Skum spänning

Skumtimmen - Johan TheorinSkumtimmen
Johan Theorin
Wahlström & Widstrand (2007)

I början på 70-talet försvann Julias son spårlöst i dimman på Öland. Ingen vet vad som hände med honom, men de flesta tar för givet att han drunknade. Dock inte Julia. Och inte heller Julias pappa Gerlof.

Han driver nämligen lite egen spaning från sitt ålderdomshem, tillsammans med några av sina gamla vänner. När han dessutom får ett tecken på posten ringer han upp Julia som genast åker till Öland och tillbaka till alla minnen. Tillsammans börjar de besöka människor som Gerlof tror är viktiga, och det visar sig att de börjar närma sig någonting…

Johan Theorin är bra på att bygga upp spänning, något som jag upptäckte i Nattfåk. Men i sin debutroman är tempot lite lägre, och jag har lite svårt att tro på allt som händer. Jag gillar verkligen hans sätt att bland historia och nutid, vilket binder ihop historien på ett bra sätt.

Gerlof verkar vara en mysig liten farbror, även om jag då och då blir lite irriterad på honom för att han inte berättar för Julia vad han tänker. Varför ska alltid alla privatspanare hålla saker och ting för sig själva? Det går ju faktiskt aldrig bra.

Återigen måste jag använda mig av frasen “sidorna vänder sig själva”. För det gör de faktiskt. Någonstans efter mitten börjar det bli spännande hela tiden och då är det helt enkelt omöjligt att lägga boken ifrån sig. Vad hände egentligen? Är Gerlof på rätt spår? Är allt verkligen som det verkar vara?

Frågor som man bara kan få svar på på ett sätt – genom att läsa vidare!

Riktigt upprörande läsning

Inspärrad – Teresa CooperInspärrad
Teresa Cooper
Bra Böckers Förlag

Det är vad Teresa Coopers Inspärrad visade sig vara. Jag blev arg, irriterad, gråtfärdig, upprörd och helt slut av att läsa den. Hur kan människor få bete sig så här utan att någon reagerar, säger till eller gör någonting?

Teresas mamma har psykiska problem och hennes pappa är alkoholist. Trots detta envisas socialtjänsten med att ideligen skicka hem henne och hennes två syskon till pappan, som egentligen inte klarar av att ta hand om dem. Dessutom trivs de bra mycket bättre hos en annan kvinna, som de får vara hos emellanåt.

Till slut kan de dessutom inte längre bo där och socialtjänsten måste hitta på en annan lösning. Trots att Teresa sköter sig, är språkbegåvad och duktig på handarbeten hamnar hon på en klinik för flickor med psykiska problem. Ingen vet varför hon egentligen är där; varken Teresa eller någon i personalen.

Hon kan inte vara kvar där, det är de övertygade om. Så socialtjänsten kommer med ett nytt förslag. Visst skulle väl Teresa må bra av att komma ut på landet; se lite natur och hav, och umgås med flickor i hennes egen ålder? Det låter väl inte helt fel? Nej, tycker Teresa, det låter ju helt underbart.

Problemet är att Kendall House i Kent inte alls är så som det lät innan. I stället för att få njuta av naturen blir hon inspärrad i ett hus, där alla fönster och dörrar är låsta. Att gå ut, röka en cigarett, se på teve eller ha ett husdjur är privilegium som man måste förtjäna. Och så fort Teresa sätter sin fot innanför dörren får hon dessutom börja äta mediciner – för vad vet hon inte, och ingen vill säga varför heller.

Och så fortsätter det. Medicin efter medicin, flera gånger dagligen. Självklart påverkar det Teresa, som var frisk och kry när hon kom dit, men nu bara blir sjukare och sjukare. “Hypokondriker” snäser personalen och lyssnar inte på Teresas skrik om att hon blir neddrogad. Dessutom verkar det som att de andra flickorna hatar henne, och av någon anledning är det alltid Teresa som blir straffad efter deras bråk; med att gå i nattlinnet en hel vecka, att få mer medicin injicerad och bli inspärrad i bestraffningsrummet.

Hon blir sämre och sämre, och börjar dessutom skada sig själv. Vilket självklart spär på personalens argument om att hon är galen, sjuk, helt borta. Men Teresa förstår ingenting; varför är hon där?

