Svåra dilemman

Read More

Fiona Maye är domare specialiserad på familjerättsliga fall. Hon dömer i situationer där familjens intresse på olika sätt står emot barnets, det kan till exempel vara på grund av religiösa skäl. Och det är det i just det aktuella fall som boken kretsar kring. Ett 17-årigt Jehovas vittne har insjuknat i leukemi och sjukhuset vill ge honom en blodtransfusion för att han över huvud taget ska kunna ha en chans att överleva, men religionen förbjuder det. Föräldrarna vägrar låta honom få transfusionen och han själv hävdar att han vet vad det innebär att inte ta emot den och att det är Guds mening att han ska klara sig utan någon annans blod i sin kropp. Inte helt enkelt, men Fiona gör allt hon kan för att döma så rättvist som möjligt.

Samtidigt slåss hon med problem på hemmaplan (som alltid i romaner). Hennes man börjar tröttna och vill testa någonting nytt, men utan att för den skull lämna sin fru. Långt ifrån okomplicerat i Fionas värld.

Jag är helt ointresserad av Fionas problem på hemmaplan, men hennes jobb och det specifika fallet är oerhört intressanta. Jag fascineras över hur man orkar ha ett sådant jobb och hur man kan göra det utan att förgås av tankar på hur det hade blivit om man hade dömt på ett annat sätt. Hur man kan stänga av när fallet är klart – om man nu verkligen kan det.

Det är många intressanta moraliska dilemman att ta ställning till och det är bokens styrka. Jag blir dock skeptisk till när Fiona blir lite för personligt inblandad, men tvingas inse att författaren har en tanke med det. Även om jag inte riktigt gillar den hela vägen.

Domaren
Ian McEwan
Förlag: Brombergs (2015)
Typ och sidor: Pocket – 256 sidor
Betyg: 3

Den bästa sortens feel good

Read More

Polly och Chris tvingas sätta sitt företag i konkurs och inser samtidigt att de nog ska göra samma sak med sitt förhållande. Eftersom de knappt har några pengar att leva på bestämmer sig Polly för att leta efter det billigast tänkbara boendet – vilket visar sig vara en fallfärdig lägenhet ovanpå ett gammalt bageri, på en ö. Trots hennes bästa väns himlande ögon flyttar hon dit och börjar leta efter orken att ta tag i sitt liv. För att lugna sig ägnar hon sig åt sin favoritsyssla bakning, någonting som snart gör att hon kommer i konflikt med ägaren till den lilla öns bageri. Inte lätt.

Det bästa med den här boken är humorn som träffar rätt nästan hela tiden – och alla underbara beskrivningar av brödbakningen. Jag får nästan svårt att fortsätta läsa för att jag så gärna vill gå och baka bröd i stället. Eller möjligtvis äta det, det hade också funkat.

Plus att jag, precis som Polly, vill ha en liten lunnefågel att ta hand om. Neil, som hon döper honom till, känns så underbart söt. Och visst, det kanske är en detalj som egentligen känns lite överdriven men ibland behöver man små söta lunnefåglar som återvänder för att de älskar en.

Kärlekshistorierna hade jag dock klarat mig utan. Polly lyckas både bli förtjust i en fiskare och en biodlare, och jag antar att tanken är att jag ska börja fundera på vem av dem hon ska välja och hur det ska gå. Men ärligt talat skiter jag fullständigt i det, jag är mer intressant av brödbakningen och Pollys sätt att varva ner.

Får jag också flytta till en liten ö och bara baka bröd?

T T T
Det lilla bageriet på strandpromenaden
Jenny Colgan
Förlag: Massoli förlag (2015)

Läskigt bra skrivet

Read More

sjukasjälarÄnda sedan jag för många år sedan fick i uppdrag att recensera Kristina Ohlssons Tusenskönor i lokaltidningen har jag kastat mig över allt hon skrivit. Det är egentligen otroligt hur någon lyckas skriva så mycket, inom olika ämnen och lyckas så bra. Nu har jag visserligen inte läst hennes barnböcker, men jag vågar gissa att de är minst lika bra som hennes deckare för vuxna. Lägstanivån är helt enkelt väldigt hög.

Nu har hon gett sig in på området skräck. En genre som egentligen inte tilltalar mig det minsta, men eftersom det var just hon som skrivit var jag väldigt nyfiken. Och det är jag glad över.

