Skitig och vacker vänskap

Read More

Elena och Lila växer upp på samma napolitanska bakgård, där våld och elaka ord präglar deras vardag. Båda två är duktiga i skolan och det är en av anledningarna till att de upptäcker varandra. Elena har alltid varit duktig, medan Lila är självlärd och snabbt blir en vass konkurrent om de bästa placeringarna på prov och i skoltävlingar. De båda flickorna blir nära vänner, även om det är långt ifrån en enkel vänskap. Och om skolan var det som förde dem samman från början så är det också den som gör att deras vägar börjar gå åt olika håll. Lila har inte möjligheten att plugga vidare och gifter sig i stället med en av kvarterets mest fruktade unga män, även om det egentligen var hans far som de allihopa var rädda för.

Deras vänskap är fantastiskt skildrad. De blir verkliga och man kommer nära framför allt Elena, eftersom det är från hennes perspektiv historien är berättad. Men även miljöerna är oerhört skickligt skildrade. Man känner den skitiga lukten och kan se framför sig hur barnen springer omkring och de vuxna som skriker åt varandra. Allt blir på riktigt och jag står där och tittar på.

Det bästa är nästan att det här är första delen av fyra. Det betyder att man har mycket kvar att se fram emot när den här boken (tyvärr) tar slut.

Min fantastiska väninna
Författare:
Elena Ferrante
Förlag: Norstedts (2016)
Typ och sidor: Inbunden – 335 sidor
Betyg: 4

Långt ifrån en enkel familjerelation

Read More
Foto: Delphine Jouandeau/Sekwa

När tolvårige Milo är med om en cykelolycka rusar hans familj för att finnas vid hans sida på sjukhuset. Och alla behöver en syndabock, det känns på något sätt lättare då. Snabbt riktas allas blickar mot Milos moster Marguerite, som var med honom när olyckan hände. Varför satt de inte hemma och gjorde läxor som de skulle?

Tiden går och Milo blir inte bättre, vilket går ut över familjen. Gamla bråk kommer upp till ytan igen och det visar sig att de har en långt ifrån enkel relation med varandra. Och medan Milo ligger med en oviss framtid på sjukhuset gäller det för de andra att reda ut allt som ligger och gnager. Det påverkar honom och så länge hans familj inte kommer överens är det svårt för honom att bli bättre igen.

Typ så. Egentligen är det svårt att berätta om handlingen i boken, för det händer inte så mycket. Utgångspunkten är ju olyckan, sedan är resten egentligen bara historia. Och de olika karaktärerna – Valérie Tong Cuongs stora styrka. Jag fastnade för hennes sätt att beskriva helt olika sorters personer i samma bok utifrån samma handling i Mirakelverkstaden, men frågan är om hon inte gör det ännu bättre i Olyckan. Perspektiven växlar, från Milos mamma till hans moster, från mormor till pappa. Den enda som inte får berätta sin version är Milo, vilket är fint eftersom han ändå är centrum i alltihop.

Framför allt fastnar jag för Milos moster Marguerite. Hon har inte haft det enkelt och det har verkligen påverkat henne, mer än man från början skulle kunna tro.

Olyckan
Valérie Tong Cuong
Förlag:
Sekwa (2016)
Typ och sidor: Danskt band – 260 s
Betyg: 4

Väl värd att vänta på

Read More
Foto: Etta

Ända sedan jag först läste om Disclaimer av Renée Knight har jag velat läsa den. Men ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig och det drog ut på tiden. Och ju fler dagar som gick, desto mer orolig blev jag över att bli besviken. Men jag oroade mig helt i onödan.

Catherine har börjat läsa en bok. En bok som hon inte har en aning om hur den hamnade hemma hos henne och som skrämmer henne. Hon förstår nämligen relativt snart att den handlar om henne och om en händelse som ingen annan än hon själv vet om. Fast uppenbarligen finns det någon mer som vet, på något sätt. Catherine blir rädd, försöker ta reda på vem författaren är och gör sitt bästa för att ingen annan i hennes närhet ska läsa boken.

Hennes rädsla och panik för att bli avslöjad är så stark och den förmedlas verkligen. Även innan jag tror att jag förstår vad hon är orolig för delar jag hennes skräck och hoppas att hon ska slippa må som hon gör, att den mystiske författaren ska lämna henne ifred.

Utan att säga för mycket så måste jag nämna vändningen som leder till slutet. För saker och ting är inte riktigt som man har trott och det hade funnits en risk för att det skulle bli överdrivet och otroligt. Men det blir det inte, bara ännu hemskare än vad man hade trott. Och samtidigt så bra.

