennes rabatter, flyttat trädgårdssoffan och lämnat hemska tecken i brevlådan. Har det något med morden att göra?

Den nionde boken om kriminalinspektör Irene Huss håller ett högt tempo och det dröjer länge innan spaningsgruppen gör några framsteg i sökandet efter den skyldige. Men det är lätt och flyter på. Handlingen rör sig och man följer enkelt med. Man behöver inte tänka på att vända sidorna; korta, händelserika kapitel gör att boken i princip läser sig själv.

Har du inte läst någon av de tidigare böckerna? Det hade inte jag heller innan jag tog upp den här. Så strunta helt enkelt i det, det går helt klart att läsa den här ändå. Det är skönt att slippa reflektioner som påpekar vad som hänt i de tidigare böckerna och enkelt att hänga med, även som nybörjare på Irene Huss.

Dock är det något som gör att det knyter sig mellan mig och boken. Som gör att vi hamnar på lite avstånd. Och jag har lite svårt att sätta fingrarna på vad det är. Det är inte rytmen, inte spänningen och inte trovärdigheten. Men något gnager inombords, och den kommer inte att hamna bland mina absoluta deckarfavoriter. Tyvärr.

Men Helene Tursten skriver levande och enkelt. Att efter åtta böcker fortfarande lyckas skapa spänning och trovärdighet som om det vore första eller andra gången, i den nionde, är en konst. Väl värd en eloge.

Klyschigt och förvirrande

MidvinterblodMidvinterblod – Mons Kallentoft
Mons Kallentoft
Natur & Kultur (2007)

En fruktansvärt kall februaridag hittas en man upphängd i ett träd utanför Linköping. Hans skinn är borta på magen och han ser ut att ha dött en hemsk död. Malin Fors och hennes kollegor vid Linköpingspolisen kallas dit och slås av det absurda i sammanhanget.

Mannen visar sig vara en ensam människa, som alla i Ljungsbro kände till, men ingen någonsin pratade med. Möjligtvis om, men bara för att han var så konstig. Inga vänner, inga rena fiender. Bara plågoandar.

Idén att det är ett ritualmord dyker upp. En forskare känner igen fenomenet Midvinterblot, som är ett slags offer, och den teorin får bli en del i sökandet efter mördaren. Men även oväntade familjekopplingar dyker upp. För det mesta famlar Malin Fors och de andra i blindo, men då och då tror de att de hittar någonting…

Jag tycker tyvärr att den här boken är rätt typisk. Typisk för dagens deckare. Spännande, händelserik, men utan riktiga förklaringar. Jag får aldrig veta varför mannen i trädet blev mördad. Och var logiken i att polisen kom på det egentligen finns. Allt är lite för klyschigt; lite för mycket amerikansk polisteveserie för att jag ska kunna tro på det.

Så ena stunden vänder jag blad som om jag aldrig gjort något annat. Suger i mig vartenda ord och är med i handlingen, går bakom Malin Fors och hennes kollega Zeke när de knackar på ännu en dörr. Andra stunden vill jag i princip slänga bort boken i ett hörn och glömma bort att jag lagt den där.

Den är bra, fast klyschig. Alldeles för klyschig. Jag kan nog inte hålla med om det som står på omslaget; att han är bra mycket bättre än Stieg Larsson. Nej, men det är okej. Kanske ungefär som Stieg Larsson. Eller lite sämre. Men inte mer.