Boken handlar om en hemsk händelse i Kristianstad. Allt började med att träd sattes i brand, sedan försvann någon i huset där det brunnit. Först en kvinna vid namn Lydia, sedan den unga kvinnan Fanny och slutligen Fannys före detta pojkvän Lukas. Med den skillnaden att Lukas lyckades ta sig tillbaka, dock utan minne. Orten har aldrig fått något svar på vad det egentligen var som hände och en del tror nog fortfarande att det egentligen var Lukas som gjorde det.

Fannys föräldrar får en stor roll. Framför allt hennes pappa Gunnar har svårt att glömma det som hänt och får ingen ro så länge han inte vet vad som hände hans dotter. När Lukas dessutom tio år efter att han lämnade sitt barndomshem dyker upp igen rivs såren upp på nytt och Gunnar kan inte låta bli att försöka ta reda på vad som hände.

Samtidigt återvänder också Fannys och Lukas barndomskompis David till Kristianstad. Tillsammans med sin gravida flickvän Anna har han köpt den gamla prästgården. Men Anna känner att allt inte är som det ska, det dyker upp mysiga tecken i huset, saker försvinner och hon hör röster. Vad är det egentligen som hänt i huset?

Den spöklika, skrämmande spänningen finns där från början. Men den är av varierande karaktär. I början skrivs den läsaren nästan för mycket på näsan, man ska helt enkelt tycka att det är otäckt. Men sedan blir det mer lagom, varje liten grej Anna är med om är obehaglig, det finns ingen logisk förklaring. Samtidigt hoppas jag, som inte gillar övernaturliga saker, hela tiden på att just få en logisk förklaring.

Att Kristina Ohlsson kan skriva så att det blir spännande är det ingen tvekan om. Jag kan helt enkelt inte sluta läsa, jag vill veta vad det egentligen är som händer. Samtidigt har hon lyckats skapa intressanta personer, framför allt är hennes beskrivning av Gunnar och hans sorg väldigt nära och stark. Det tar ett tag innan man får grepp om en del av de andra, men det visar sig att det ska vara så. Vilka de är och varför de agerar som de gör faller på plats allt eftersom.

Men – och det är tyvärr ett ganska stort men – så känns slutet överdrivet och hoprafsat. Nästan lite i Kepler-stuk. Synd, för annars hade det här varit fruktansvärt bra.

Sjuka själar
Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget (2015)
Typ och sidor: E-bok – 381 s
Betyg: T T T
Recensionsexemplar

Efterlängtad uppföljare som nästan klarar förväntningarna

lotus-bluesJag blev stormförtjust i Kristina Ohlssons nya deckarserie när jag läste Lotus blues. Och att avsluta på ett sådant sätt att jag genast började längta efter del två var både effektivt och elakt.

Så jag blev överlycklig när jag till slut fick kasta mig över Mios blues. Förväntningarna var skyhöga. Om den klarade dem? Nästan.

För Kristina Ohlsson kan verkligen det här med spänning. Jag klarar inte av att lägga ifrån mig Mios blues alls. Jag vill verkligen veta var den lille Mio egentligen har tagit vägen – och på vilket sätt advokaten Martin Benner själv hör ihop med den mystiska personen om Sarah och den konstiga Lucifer. Så spänningen jag vet sedan tidigare att jag ska få gör mig inte besviken.

Däremot tycker jag att det ibland blir lite för mycket amerikansk thriller mot vad jag hade väntat mig. Lite väl skruvat. Emellanåt bara spännande och trevligt, men stundtals alldeles för mycket. Så hon balanserar på gränsen till att bli för överdriven, men efter mycket funderande tycker jag att hon håller sig på rätt sida.

Och Martin är en intressant person. Långt ifrån enkel, långt ifrån svartvit. Ganska skönt i den här deckarvärlden där poliser är huvudpersoner och ofta helt lever upp till den förväntade rollen.

Plus att jag tycker att det är briljant att sammanfatta Lotus blues i början av Mios blues. För jag kom ärligt talat inte ihåg allting när det gått ett tag sedan första boken kom och då var det väldigt tacksamt att få börja på det sättet.

T T T
Titel: Mios blues
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget (2015)
Typ och sidor: Inbunden – 389 sidor
recensionsex

Småmysigt och lättläst

toscanaSara Raphael har precis skilt sig från sin man och måste motvilligt börja skapa sig ett annat liv. Men först tänker hon ge sig ut på ett nytt äventyr, en motorcykelresa till Toscana (men sin ex-mans motorcykel som hon egentligen skulle sälja…) för en träff med “likasinnade”, det vill säga motorcykelåkare. Med på resan försöker hon få med sig sin bästa vän, författaren Jessica Romin. Som egentligen trivs allra bäst i högklackat hemma på Stockholms gator. Och egentligen ska på en författarträff i Malmö. Men Sara ska nog lyckas övertala henne på något sätt.