Det går inte att sluta läsa den här boken. Och kanske är det bästa sättet att läsa den – i ett sträck.

Disclaimer
Renée Knight
Förlag: 
Etta (2015)
Betyg: 4

Vackert men ändå sorgligt

Read More

En fin berättelse, som samtidigt är så oerhört sorglig. Det är vad Olivier Bourdeauts I väntan på Bojangles är.

En liten pojke växer upp i ett kärleksfullt hem, med en mamma och pappa som i princip byggt hela sina liv på överdrifter och lögner. Mamman byter namn varje dag, pappan har slutat jobba för att vara med henne hela dagarna. Den ena festen följer på den andra och mammans favoritlåt spelas ständigt i bakgrunden – Nina Simones Mr. Bojangles. Och om livet i lägenheten blir trist åker de till sitt lilla slott i Spanien.

Men ibland hinner verkligheten ikapp. När kronofogden en dag ringer på dörren blir det något som plötsligt tar familjen tillbaka till verkligheten och det dröjer inte länge förrän mamman tvångsintas på psyket. Där är hon självklart allas favorit, men trivs inte och smider i stället stora planer för sitt eget försvinnande därifrån.

Det mesta berättas ur sonens perspektiv. Och att han älskar sina föräldrar, trots att han egentligen inte är det viktigaste för dem, råder det ingen tvekan om. De är hans allt, men tyvärr är inte han deras allt. Det är sorgligt att se hur de vuxna i familjen leker sina lekar, har sina fester och fortsätter att låtsas som att allt är bra med ständiga lögner, samtidigt som de inte ens vill att sonen lägger ner någon energi på skolan.

Pappans oerhörda kärlek till mamman är också oerhört vacker. Han är verkligen hennes allt, trots att det egentligen är osäkert om de faktiskt känner varandra på grund av alla lögner. Eller om pojken känner sina föräldrar.

Det är en roman som innehåller så mycket; både kärlek, sorg, lycka och desperation. Men trots att det bitvis känns rätt nattsvart och det till och med rullar ett par tårar nerför min kind när jag läser så finns ändå något hoppfullt i berättelsen. Och det är fint.

I väntan på Bojangles
Olivier Bourdeaut
Förlag: Sekwa (2016)
Betyg: 4

Fint berättat om den stora kärleken till pappan

Read More
Foto: Angus McRitchie/Etta

Baby växer upp med sin pappa Jules. Vad som hände med hennes mamma vet hon inte, Jules versioner varierar hela tiden. Men egentligen spelar det inte så stor roll, för hon och Jules har det rätt bra. Är egentligen mer som kompisar än far och dotter, eftersom Jules var så ung när hon föddes.

Men saker och ting kan förändras snabbare än vad man tror. Jules klarar inte riktigt av att ta hand om sin snart tonåriga dotter (han knarkar och har problem med att behålla jobb) och Baby hamnar i olika fosterhem. Hon inser, om än något motvilligt, att Jules kanske inte är så fantastisk som pappa som hon alltid trott. Tyvärr får det följder som inte är så bra för Baby själv och hennes tonår blir riktigt struliga.

På ett sätt tänker jag på Åsa Linderborgs Mig äger ingen när jag läser om Baby och hennes pappa. Grunden är samma, men Heather O’Neills historia är så mycket råare och värre. De lever verkligen inget enkelt liv och därför är det så fint att kärleken dem emellan trots allt är så stark. Och det är så sorgligt när det verkar som att det ska spricka mellan dem.

Det blir också tydligt hur pass mycket förebilder föräldrar blir, oavsett förutsättningar. Man vänjer sig som barn vid det man har nära sig, Jules sätt att leva är det normala för Baby. Kanske ska hon själv bli knarkare när hon blir stor, tänker hon. Det har ju gått bra för pappa.

Sedan måste jag nämna sättet den är skriven på. Det är inte helt lätt att berätta en historia från ett barns perspektiv, men Heather O’Neill lyckas verkligen. Det är Babys röst som berättar, det är ingen som berättar om Baby. Och kanske är det det bästa med boken. Och titeln då, förstås. Den är ju bara underbar.

Vaggvisor för små kriminella
Heather O’Neill
Förlag: Etta (2014)
Typ och sidor: Danskt band – 377 sidor
Betyg: 4

När inte handlingen är det viktigaste

Read More

Varför har jag inte läst Mirakelverkstaden förrän nu? Vad har jag väntat på?

De tankarna kommer ganska snart när jag börjar läsa. Jag får känslan av att jag har hittat en ny Tillsammans är man mindre ensam, ja, kanske till och med en ny Anna Gavalda. Wow, helt enkelt.

