Vackert men ändå sorgligt

Read More

En fin berättelse, som samtidigt är så oerhört sorglig. Det är vad Olivier Bourdeauts I väntan på Bojangles är.

En liten pojke växer upp i ett kärleksfullt hem, med en mamma och pappa som i princip byggt hela sina liv på överdrifter och lögner. Mamman byter namn varje dag, pappan har slutat jobba för att vara med henne hela dagarna. Den ena festen följer på den andra och mammans favoritlåt spelas ständigt i bakgrunden – Nina Simones Mr. Bojangles. Och om livet i lägenheten blir trist åker de till sitt lilla slott i Spanien.

Men ibland hinner verkligheten ikapp. När kronofogden en dag ringer på dörren blir det något som plötsligt tar familjen tillbaka till verkligheten och det dröjer inte länge förrän mamman tvångsintas på psyket. Där är hon självklart allas favorit, men trivs inte och smider i stället stora planer för sitt eget försvinnande därifrån.

Det mesta berättas ur sonens perspektiv. Och att han älskar sina föräldrar, trots att han egentligen inte är det viktigaste för dem, råder det ingen tvekan om. De är hans allt, men tyvärr är inte han deras allt. Det är sorgligt att se hur de vuxna i familjen leker sina lekar, har sina fester och fortsätter att låtsas som att allt är bra med ständiga lögner, samtidigt som de inte ens vill att sonen lägger ner någon energi på skolan.

Pappans oerhörda kärlek till mamman är också oerhört vacker. Han är verkligen hennes allt, trots att det egentligen är osäkert om de faktiskt känner varandra på grund av alla lögner. Eller om pojken känner sina föräldrar.

Det är en roman som innehåller så mycket; både kärlek, sorg, lycka och desperation. Men trots att det bitvis känns rätt nattsvart och det till och med rullar ett par tårar nerför min kind när jag läser så finns ändå något hoppfullt i berättelsen. Och det är fint.

I väntan på Bojangles
Olivier Bourdeaut
Förlag: Sekwa (2016)
Betyg: 4

Fint berättat om den stora kärleken till pappan

Read More
Foto: Angus McRitchie/Etta

Baby växer upp med sin pappa Jules. Vad som hände med hennes mamma vet hon inte, Jules versioner varierar hela tiden. Men egentligen spelar det inte så stor roll, för hon och Jules har det rätt bra. Är egentligen mer som kompisar än far och dotter, eftersom Jules var så ung när hon föddes.

Men saker och ting kan förändras snabbare än vad man tror. Jules klarar inte riktigt av att ta hand om sin snart tonåriga dotter (han knarkar och har problem med att behålla jobb) och Baby hamnar i olika fosterhem. Hon inser, om än något motvilligt, att Jules kanske inte är så fantastisk som pappa som hon alltid trott. Tyvärr får det följder som inte är så bra för Baby själv och hennes tonår blir riktigt struliga.

På ett sätt tänker jag på Åsa Linderborgs Mig äger ingen när jag läser om Baby och hennes pappa. Grunden är samma, men Heather O’Neills historia är så mycket råare och värre. De lever verkligen inget enkelt liv och därför är det så fint att kärleken dem emellan trots allt är så stark. Och det är så sorgligt när det verkar som att det ska spricka mellan dem.

Det blir också tydligt hur pass mycket förebilder föräldrar blir, oavsett förutsättningar. Man vänjer sig som barn vid det man har nära sig, Jules sätt att leva är det normala för Baby. Kanske ska hon själv bli knarkare när hon blir stor, tänker hon. Det har ju gått bra för pappa.

Sedan måste jag nämna sättet den är skriven på. Det är inte helt lätt att berätta en historia från ett barns perspektiv, men Heather O’Neill lyckas verkligen. Det är Babys röst som berättar, det är ingen som berättar om Baby. Och kanske är det det bästa med boken. Och titeln då, förstås. Den är ju bara underbar.

Vaggvisor för små kriminella
Heather O’Neill
Förlag: Etta (2014)
Typ och sidor: Danskt band – 377 sidor
Betyg: 4

När inte handlingen är det viktigaste

Read More

Varför har jag inte läst Mirakelverkstaden förrän nu? Vad har jag väntat på?

De tankarna kommer ganska snart när jag börjar läsa. Jag får känslan av att jag har hittat en ny Tillsammans är man mindre ensam, ja, kanske till och med en ny Anna Gavalda. Wow, helt enkelt.

Det handlar, liksom i Tillsammans är man mindre ensam, om trasiga människor som råkar hamna på samma plats. Millie, som efter en brand desperat försöker skapa sig en ny identitet. Mariette, som plötsligt inte står ut med sina bråkiga elever på skolan eller med sin man och sina barn. Och Monsieur Mike som deserterat från armén och bor på gatan.

