Recension: Ett jävla solsken av Fatima Bremmer

Read More

Första gången jag hörde talas om Ester ­Blenda Nordström var på journalistutbildningen, under en reportagekurs. Vår lärare pratade undersökande journalistik och berättade om den kvinnliga journalisten som nästan ingen känner till nu, och som wallraffade långt innan Günther Wallraff uppfann begreppet wallraffande. Han berättade hur hon tagit anställning som piga, utan att berätta det för bonden och de andra, och sedan skrev om det.

Vanliga människor vet förmodligen ännu mindre om henne än vad jag visste innan jag började läsa den här boken. Och det är också någonting som Fatima Bremmer tar upp, flera gånger, i boken. Ester Blenda Nordström var en stjärna i Sverige på 1910- och 1920-talen, men ändå är det ytterst få som känner till henne i dagens samhälle.

Men i Ett jävla solsken får hon definitivt upprättelse. Här finns alla hennes journalistiska äventyr med – allt från det första stora reportaget om livet som piga till att ta anställning som lärarinna för samer och resa till Amerika på samma villkor som migranterna. Det är ingen tvekan om att hon var en tuff kvinna, som inte var rädd att ta för sig i männens värld.

Men Fatima Bremmer berättar också om de mörka sidorna. Hur framgången gav skrivkramp och känslor av att behöva fly hyllningarna i Stockholm. Och hur familjen oroade sig för henne, framför allt hennes ökande drickande. Det gör att man verkligen kommer nära Ester Blenda Nordström som person, inte bara kändisen.

Det ligger ett gediget researcharbete bakom, vilket Fatima Bremmer berättar om i början och vilket också märks väldigt tydligt genom hela boken. Eftersom hon har så bra bakgrundskoll vågar hon dramatisera vissa bitar lite mer och hon vågar också ta sig lite friheter ibland, även om de är få.

Det här är en oerhört väl berättad historia, om en stark, imponerande och spännande kvinna som vi aldrig får glömma bort igen.


Ett jävla solsken: En biografi om Ester Blenda Nordström
Fatima Bremmer
Förlag: Forum (2017)
Betyg: 4

Läst som: Inbunden
Sidantal: 339

Recension: Projekt Rosie av Graeme Simsion

Read More

Ibland behöver man läsa något lätt och mysigt. ­Projekt Rosie var helt ­perfekt för det.

Genetiklektorn Don Tillman är inte som alla andra. Hans liv är strikt in­rutat efter ett förutbestämt schema och han har bara två vänner, eftersom han är dålig på det mellanmänskliga spelet. Därför har han heller inte hittat den perfekta partnern, och i sin jakt bestämmer han sig för att utforma en enkät som gör att han ­slipper lägga ner energi på kvinnor som inte passar ihop med honom.

Mitt i Projekt Fru, som han kallar det, dyker Rosie upp. Hon är helt fel enligt Projekt Fru, men en in­tressant person som kanske kan bli en vän. När hon berättar hur hon skulle vilja ta reda på vem som är hennes biologiska ­pappa erbjuder Don henne sina genetiska tjänster. Pappa-projektet kan börja.

Rosie och Don är som sagt totalt olika som personer, vilket leder till många konstiga och roliga situationer. Som läsare kan man inte låta bli att le ofta under läsningen och man blir ledsen varje gång de blir osams. Det är en mysig, lite förutsägbar, historia – precis som en bra feelgood ska vara. Och en del överraskningar bjuder den faktiskt på, trots allt.


Projekt Rosie
Graeme Simsion
Förlag: Bonnier pocket (2014)
Betyg: 4

Läst som: E-bok och ljudbok
Sidantal: 319
Tid: 9 h

Recension: Mischling av Affinity Konar

Read More

Vissa böcker bara ropar efter att jag ska läsa dem. Det här var en sådan.

Tvillingarna Pearl och Stasha anländer till Auschwitz med en boskapsvagn tillsammans med sin mamma och farfar 1944. Mamman ser en läkare ta ett annat tvillingpar åt sidan och räknar snabbt ut att det borde vara någonting bra. Hon visar upp sina döttrar, som är enäggstvillingar, och läkaren vill absolut att de ska följa med honom. Han säger åt dem att kalla honom Farbror Doktorn, men egentligen är hans namn Joseph Mengele och tvillingarna förs till det som blev känt som Mengeles zoo. Där utsätts de för det ena hemska experimentet efter det andra och flickorna som tidigare alltid delat allting börjar sakta bli till två enskilda individer. En dag försvinner Pearl spårlöst och Stasha är fast besluten att hitta henne en dag, oavsett hur lång tid det kommer att ta.