Det handlar, liksom i Tillsammans är man mindre ensam, om trasiga människor som råkar hamna på samma plats. Millie, som efter en brand desperat försöker skapa sig en ny identitet. Mariette, som plötsligt inte står ut med sina bråkiga elever på skolan eller med sin man och sina barn. Och Monsieur Mike som deserterat från armén och bor på gatan.

Alla tre plockas upp av mannen från Mirakelverkstaden, en samlingsplats i en gammal urverkstad, som lovar att hjälpa dem på fötter igen. Det sker på helt olika sätt utifrån vilka de är, men alla tre börjar snart må bättre igen.

Att någonting inte är som det ska med Mirakelverkstaden märker man ganska tidigt. Det finns någonting lurt. Men man förstår inte varför och när man till slut får svaret blir jag tyvärr lite besviken. Det känns för enkelt, för hoprafsat.

Men egentligen är det skit samma. Upplösningen tillhör inte det som gör boken så fantastisk och egentligen inte allt som händer på vägen dit heller. Det är språket och hur karaktärernas känslor och inre utveckling beskrivs. Alla berättar i jag-form, ett kapitel var, och de har verkligen sin egen röst och sin egen historia. Det är fint och riktigt bra, helt enkelt.

T T T T
Mirakelverkstaden
Valérie Tong Cuong
Förlag: Sekwa (2014)

När man känner att man inte vet någonting

Read More

En trio som var vänner som pojkar, men som livet tagit i helt olika riktningar. Det är utgångspunkten för Rött regn. Men trots att de gått åt helt olika håll korsas deras vägar, såklart. Just i detta fall genom att den ene av dem, Jimmy, förlorar sin dotter i ett bestialiskt mord. En annan av dem, Sean, jobbar som polis och ska utreda mordet. Den tredje, Dave, har samma kväll som hon mördades kommit hem täckt i blod. Hur hänger egentligen allt ihop?

Ja, redan från början är det som upplagt för att man ska tro sig veta exakt hur det hänger ihop. Vilket självklart får mig att inse att jag förmodligen inte har en aning. Samtidigt som jag blir osäker – kanske är Lehane ändå så pass lurig att han låter oss veta vem mördaren är redan i början? Att vi inte ska tro på det, men så visar det sig ändå vara den enklaste lösningen som är den sanna. Eller, äsch… Jag vänder fram och tillbaka genom hela läsningen och kan inte bestämma mig för hur jag tror att den ska sluta.

Samtidigt är det inte vem som har gjort det som är det mest relevanta, trots att det är en deckare. Relationen mellan de tre männen, deras bakgrunder och deras familjer är minst lika viktiga och intressanta. Och just som man trott att man lyckats förstå sig på någon av dem så ändras det igen.

Och är det något jag tycker om så är det att inse att jag faktiskt inte vet någonting om hur det ska gå härnäst. Vad som är sant, vad som bara är till för att förvirra mig och vad som är helt åt skogen. Det gör att jag inte kan sluta läsa.

Rött regn
Dennis Lehane
Albert Bonniers förlag (2002)
Pocket – 595 sidor
T T T T

Levande skildring från ghettot

Ung_iheto_6878Då och då råkar man få syn på en bok som man instinktivt känner att ”den här måste jag läsa med en gång”. Och ibland händer det till och med att det är bland det bästa man läst.

Lite så är känslan efter att ha läst David Safiers Ung i ghettot. Bazar förlag, som ger ut boken, hade lagt upp ett utdrag ur boken på Instagram och jag kände mig fast redan där. Jag var helt enkelt tvungen att läsa den.

Första kontakten med David Safier som författare fick jag på Bokmässan 2013. En rolig tysk, som hade skrivit boken Dålig karma som lyckades med bedriften att vara både rolig och tänkvärd på en gång. Och han var dessutom riktigt trevlig att prata med.

Men det här är någonting helt annat än Dålig karma. Ung i ghettot handlar om 16-åriga Mira, instängd i Warszawas ghetto mitt under Förintelsen, 1943. Hennes kamp för att överleva när tyskarna (och judepolisen) börjar tömma ghettot – och inte minst kampen för att de hon älskar ska överleva. Mamman, som blivit i stort sett apatisk sedan pappan tog livet av sig. Lillasystern, som flyr verkligheten genom att berätta evighetslånga sagor om de 777 öarna. Och inte minst pojkvännen Daniel, som hellre vill vara tillsammans med sina låtsassyskon på barnhemmet in i döden än att rädda sig själv.