Alla tre plockas upp av mannen från Mirakelverkstaden, en samlingsplats i en gammal urverkstad, som lovar att hjälpa dem på fötter igen. Det sker på helt olika sätt utifrån vilka de är, men alla tre börjar snart må bättre igen.

Att någonting inte är som det ska med Mirakelverkstaden märker man ganska tidigt. Det finns någonting lurt. Men man förstår inte varför och när man till slut får svaret blir jag tyvärr lite besviken. Det känns för enkelt, för hoprafsat.

Men egentligen är det skit samma. Upplösningen tillhör inte det som gör boken så fantastisk och egentligen inte allt som händer på vägen dit heller. Det är språket och hur karaktärernas känslor och inre utveckling beskrivs. Alla berättar i jag-form, ett kapitel var, och de har verkligen sin egen röst och sin egen historia. Det är fint och riktigt bra, helt enkelt.

T T T T
Mirakelverkstaden
Valérie Tong Cuong
Förlag: Sekwa (2014)

När man känner att man inte vet någonting

Read More

En trio som var vänner som pojkar, men som livet tagit i helt olika riktningar. Det är utgångspunkten för Rött regn. Men trots att de gått åt helt olika håll korsas deras vägar, såklart. Just i detta fall genom att den ene av dem, Jimmy, förlorar sin dotter i ett bestialiskt mord. En annan av dem, Sean, jobbar som polis och ska utreda mordet. Den tredje, Dave, har samma kväll som hon mördades kommit hem täckt i blod. Hur hänger egentligen allt ihop?

Ja, redan från början är det som upplagt för att man ska tro sig veta exakt hur det hänger ihop. Vilket självklart får mig att inse att jag förmodligen inte har en aning. Samtidigt som jag blir osäker – kanske är Lehane ändå så pass lurig att han låter oss veta vem mördaren är redan i början? Att vi inte ska tro på det, men så visar det sig ändå vara den enklaste lösningen som är den sanna. Eller, äsch… Jag vänder fram och tillbaka genom hela läsningen och kan inte bestämma mig för hur jag tror att den ska sluta.

Samtidigt är det inte vem som har gjort det som är det mest relevanta, trots att det är en deckare. Relationen mellan de tre männen, deras bakgrunder och deras familjer är minst lika viktiga och intressanta. Och just som man trott att man lyckats förstå sig på någon av dem så ändras det igen.

Och är det något jag tycker om så är det att inse att jag faktiskt inte vet någonting om hur det ska gå härnäst. Vad som är sant, vad som bara är till för att förvirra mig och vad som är helt åt skogen. Det gör att jag inte kan sluta läsa.

Rött regn
Dennis Lehane
Albert Bonniers förlag (2002)
Pocket – 595 sidor
T T T T

Levande skildring från ghettot

Ung_iheto_6878Då och då råkar man få syn på en bok som man instinktivt känner att ”den här måste jag läsa med en gång”. Och ibland händer det till och med att det är bland det bästa man läst.

Lite så är känslan efter att ha läst David Safiers Ung i ghettot. Bazar förlag, som ger ut boken, hade lagt upp ett utdrag ur boken på Instagram och jag kände mig fast redan där. Jag var helt enkelt tvungen att läsa den.

Första kontakten med David Safier som författare fick jag på Bokmässan 2013. En rolig tysk, som hade skrivit boken Dålig karma som lyckades med bedriften att vara både rolig och tänkvärd på en gång. Och han var dessutom riktigt trevlig att prata med.

Men det här är någonting helt annat än Dålig karma. Ung i ghettot handlar om 16-åriga Mira, instängd i Warszawas ghetto mitt under Förintelsen, 1943. Hennes kamp för att överleva när tyskarna (och judepolisen) börjar tömma ghettot – och inte minst kampen för att de hon älskar ska överleva. Mamman, som blivit i stort sett apatisk sedan pappan tog livet av sig. Lillasystern, som flyr verkligheten genom att berätta evighetslånga sagor om de 777 öarna. Och inte minst pojkvännen Daniel, som hellre vill vara tillsammans med sina låtsassyskon på barnhemmet in i döden än att rädda sig själv.