Det är så hemskt, fruktansvärt och helt sjukt. Jag har svårt att ta till mig att det här faktiskt hänt, för mindre än trettio år sen. I England. Hur fungerar de människor som arbetar med att varje dag droga ner små flickor som egentligen inte behöver det?  Hur kan man på något sätt må bra av det?

Tankarna som väcks är mest frågor. Hur, hur och åter hur. Samtidigt blir jag imponerad av Teresas historia; hur hon hela tiden fortsätter kämpa trots att hon bara vill ge upp och att hon lyckas leva ett normalt liv i dag. Att hon dessutom kämpar för att få ursäkter från dem som utsatte henne för det och jobbar med att hjälpa andra flickor som utsätts för övergrepp på liknande eller andra sätt är värt en enorm eloge.

Bra bok, men hemsk historia.

(Originalet publicerades den 6 juli 2010 på Booklovin’)

En riktig sidvändare

Judaskyssen - Anna GrueJudaskyssen
Anna Grue
Piratförlaget

Ursula trodde att hon hade träffat mannen i sitt liv. Visserligen var han mycket yngre än henne, men hon ville ändå spendera resten av sitt liv med honom. Det var hon säker på.

Men självklart var allt helt enkelt för bra för att vara sant. Han lämnar henne, och passar dessutom på att tömma hennes konton på alla pengar. Ursula förlorar sin kärlek, sina drömmar och sin förmögenhet.

Som tur är har hon starka människor runt sig, och en av hennes elever Laura ber sin pappa om hjälp. Dan Sommerdahl har tidigare hjälpt polisen i några fall och går till sist motvilligt med på att försöka leta reda på mannen som lurat Ursula. Och han lyckas nysta in sig rejält. Det visar sig vara lite mer komplicerat och lite mer organiserat än vad alla trodde från början. Ursula är inte den enda kvinnan som mannen har lurat genom åren…

Det underbara med den här boken är att den verkligen suger tag i en. Sidorna vänder sig själva, orden flyger in genom ögonen och etsar sig fast på näthinnan. Historien berättar helt enkelt sig själv. Den är snygg, händelserik och spännande.

Kanske inte fullt trovärdig hela vägen. Men vem säger att en bok behöver vara det? Jag är med Dan när han letar. Jag är med mannen som luras; vilket är en bra effekt. Man får veta hur det går för Dan i letandet, medan man samtidigt då och då får se allt ur den andre mannens perspektiv. Varför lurar han så många kvinnor? Och hur går han till väga?

Solsken, en filt och den här boken. Det är allt som behövs för en härlig sommardag. Eller, varför inte en regnig dag och en filt? Sträckläsningsvarning är det hur som helst.

(Skriven 4 juli, på Booklovin’)

Oerhört känslosamt och hemskt

Bara ett barnBara ett barn – Malin Persson Giolito
Malin Persson Giolito
Piratförlaget (2010)

Karin misstänker att något inte riktigt står rätt till med hennes åttaårige elev Alexander. Han är våldsam och elak, men samtidigt verkar saker och ting inte riktigt vara som de ska på hemmaplan.

En dag upptäcker hon brännmärken efter cigaretter på Alexanders armar och det blir droppen som får bägaren att rinna över. Hon tar med sig den lille, tyste pojken till sjuksköterskan och blir förskräckt över vad hon får se. Det visar sig att hela hans kropp bär spår efter en grym och förmodligen regelbunden misshandel.

Kontakt tas med soc och Alexander får inte åka hem till sin mamma Linda igen. I stället placeras han i tillfälliga fosterhem. Sophia Weber, jurist med vana av att ha hand om fall där barn är inblandade, blir utsedd till hans företrädare och kämpar med att försöka förstå sig på den här konstiga pojken, med svår bakgrund och som vägrar berätta någonting för någon. Vem är han och vad har han egentligen varit med om?

Malin Persson Giolito målar upp en hemsk historia om ett barn som inte var önskat, en mamma som gjort allt hon kan för att lura omgivningen att tro att allt är som det ska och ett samhälle som inte riktigt har makten att göra någonting utan bevis.