När boken börjar är Mira tuff, orädd och tar sig in och ut ur ghettot för att smuggla mat. Men situationen förvärras när tyskarna börjar beordra att fler judar ska bort – till arbetsläger tror de boende i ghettot, även om de anar att det är värre än så. Från att ha rört sig ganska fritt måste Mira gå till att gömma sig för att överleva. Frågan är hur länge hon ska lyckas få sina älskade att må bra tills allt är över. Och självklart undrar man hela tiden hur det ska gå, med tanke på att vi vet hur historien ser ur…

T T T T
Titel: 
Ung i ghettot
Författare: David Safier
Förlag: Bazar (2015)
Typ och sidor: Inbunden, 393 sidor

Intressant och berörande om dödsstraff

sjudagarkvarSju dagar kvar att leva: En berättelse om brott och dödsstraff
Carina Bergfeldt.

Dödstraff är en komplex fråga. Och det är just komplexiteten i det hela som Carina Bergfeldt på ett så briljant sätt tar avstamp i. Hon träffar folk som är för, folk som är emot, folk som är drabbade och folk som är med och avrättar brottslingar. Och hon gör det utan att skriva oss på näsan, var och en får berätta sin historia och sin syn på det hela.

Men allt tar avstamp i den dödsdömde Vaughn Ross, dömd för dubbelmord för tio år sedan. När Carina träffar honom på Death row i fängelset i Texas har han sju dagar kvar att leva, sedan ska han avrättas. Han nekar fortfarande till brottet och kommer att göra så in i det sista.

Intervjun med honom är intressant, så pass intressant att man hade kunnat fylla en hel bok med bara hans historia. Men Carina nöjer sig inte med det, utan träffar mängder av andra människor. Och letar fakta. Hon belyser kort sagt dödsstraffsfrågan från alla tänkliga håll.

Jag berörs mest av två personer. Dels fängelseprästen som varit med om massor av avrättningar och som själv har en dödsdom över sig i form av ett cancerbesked. Hur han berättar om hur han alltid låter dem berätta sin historia för honom, hur han är villig att försöka förstå sig på dem. Och hans fina svar på Carinas fråga om vad man säger sista gången man träffar en människa man vet ska dö:
“Hej då. Tack för att du delade med dig av ditt liv.”

Den andra är mamman till lilla Candy som blev kidnappad och brutalt mördad. Medan hennes dotter är fylld av hat och bara har väntat på att mannen som mördade hennes syster ska dö är hon själv villig att förlåta, efter att nästan ha gått under av sorg. Hur förlusten av ett barn påverkar är grymt och i hennes fall har tanken på att mannen ska dö aldrig varit en tröst.

Den kommer att bli svår att glömma, den här boken. Att belysa ett så intressant och svårt ämne på ett så brett och välskrivet sätt är skickligt. Carina Bergfeldt har verkligen skrivit en bra reportagebok. Läs den.

T T T T
Titel: Sju dagar kvar att leva: En berättelse om brott och dödsstraff
Författare: Carina Bergfeldt
Förlag: Norstedts (2015)
Typ: Ljudbok

Jag kan inte förklara exakt varför, men läs den!

IMG_2999En dag låg en bok i min brevlåda. En bok jag aldrig hört talas om och som jag inte hade några speciella förväntningar på. Men det visade sig bli riktigt bra.

Utgångspunkten för hela historien är ett brev. Ett brev som Cecilia hittar när hon städar på vinden. Det visar sig vara ett brev från hennes man och har texten ”Öppnas i händelse av min död” på kuvertet. Hon blir självklart jättenyfiken och öppnar till slut det. Och ingen av oss, varken Cecilia eller jag hade nog kunnat tänka oss vad det står i det.

Parallellt med Cecilia får vi följa ett antal andra personer. Som en kvinna som blir lämnad av sin man för sin bästa väninna, och en kvinna vars dotter blev mördad för flera år sedan. Självklart förstår man att de här historierna kommer att vävas samman. Men man förstår inte hur. Förrän allt plötsligt brakar loss och boken blir något helt annat än vad man hade väntat.

Om man då har förväntat sig en småmysig, enkel feel good – som jag gjorde baserat på utseendet och det jag kunde läsa på baksidan – blir läsningen en chock. På ett bra sätt. Det här är så långt ifrån en klassisk feel good man kan komma. Det är snarast omöjligt att kategorisera den. Enda sättet är att läsa den.

T T T T
Titel:
Öppnas i händelse av min död
Författare: Liane Moriarty
Förlag: Albert Bonniers förlag (2015)
Typ och sidor: Inbunden – 346 sidor
Recensionsex