Det här är en fruktansvärt hemsk historia, framför allt för man som läsare vet att allting den grundar sig i är sant. Tvillingarna är påhittade, men Affinity Konair grundar deras historia på andra överlevande Mengele-tvillingars. Därför gör det extra ont att läsa om allt det fasansfulla som händer och trots att det sällan beskrivs exakt vad de utsätts för så vänder det sig ofta i magen. Det är tungt att läsa, men samtidigt finns det så mycket hopp. Hon skriver utifrån de unga flickornas perspektiv, hur de tror på att det viktigaste är att de håller ihop och hur Pearl fantiserar om att utnyttja Mengeles eventuella goda sidor till att komma honom tillräckligt nära för att hugga honom med en brödkniv.

Så länge allting utspelar sig i Auschwitz är jag helt fast i historien. Men när ryssarna befriar lägret den 27 januari 1945 och de överlevande lämnar platsen för att försöka finna sig ett nytt liv haltar berättelsen en aning. Affinity Konar är nästan lite för enträgen om att lösa allting på bästa möjliga sätt och det känns inte alltid helt trovärdigt. Men i en otrolig historia kan ju även det mest otroliga hända.

De här historierna är viktiga och de kommer alltid att vara det. Oavsett om de är hundra procent sanna eller bara bygger på andra sanna historier. Därför är det här en bok som måste läsas.

Mischlinge
Affinity Konar
Förlag: Polaris (2017)
Betyg: 4


Läst som: E-bok och Ljudbok
Sidor/tid: 359 s/12 h 21 min

Recension: Stora stygga vargen av Nele Neuhaus

Read More
Foto: TT

En ung kvinna hittas drunkad i en flod, men ingen vet vem hon är och ingen verkar sakna henne. Poliserna Pia Kirchhoff och Oliver von Bodenstein famlar, utan att riktigt komma någonvart med fallet.

Nästan samtidigt hittas dessutom en tv-programledare misshandlad och våldtagen i bagageutrymmet på sin egen bil. Ju mer Kirchhoff och Bodenstein gräver i fallet med programledaren, desto mer säkra blir de på att de båda fallen i själva verket hör ihop. Och när fler personer blir inblandade blir de mer och mer säkra på sin sak.

Jag tyckte om Snövit ska dö, som är den enda tidigare bok som finns översatt till svenska av Nele Neuhaus. Den var inte helt fantastisk, men läsvärd. Stora stygga vargen tycker jag däremot är på en helt annan nivå. Nele Neuhaus lyckas skapa intressanta – ofta vidriga – personer som beskrivs på helt rätt sätt. Och stämningen som finns genom hela boken får mig som läsare att ha ont i magen hela läsningen – trots att hon egentligen bara nämner de hemska saker som sker inom den mystiska organisationen, utan att gå in på detaljer. Det är skickligt, och det gör att jag blir sugen på att läsa mer.

Speciellt eftersom jag vid en snabb googling inser att Snövit ska är den fjärde delen i serien om Kirchhoff och Bodenstein, och det dessutom finns en del mellan den och Stora stygga vargen. Varför översatte de inte den först?

Stora stygga vargen
Nele Neuhaus
Albert Bonniers förlag (2017)
Betyg: 4


Läst som: Inbunden bok
Sidor: 454 sidor

En historia full av vändningar

Read More

Vissa böcker är det omöjligt att berätta om utan att riskera att säga för mycket. Jag lät dig gå av Clare Mackintosh är en sådan bok. Vi läste den i min bokcirkel och jag hade knappt läst någonting alls om den innan, vilket jag tror var en av anledningarna till att den blev så bra.

Men om jag nu måste berätta lite om den så handlar den om en liten pojke som blir ihjälkörd av en smitare, polisens arbete med att hitta den skyldige och den unga kvinnan Jenna som flyr sitt gamla liv. Allra mest får vi läsa om Jenna, men det tar lång tid innan man får veta tillräckligt mycket för att reda ut vem hon är och vad hon flyr ifrån.

Och det är det som är så fantastiskt med den här historien. Jag har verkligen ingen aning om vad som ska komma härnäst eller på vilket sätt allting hör ihop. Jag tror att jag vet, men så plötsligt får jag veta något som förändrar allting helt. Historien vänder flera gånger åt helt andra håll än vad jag hade väntat mig.

Tyvärr gillar jag inte riktigt vändningen i slutet, men i övrigt är det en riktigt, riktigt bra och spännande historia.