Toscana betyder mer än bara semester för Sara. Hon vill också nysta i sin familjs förflutna, hennes farfar jobbade en gång på slottet hon nu ska besöka. Kanske kan hon få veta mer om allt det jobbiga som hände när han tvingades sluta där.

Jag har tidigare läst En liten värld av Åsa Hellberg och gillade det där lite småputtriga, mysiga – och som ändå inte är helt frid och fröjd. Den helt rätta sortens feel good-läsning med andra ord. Jag gillar också att huvudpersonerna inte är 20 utan snarare lite drygt 50 och att de är kvinnor som skulle kunna klara sig själva (även om lite kärlek såklart är trevligt).

Visst, mystiken med Saras familj och slottet är lite löst sammanknuten och jag köper inte alla samband helt, men det gör egentligen inte så mycket. För det är trevligt att läsa och jag gillar Sara och framför allt Jessica. Och vändningarna som Jessicas liv visar sig innehålla.

Perfekt läsning för en mysig dag i soffan.

T T T
Titel:
 Toscana tur och retur
Författare: Åsa Hellberg
Förlag och år: Forum (2015)
Typ och sidor: Inbunden – 309 sidor
Recensionsex

Nostalgi med nya tankar

mio-min-mioSenast jag läste Mio, min Mio tror jag att jag var ungefär nio år gammal. Jag minns att jag satt uppkrupen i en fåtölj eller liknande på biblioteket i skolan, uppslukad. Jag minns också att jag aldrig sett filmen, eftersom min fyra år yngre syster försökte se den men blev så rädd att hon sedan vägrade se den tillsammans med mig (och jag ville inte se den själv).

Sådana här böcker är intressanta att läsa om när man är äldre och har ett annat perspektiv på saker och ting – framför allt efter att ha sett dokumentären och läst biografin om Astrid Lindgren. Bilden av den ensamme Bo Vilhelm Olsson som inte vill gå hem till sina fosterföräldrar som bara tycker att han är i vägen är hemsk. Hans dröm om att ha en riktig pappa, en stark och viktig person som älskar honom över allt annat, är hjärtskärande.

Det är också intressant hur riddar Kato, ondskan personifierad, inte heller tycker om sig själv. Alla fruktar honom och han är hemsk mot de som bor i Landet i fjärran. Men när Bo, eller Mio som han ju heter där, kommer för att göra slut på honom är det nästan som om han har längtat. Han står inte själv ut med att vara den onda människan med ett hjärta av sten. Också lite sorgligt, på något vis.

Det är en mörk saga, men självklart med ett lyckligt slut. Och det är lite det jag älskar Astrid för. Hon vågar vara mörk och låta karaktärer vara elaka. Men de är inte svartvita. Och man är aldrig för liten eller för ensam för att drömma.

T T T
Titel: Mio, min Mio
Författare: Astrid Lindgren
Förlag och år: Rabén och Sjögren (1954)
Typ och sidor: Inbunden – 183 sidor

En av världens bästa böcker?

steglitsanNär jag köpte Donna Tartts Steglitsan på Bokmässan i höstas, i en monter med tag fyra betalar för tre, utbrast försäljaren “Åh, då får du ju en av världens bästa böcker på köpet!”. Till viss del hade hon rätt, men jag håller inte helt med.

Theo överlever mirakulöst ett bombattentat mot en konsthall i New York. Hans mamma gör det inte. I förvirringen som uppstår inne på museet när han letar efter henne bland all aska och alla döda människor får han plötsligt för sig att ta med sig en liten, liten tavla som hans mamma älskade – Steglitsan. Den blir sedan hans minne och fascination under många år av livet. Vart han än tar vägen – för ingen vill egentligen riktigt ta hand om honom – har han tavlan med sig och är livrädd för att någon ska upptäcka att han har den. Ingen får se den, för vad skulle egentligen kunna hända då?

Jag gillar Theos jakt på vem han är och var han hör hemma. Hur tavlan får honom att fortfarande känna gemenskap med den döda mamman. Men det är svårt att hitta sig själv i en ny stad, boende hos en pappa som är missbrukare och allmänt opålitlig. Självklart hamnar Theo själv i konstigt sällskap och man blir lite arg på honom för att han inte försöker ta tag i sig själv bättre.