När boken börjar är Mira tuff, orädd och tar sig in och ut ur ghettot för att smuggla mat. Men situationen förvärras när tyskarna börjar beordra att fler judar ska bort – till arbetsläger tror de boende i ghettot, även om de anar att det är värre än så. Från att ha rört sig ganska fritt måste Mira gå till att gömma sig för att överleva. Frågan är hur länge hon ska lyckas få sina älskade att må bra tills allt är över. Och självklart undrar man hela tiden hur det ska gå, med tanke på att vi vet hur historien ser ur…

T T T T
Titel: 
Ung i ghettot
Författare: David Safier
Förlag: Bazar (2015)
Typ och sidor: Inbunden, 393 sidor

Intressant och berörande om dödsstraff

sjudagarkvarSju dagar kvar att leva: En berättelse om brott och dödsstraff
Carina Bergfeldt.

Dödstraff är en komplex fråga. Och det är just komplexiteten i det hela som Carina Bergfeldt på ett så briljant sätt tar avstamp i. Hon träffar folk som är för, folk som är emot, folk som är drabbade och folk som är med och avrättar brottslingar. Och hon gör det utan att skriva oss på näsan, var och en får berätta sin historia och sin syn på det hela.

Men allt tar avstamp i den dödsdömde Vaughn Ross, dömd för dubbelmord för tio år sedan. När Carina träffar honom på Death row i fängelset i Texas har han sju dagar kvar att leva, sedan ska han avrättas. Han nekar fortfarande till brottet och kommer att göra så in i det sista.

Intervjun med honom är intressant, så pass intressant att man hade kunnat fylla en hel bok med bara hans historia. Men Carina nöjer sig inte med det, utan träffar mängder av andra människor. Och letar fakta. Hon belyser kort sagt dödsstraffsfrågan från alla tänkliga håll.

Jag berörs mest av två personer. Dels fängelseprästen som varit med om massor av avrättningar och som själv har en dödsdom över sig i form av ett cancerbesked. Hur han berättar om hur han alltid låter dem berätta sin historia för honom, hur han är villig att försöka förstå sig på dem. Och hans fina svar på Carinas fråga om vad man säger sista gången man träffar en människa man vet ska dö:
“Hej då. Tack för att du delade med dig av ditt liv.”

Den andra är mamman till lilla Candy som blev kidnappad och brutalt mördad. Medan hennes dotter är fylld av hat och bara har väntat på att mannen som mördade hennes syster ska dö är hon själv villig att förlåta, efter att nästan ha gått under av sorg. Hur förlusten av ett barn påverkar är grymt och i hennes fall har tanken på att mannen ska dö aldrig varit en tröst.

Den kommer att bli svår att glömma, den här boken. Att belysa ett så intressant och svårt ämne på ett så brett och välskrivet sätt är skickligt. Carina Bergfeldt har verkligen skrivit en bra reportagebok. Läs den.

T T T T
Titel: Sju dagar kvar att leva: En berättelse om brott och dödsstraff
Författare: Carina Bergfeldt
Förlag: Norstedts (2015)
Typ: Ljudbok

Jag kan inte förklara exakt varför, men läs den!

IMG_2999En dag låg en bok i min brevlåda. En bok jag aldrig hört talas om och som jag inte hade några speciella förväntningar på. Men det visade sig bli riktigt bra.

Utgångspunkten för hela historien är ett brev. Ett brev som Cecilia hittar när hon städar på vinden. Det visar sig vara ett brev från hennes man och har texten ”Öppnas i händelse av min död” på kuvertet. Hon blir självklart jättenyfiken och öppnar till slut det. Och ingen av oss, varken Cecilia eller jag hade nog kunnat tänka oss vad det står i det.

Parallellt med Cecilia får vi följa ett antal andra personer. Som en kvinna som blir lämnad av sin man för sin bästa väninna, och en kvinna vars dotter blev mördad för flera år sedan. Självklart förstår man att de här historierna kommer att vävas samman. Men man förstår inte hur. Förrän allt plötsligt brakar loss och boken blir något helt annat än vad man hade väntat.

Om man då har förväntat sig en småmysig, enkel feel good – som jag gjorde baserat på utseendet och det jag kunde läsa på baksidan – blir läsningen en chock. På ett bra sätt. Det här är så långt ifrån en klassisk feel good man kan komma. Det är snarast omöjligt att kategorisera den. Enda sättet är att läsa den.

T T T T
Titel:
Öppnas i händelse av min död
Författare: Liane Moriarty
Förlag: Albert Bonniers förlag (2015)
Typ och sidor: Inbunden – 346 sidor
Recensionsex

Många tänkvärda reflektioner

den-bekymrade-byrakraten-en-bok-om-migration-och-manniskorFör flera år sedan fastnade jag för Kristina Ohlsson och tyckte från första början att hon är en av våra allra bästa deckarförfattare. Men ju mer jag hört henne tala i olika sammanhang, desto mer imponerad har jag blivit av hennes bakgrund också. Det är inte en kvinna som bara skriver deckare för skrivandets skull, hon har saker hon vill berätta och – framför allt – hon vet vad hon talar om.