Vem skapar egentligen en människa? Hur blir hon till den hon är. Frågor som uppväxtens betydelse, föräldrarnas roll och hur man kan hjälpa någon som varit med om något hemskt är ständigt närvarande i boken. Till och från dyker delar ur mammans historia upp, berättat med hennes egna ord, ur hennes perspektiv. Och det får mig att tänka att det kanske finns människor som inte borde ha rätt att ha barn. Hennes tankar är grymma och gör ont i en när man läser dem. Hur kan man se ett litet hjälplöst barn som något ont?

Det är känslosamt, jobbigt och upprörande. Det hade lika gärna kunnat vara en helt sann historia. Det hade kunnat finnas närmare än vad man tror.

Varenda kotte borde läsa Levengood

Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan digOch jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig
Mark Levengood
Piratförlaget (2010)

När Mark skulle födas frågade hans föräldrar sin son om han ville ha en lillebror eller lillasyster. Men Marks bror ville varken ha det ena eller det andra – han ville ha en kanin. Så när mamma kom hem med Mark blev han riktigt besviken. Han skulle ju få en kanin, inte en liten skrikande bebis. Som tur är blev Mark en snäll lillebror, som rätt ofta låtsades vara en kanin för att göra sin bror glad.

Det är inte heller vilken familj som helst som han lever i. Varje familj sägs ju ha sitt eget svarta får, men i Marks familj är det tvärtom. ALLA är svarta får, utom kusin Stefan. Han är framgångsrik designer och Marks mamma samlar på allt han designat. Så när han till slut designat en dildo tvingas Mark gå in och köpa den till sin mamma (i vuxen ålder, bör tilläggas), medan mamma står utanför dörren och talar om vilken färg hon vill ha.

Detta, i kombination med historier om taxichaufförer som slickar på bankomatkort, vem som egentligen ligger bakom de hembakade pepparkakorna, gravida nunnor, försök att jämföra Sveriges historia med Egyptens och mycket mycket mer, är vad Mark Levengood berättar om. Galna, konstiga, helknäppa, men mycket roliga saker som han varit med om under sitt liv. Han bjuder på sig själv och är inte rädd för att verka dum. Riktigt absurda händelser blandas med vardagliga, och ibland blir det riktigt filosofisk.

Som den del jag tycker allra bäst om. När Mark resonerar med sig själv om vad en liten kotte egentligen vet. Och jämför kotten som ramlar ner på hans motorhuv med människan. När kotten blivit mogen och uppfyllt sin uppgift släpper den taget. Men inte Mark; han är inte färdig att släppa grenen än på ett tag

Det enda jag skulle kunna tänka mig är lite bättre än att läsa boken, är att höra Mark läsa den. Hans varma, mysiga muminröst som berättar på det sätt som bara Mark kan. Det vore väldigt trevligt.

Surreal, but nice

Kafka på stranden
Haruki Murakami
Norstedts pocket (2007)

Män som talar med katter, mystiska män som klär ut sig till kända logotyper, blodigelregn, makrillregn, rymningar… Ja, det är verkligen en salig blandning av olika surrealistiska saker som den här boken består av.

Kafka Tamura (som han egentligen inte heter, men väljer att kalla sig) rymmer hemifrån efter noggrann planering med en pojke som kallas Kråkan. Vart han ska vet han inte helt och hållet, men på ett ungefär. Huvudsaken är att han ska bort hemifrån, bort från sin far. Bort från en spådom som hans pappa nämnt för honom i all ondo.

Samtidigt får man följa Nakata, en äldre man som kan tala med katter. Efter att ha försökt hitta en liten kattunge och då träffat på Johnnie Walker – kattfångaren – inser han att han måste lämna staden och ta sig någon annanstans. Hur han nu ska kunna klara av det; han kan inte läsa och han är inte speciellt smart. Han får nämligen “bidråg” av guvernören.

De här två historierna flyter parallellt genom hela boken, i stort sett får man ett kapitel från varje del. Båda två hamnar självklart i samma stad, och deras vägar korsas, även om de själva aldrig vet om det.

Hela boken är drömmande, overklig och surrealistisk, men känns ändå äkta och tränger sig in. Det går inte att sluta läsa och framför allt Nakata frammanar någon sorts moderskänslor. Det är konstigt, men bra på samma gång. Normalt sett gillar jag inte böcker som är totalt ologiska och inte riktigt har någon tydlig mening, men Haruki Murakami får mig att bryta det mönstret. Det här är en riktigt bra bok, som inte får missas.