Jag lät dig gå
Clare Mackintosh
Lind & co (2016)
Betyg: 4

Ett annorlunda pussel

Read More

En skolskjutning i Djursholm förfärar Sverige. Två misstänkta finns, en ung man som sköts ihjäl vid händelsen och en ung kvinna som överlevde. Ett hemskt mördarpar vars relation pressen gottar sig i och lyfter fram allt om. Framför allt älskar man att den unga kvinnan är en rik, bortskämd tjej som har precis allting man kan tänka sig i livet. Hur kan hon ha hamnat där?

Hela historien är Majas, den unga kvinnans. Hon berättar från kvinnohäktet, där hon sitter isolerad, från rättssalen och vi får följa med henne tillbaka i tiden där hon bit för bit berättar om allt som ledde fram till skjutningen. Hur hon träffade Sebastian, vilken relation de hade till de andra som skjutits och hur hon ser på sitt liv. En liten del i taget får vi veta mer om vem hon egentligen är och försöka komma fram till huruvida hon är skyldig till att ha planerat det hemska dådet tillsammans med sin pojkvän eller inte.

Rättegången är det som allt är uppbyggt kring, Malin Persson Giolito kallar det till och med för en rättegångsthriller. Som jurist vet hon exakt vad hon skriver om och det blir ett intressant sätt att berätta en spänningshistoria för. Annorlunda på ett väldigt bra sätt. Speciellt när det kombineras med att hoppa tillbaka i tiden, utifrån vad som just då lyfts vid rättegången.

Jag tycker också om hur hon är försiktig med att berätta för mycket på en gång. Det är verkligen bara en liten bit i taget vi får reda på; efter de första sidorna vet man knappt vad som har hänt och det tar ett tag innan man förstår. Och för varje sida man läser får man ta ett steg till tillbaka i tiden och till slut har man händelsen klar för sig. Då gäller det bara att få de sista pusselbitarna till bakgrunden. För hela historien är ett enda stort pussel och det är inte alltid man hittar bitarna i precis rätt ordning. Det kan bli lite rörigt, men till slut får man en helhet.

Maja är dessutom en intressant person, och det är lätt att känna igen sig i henne, som den duktiga flickan som alla förväntar sig det bästa av. Pressen alla sätter på henne; familj, vänner, lärare och inte minst pojkvännen. Är det verkligen så lätt att döma henne?

Titel: Störst av allt
Författare: Malin Persson Giolito
Förlag: Wahlström och Widstrand (2016)
Typ och sidor: Inbunden, 363 sidor
Betyg: 4

Skitig och vacker vänskap

Read More

Elena och Lila växer upp på samma napolitanska bakgård, där våld och elaka ord präglar deras vardag. Båda två är duktiga i skolan och det är en av anledningarna till att de upptäcker varandra. Elena har alltid varit duktig, medan Lila är självlärd och snabbt blir en vass konkurrent om de bästa placeringarna på prov och i skoltävlingar. De båda flickorna blir nära vänner, även om det är långt ifrån en enkel vänskap. Och om skolan var det som förde dem samman från början så är det också den som gör att deras vägar börjar gå åt olika håll. Lila har inte möjligheten att plugga vidare och gifter sig i stället med en av kvarterets mest fruktade unga män, även om det egentligen var hans far som de allihopa var rädda för.

Deras vänskap är fantastiskt skildrad. De blir verkliga och man kommer nära framför allt Elena, eftersom det är från hennes perspektiv historien är berättad. Men även miljöerna är oerhört skickligt skildrade. Man känner den skitiga lukten och kan se framför sig hur barnen springer omkring och de vuxna som skriker åt varandra. Allt blir på riktigt och jag står där och tittar på.

Det bästa är nästan att det här är första delen av fyra. Det betyder att man har mycket kvar att se fram emot när den här boken (tyvärr) tar slut.

Min fantastiska väninna
Författare:
Elena Ferrante
Förlag: Norstedts (2016)
Typ och sidor: Inbunden – 335 sidor
Betyg: 4

Långt ifrån en enkel familjerelation

Read More
Foto: Delphine Jouandeau/Sekwa

När tolvårige Milo är med om en cykelolycka rusar hans familj för att finnas vid hans sida på sjukhuset. Och alla behöver en syndabock, det känns på något sätt lättare då. Snabbt riktas allas blickar mot Milos moster Marguerite, som var med honom när olyckan hände. Varför satt de inte hemma och gjorde läxor som de skulle?

Tiden går och Milo blir inte bättre, vilket går ut över familjen. Gamla bråk kommer upp till ytan igen och det visar sig att de har en långt ifrån enkel relation med varandra. Och medan Milo ligger med en oviss framtid på sjukhuset gäller det för de andra att reda ut allt som ligger och gnager. Det påverkar honom och så länge hans familj inte kommer överens är det svårt för honom att bli bättre igen.