På Bokmässan i höstas upptäckte jag att hon släppt en debattbok om migration och integration. Det kändes intressant och den fick följa med mig hem (signerad såklart). Och efter att ha läst den är jag glad att jag upptäckte den.

Kristina kan med sin bakgrund verkligen peka på rätt saker. Hon har gjort så mycket, jobbat på Säpo och med migrationsfrågor i andra länder för att bara nämna några. Därför vet hon exakt vad hon talar om. Och genom att blanda debatt med egna små historier från hennes resor och liv ute i världen träffar hon precis rätt. Historien om hur hon står vid Mexikos gräns för att försöka ta sig tillbaka in i USA igen efter att ha varit på ett dagsbesök och blir stoppad just för att hon inte ser ut som de typiska personerna som försöker ta sig över (hennes blonda hår blir en stor nackdel) och för att det finns en del stämplar från Mellanöstern i hennes pass, visar tydligt på hur svårt det är att bevisa att man vill gott om tullen bestämt sig för att man är ond. Och hon pekar på kulturkrockar genom något så nära som en flytt till Österrike. En flytt hon gjort helt frivilligt, inte för att fly, men som ändå ställer till det rejält.

Hon har också viktiga siffror och fakta som stödjer det hon vill säga. Riktigt bra. Och viktigt. Det här är ett ämne vi verkligen måste våga prata om – och ta till oss av ifrån de som verkligen vet vad de talar om. Som Kristina Ohlsson.

T T T T
Titel: Den bekymrade byråkraten – en bok om migration och människor
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag och år: Piratförlaget (2014)
Typ och sidor: Inbunden – 187 sidor

Åh, underbara Astrid

dennadagenSå fort jag hörde att det skulle komma en biografi om Astrid Lindgren visste jag att jag ville läsa den. När jag hade sett dokumentären på tv i julas blev jag ännu mer säker. Det finns så många sidor hos mina största förebild som jag totalt hade missat, och som bara gör henne ännu större i mina ögon.

Jag var orolig att biografin och dokumentären skulle ta ut varandra. Men det blev tvärtom. Det verkar nästan som att de har pratat med varandra och bestämt vem som ska fokusera på vad för att det inte ska krocka. Självklart måste saker förekomma i båda, men det den ena bara nämner kort går den andra in på djupet på.

Genom att läsa om hela hennes liv får jag så många nya bilder av den kvinna som varit min förebild i så många år, ja snarast hela mitt liv. Och också en förståelse till varför hon skriver som hon gör och vad olika saker i de olika böckerna egentligen betyder.

Astrid Lindgren var långt ifrån bara en duktig sagotant. Hon var också en fantastisk människa. Det visar biografin på ett mycket tydligt sätt. Läs den.

T T T T
Titel: Denna dagen, ett liv – en biografi över Astrid Lindgren
Författare: Jens Andersen
Förlag och år: Norstedts (2014)
Typ och sidor: E-bok – 432 sidor

En historia att både skratta och gråta åt

viDouglas hade sett fram emot när hans och Connies son skulle flytta hemifrån. Då skulle de äntligen få mer tid för sig själva. Därför blir han rejält förvånad när Connie avslöjar att även hon tänker flytta – samtidigt som sonen.
Först väntar dock en sedan länge planerad tågluff genom Europa, hela familjen tillsammans. Det kanske kan bli det som räddar allting, tänker Douglas. Resan då Connie inser hur mycket familjen, och han, betyder för henne.
Om allt går lika fantastiskt som i Douglas drömmar? Inte direkt…

Det här är inte lika fantastiskt som David Nicholls tidigare bok, En dag. Det är lite småroligt emellanåt, men framför allt tycker jag synd om Douglas som verkligen tror att han gör allt han kan när han försöker, men allt blir ändå bara fel. Trots att han  har planerat allt in i minsta detalj och inte förstår hur de andra två ens kan tänka på att spontant göra något annat förstår han inte hur de kan missa saker.

Och det är de små detaljerna som gör historien. Som det faktum att Douglas forskar på bananflugor. Det säger en hel del om honom. Eller hur han lyckas boka in dem på ett sexhotell i Holland. Ofta är det svårt att veta om man ska skratta eller gråta…

Men det jag trots allt gillar mest med den här boken slutet. Jag ska inte säga vad det är som händer i slutet, men definitivt inte det man hade räknat med. Jag sätter punkt där och uppmanar dig helt enkelt att läsa den själv i stället.

Titel: Vi
Författare: David Nicholls
Förlag och år: Printz publishing (2014)
Typ och sidor: Inbunden – 421 sidor
Betyg: T T T T