Så långt tycker jag om allting. Jag gillar Theos berättelse så länge den är ganska vanlig. Men utan att avslöja någonting tycker jag att det spårar ur framåt slutet. Det går från att vara en fin och lyckad skildring av en pojkes jakt på sin identitet till att bli någonting helt annat och alldeles för överdrivet. Jag hade velat att även slutet fortsatte i samma anda som den första biten. Dessutom går det inte att komma ifrån att den är alldeles för lång – nästan 800 sidor med liten text. Jag hade lätt kunnat ta bort en del handling, utan att det hade känts konstigt.

En av världens bästa böcker? Nej. Men helt klart en bra och läsvärd historia.

T T T
Titel: 
Steglitsan
Författare: Donna Tartt
Förlag och år: Bonnier pocket (2014)
Typ och sidor: Pocket – 782 sidor

Två klassiska deckare

herkulesstorverkTitel: Herkules storverk
Författare: Agatha Christie
Första gången utgiven: 1947
Förlag och år i läst version: Stockholm text (2014)
Typ och sidor: E-bok – 268 sidor
Betyg: T T

Handling: Hercule Poirot jämförs av en vän med den grekiska mytologins Herkules. Inspirerad av sin namne bestämmer sig Poirot för att hitta sin egen motsvarighet till storverken denne utförde – i form av tolv olika fall som går att likna vid Herkules storverk. Allt från försvunna hundar till mördade fruar platsar i hans storslagna verk.
Omdöme: Jag har problem med Poirot i kortform (varje fall är en novell, typ). Jag får inte veta allt och lösningarna blir ibland lite för drastiska och kortfattade. Idén är rolig, men jag tycker inte att kopplingarna alltid funkar. Poirot är bättre i mer sammanhängande historier.

mordaren-ljuger-inte-ensamTitel: Mördaren ljuger aldrig ensam
Författare: Maria Lang
Första gången utgiven: 1949
Förlag och år i läst version: Norstedts (2014)
Typ och sidor: E-bok – 211 sidor
Betyg: T T T

Handling: Puck följer med sina nyfunna vänner till en ö i skärgården. Fler gäster dyker upp och de har det riktigt trevligt. Men plötsligt hittas en av de nya gästerna död, av just Puck. Någon av hennes nyfunna vänner har alltså visat sig vara en brutal mördare, frågan är bara vem?
Omdöme: Välskrivet, spännande och med trovärdiga karaktärer. Framför allt imponeras jag av att historien inte känns daterad, den funkar precis lika bra i dag som i slutet av 1940-talet. Puck är en bra huvudperson – jag gillar när det inte alltid måste vara en polis som har huvudrollen i en deckare. Återstår dock att se om jag tycker det funkar när jag läser fler.

Fem korta – “lättsammare” läsning

cocktails-for-tre

Titel: Cocktails för tre
Författare: Sophie Kinsella
Förlag och år: Damm förlag (2013)
Typ och sidor: E-bok – 231 sidor
Betyg: T T

Handling: Tre bästa vänner med en tradition av att träffas en gång i månaden på en bar och bara ha trevligt tillsammans. Men så plötsligt möter de en servitris som en av dem känt tidigare livet och hon tränger sig in i vänskapen och ingenting är som förr.
Omdöme: Jag har tidigare tyckt om Sophie Kinsellas sätt att komma med lätt och underhållande läsning. Men jag tycker inte att den här är på samma sätt. Det blir lite segt med vännernas bråk och jag tycker tyvärr inte riktigt om karaktärerna, som känns aningen stereotypa för de olika roller de ska spela.

britt-marie-var-harTitel: Britt-Marie var här
Författare: Fredrik Backman
Förlag och år: Partners in stories (2014)
Typ och sidor: E-bok/ljudbok – 361 sidor
Betyg: T T T

Handling: När Britt-Maries gamla liv plötsligt går i spillror hamnar hon i det lilla samhället Borg. Inte lätt för någon som har levt hela sitt liv genom att följa strikta rutiner, hela dagarna. Men det nya livet visar sig trots allt passa Britt-Marie ganska bra.
Omdöme: Jag älskade En man som heter Ove och det här är nästan samma sak. Britt-Marie är härligt principfast och bestämd, men det är härligt att se henne anpassa sig till sin tillvaro när hon börjar få kärlek från människorna runt omkring sig. Gulligt och hoppfullt är nog de ord jag helst vill beskriva den med.

odesgudinnan-pa-salong-damourTitel: Ödesgudinnan på Salong d’Amour
Författare: Anna Jansson
Förlag och år: Norstedts (2014)
Typ och sidor: E-bok/Ljudbok – 274 sidor
Betyg: T T T