Typ så. Egentligen är det svårt att berätta om handlingen i boken, för det händer inte så mycket. Utgångspunkten är ju olyckan, sedan är resten egentligen bara historia. Och de olika karaktärerna – Valérie Tong Cuongs stora styrka. Jag fastnade för hennes sätt att beskriva helt olika sorters personer i samma bok utifrån samma handling i Mirakelverkstaden, men frågan är om hon inte gör det ännu bättre i Olyckan. Perspektiven växlar, från Milos mamma till hans moster, från mormor till pappa. Den enda som inte får berätta sin version är Milo, vilket är fint eftersom han ändå är centrum i alltihop.

Framför allt fastnar jag för Milos moster Marguerite. Hon har inte haft det enkelt och det har verkligen påverkat henne, mer än man från början skulle kunna tro.

Olyckan
Valérie Tong Cuong
Förlag:
Sekwa (2016)
Typ och sidor: Danskt band – 260 s
Betyg: 4

Väl värd att vänta på

Read More
Foto: Etta

Ända sedan jag först läste om Disclaimer av Renée Knight har jag velat läsa den. Men ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig och det drog ut på tiden. Och ju fler dagar som gick, desto mer orolig blev jag över att bli besviken. Men jag oroade mig helt i onödan.

Catherine har börjat läsa en bok. En bok som hon inte har en aning om hur den hamnade hemma hos henne och som skrämmer henne. Hon förstår nämligen relativt snart att den handlar om henne och om en händelse som ingen annan än hon själv vet om. Fast uppenbarligen finns det någon mer som vet, på något sätt. Catherine blir rädd, försöker ta reda på vem författaren är och gör sitt bästa för att ingen annan i hennes närhet ska läsa boken.

Hennes rädsla och panik för att bli avslöjad är så stark och den förmedlas verkligen. Även innan jag tror att jag förstår vad hon är orolig för delar jag hennes skräck och hoppas att hon ska slippa må som hon gör, att den mystiske författaren ska lämna henne ifred.

Utan att säga för mycket så måste jag nämna vändningen som leder till slutet. För saker och ting är inte riktigt som man har trott och det hade funnits en risk för att det skulle bli överdrivet och otroligt. Men det blir det inte, bara ännu hemskare än vad man hade trott. Och samtidigt så bra.

Det går inte att sluta läsa den här boken. Och kanske är det bästa sättet att läsa den – i ett sträck.

Disclaimer
Renée Knight
Förlag: 
Etta (2015)
Betyg: 4

Vackert men ändå sorgligt

Read More

En fin berättelse, som samtidigt är så oerhört sorglig. Det är vad Olivier Bourdeauts I väntan på Bojangles är.

En liten pojke växer upp i ett kärleksfullt hem, med en mamma och pappa som i princip byggt hela sina liv på överdrifter och lögner. Mamman byter namn varje dag, pappan har slutat jobba för att vara med henne hela dagarna. Den ena festen följer på den andra och mammans favoritlåt spelas ständigt i bakgrunden – Nina Simones Mr. Bojangles. Och om livet i lägenheten blir trist åker de till sitt lilla slott i Spanien.

Men ibland hinner verkligheten ikapp. När kronofogden en dag ringer på dörren blir det något som plötsligt tar familjen tillbaka till verkligheten och det dröjer inte länge förrän mamman tvångsintas på psyket. Där är hon självklart allas favorit, men trivs inte och smider i stället stora planer för sitt eget försvinnande därifrån.

Det mesta berättas ur sonens perspektiv. Och att han älskar sina föräldrar, trots att han egentligen inte är det viktigaste för dem, råder det ingen tvekan om. De är hans allt, men tyvärr är inte han deras allt. Det är sorgligt att se hur de vuxna i familjen leker sina lekar, har sina fester och fortsätter att låtsas som att allt är bra med ständiga lögner, samtidigt som de inte ens vill att sonen lägger ner någon energi på skolan.

Pappans oerhörda kärlek till mamman är också oerhört vacker. Han är verkligen hennes allt, trots att det egentligen är osäkert om de faktiskt känner varandra på grund av alla lögner. Eller om pojken känner sina föräldrar.

Det är en roman som innehåller så mycket; både kärlek, sorg, lycka och desperation. Men trots att det bitvis känns rätt nattsvart och det till och med rullar ett par tårar nerför min kind när jag läser så finns ändå något hoppfullt i berättelsen. Och det är fint.

I väntan på Bojangles
Olivier Bourdeaut
Förlag: Sekwa (2016)
Betyg: 4