Handling: Angelika är frisör i Visby, men hennes jobb sträcker sig längre än till att fixa kundernas frisyrer. Hon försöker fixa deras liv, deras relationer. Och lyckas i många fall också. Men kan hon lyckas fixa en man till sig själv?
Omdöme: Småroligt och i många fall fyndigt. Som den deckarförfattare hon är kan Anna Jansson dock inte helt hålla sig borta från ett litet mysterium ens när hon skriver feel good och det blir lite krystat. Hade den fått vara renodlat feel good hade jag nog gillat den bättre.

not-that-kind-of-girl-en-ung-kvinna-berattar-vad-hon-lart-av-livetTitel: Not that kind of girl
Författare: Lena Dunham
Förlag och år: Norstedts (2014)
Typ och sidor: Danskt band – 306 sidor
Betyg: T

Handling: Lena Dunham berättar öppet om sitt liv hittills, om vad hon säger är en vanlig ung kvinnas liv och försök att hitta sig själv. Det blir mycket historier om män, om misslyckade sexuella relationer och ännu mer om män.
Omdöme: Jag förstår inte riktigt hypen med den här boken om jag ska vara ärlig. Men så har jag inte heller sett Girls. Jag hade hoppats på igenkänning, men det är skruvat och för mycket för min smak.

how-to-build-a-girlTitel: How to build a girl
Författare: Caitlin Moran
Förlag och år: Random house UK – 2014
Typ och sidor: Häftad – 343 sidor
Betyg: T T T

Handling: Tonåriga Johanna Morrigan har alltid trivts ganska bra med sitt liv i den lite kaosartade familjen. Fram tills nu. Hon inser att livet kan vara något annat och för att komma bort från sin bakgrund uppfinner hon sig en ny identitet – Dolly Wilde – och gör sig en karriär som musikjournalist, utan att egentligen ha någon erfarenhet av musik.
Omdöme: Caitlin Moran är som vanligt fantastisk på formuleringar. Liknelser som man aldrig hade kunnat tänka sig i de sambanden, oväntade kommentarer och roliga tips. Till och från blir det lite mycket tjat om sex, men på det stora hela är det nästan lika bra som tidigare.

Tre korta – S J Bolton

Det har blivit flera stycken böcker av S J Bolton den senaste tiden och vad passar då bättre än att göra kortrecensioner av dem allihop?

livraddTitel: Livrädd
Författare: S J Bolton
Förlag och år: Modernista (2013)
Typ och sidor: Inbunden – 411 sidor
Betyg: T T T T

Handling: Flera hemska självmord har drabbat Cambridges universitet och man börjar misstänka att det är någonting annat än just självmord. När polisen vill ta reda på mer inifrån är Lacey Flint den självklara personen att ha undercover. Men hon kommer lite för nära sanningen (såklart).
Omdöme: Nästan lika bra som Nu ser jag dig. Det är spännande hela tiden och sättet som Lacey blir inblandad på känns logiskt, hon är ju faktiskt där för att jobba. Korta, rappa kapitel gör att det är omöjligt att lägga ifrån sig den. Förmodligen årets bästa spänningsroman i min läshög.

ododligTitel: Odödlig
Författare: S J Bolton
Förlag och år: Modernista (2013)
Typ och sidor: E-bok – 369 sidor
Betyg: T T

Handling: Pojkar i tioårsåldern försvinner plötsligt för att sedan hittas brutalt mördade. Lacey Flints granne Barney är ett av de barn som är oroliga för att drabbas och trots att Lacey inte jobbar just nu söker han hjälp hos henne.
Omdöme: Att det är spännande kan man inte bortse från. Men tyvärr är lösningen på alla försvinnanden och mord en aning långsökt, lite för mycket. Jag gillar vägen dit, men upplösningen är inte riktigt i min smak. Och nu förstår jag inte varför Lacey ska bli personligt inblandad.

en-mork-och-forvriden-flodTitel: En mörk och förvriden flod
Författare: Sharon Bolton
Förlag och år: Modernista (2014)
Typ och sidor: Inbunden – 474 sidor
Betyg: T T T

Handling: Efter de senaste hemska erfarenheterna inom kriminalpolisen har Lacey Flint bestämt sig för en lugnare karriär som flodpolis. Det blir dock inte riktigt som hon tänkt sig när hon snart hittar ett lik i Themsen och genast snubblar över allt fler ledtrådar i något som verkar vara en härva med mer än ett mord.
Omdöme: Jag måste säga det igen – Bolton är expert på spänning och att få drivet i historien. Kanske återigen en lite krystad upplösning, men inte lika farligt som den tidigare. Lacey är en intressant person, med många olika sidor, som man lär känna mer och mer för varje del.