Category: Betyg: 5

Backman lockar fram starka känslor

Ärligt talat kände jag mig inte speciellt lockad av Fredrik Backmans senaste när folk började prata om att den handlade om ishockey och vad kärleken till ett lag gör med en ort. Jag är inte alls sportintresserad och blev lite besviken på att boken förmodligen inte skulle vara någonting för mig. Men oj, vad jag är glad att jag läste den ändå. Det här är verkligen bland det bästa jag har läst på länge.

Därför vill jag egentligen inte skriva om hockey när jag ska förklara vad boken handlar om. Visserligen står orten Björnstads hockeylag i centrum för allt som händer. Ett juniorlag som har chans att vinna den stora finalen och lyfta orten till vad den en gång var. Alla som bor i Björnstad har någon relation till sporten och därför blir den oerhört viktig.

Men trots att hockeyn egentligen är det som allt kretsar kring så skriver inte Backman så mycket om själva sporten. Det är inga långa matchreferat som tar kapitel efter kapitel. I stället är fokus på det som händer vid sidan av rinken. Vad spelarnas stjärnstatus får för effekt på folk runtomkring i form av grupptryck, vad det innebär att inte få dela sin kärlek till något (sporten), hur det är att våga släppa taget från något som varit viktigt eller hur det är att försöka vara förälder och bra på sitt jobb samtidigt.

Och självklart händer det någonting, utanför rinken, som påverkar både enskilda personer och orten för alltid. Något som gör riktigt ont i magen på mig när jag läser.

Fredrik Backman själv har sagt att det här är hans allvarligaste bok. Kanske är det inte exakt rätt ord, det har funnits allvarliga undertoner i alla hans tidiga böcker – En man som heter Ove är ju egentligen rätt sorglig. Men Björnstad är betydligt svartare än hans tidigare böcker. Även om jag emellanåt sitter och ler, framför allt åt Backmans underfundiga sätt att formulera sig på, så sitter jag oftast med tårarna antingen på väg att börja rinna eller redan på väg nerför mina kinder. Och jag har ont i magen, blir sådär arg att det värker inombords. Det här är en bok jag vill tvinga alla andra att läsa, jag vill diskutera den, jag vill att den ska lyftas fram som viktig. För den är viktig och den är fruktansvärt bra.

En av Fredrik Backmans styrkor är dessutom att han lyckas formulera saker som egentligen inte går att beskriva i ord. De små sakerna blir stora och fina och tränger verkligen in i den som läser och man måste tänka “Ja, precis så där är det”. Och det är därför det gör så ont när ämnet blir svartare. Han beskriver smärtan och plågan nästan för bra.

Eftersom jag dessutom råkar vara höggravid nu när jag läser den här boken så tar jag till mig av alla fina formuleringar om att vara förälder. Som:

Kärleken en förälder har till ett barn ett barn är besynnerlig. Alla andra människor börjar vi älska, men inte den här. Den här har vi älskat för evigt, älskade innan den ens existerat. Hur mycket man än förbereds så har alla mammor och pappor ett första ögonblick av fullständig chock, när flodvågen av känslor sköljer genom en så att man förlorar fotfästet. Det är obegripligt eftersom det inte finns något att jämföra med. Som att beskriva sand mellan tårna eller snöflingor på tungan för någon som levt hela sitt liv i ett mörkt rum.

Att läsa Björnstad är verkligen att brottas med alla möjliga känslor.

Björnstad
Fredrik Backman
Förlag: Piratförlaget (2016)
Typ och sidor: Inbunden – 470 sidor
Betyg: 5
Recensionsex

Utan tvekan (förra) årets bästa bok

miriamNär det är dags att sammanfatta 2014 års läsning behöver jag för en gångs skull inte fundera på vilken som var årets bästa bok. Jag blev helt överväldigad av Jag heter inte Miriam.

På sin 85-årsdag avslöjar Miriam sin mörka hemlighet för sitt barnbarn. Hon heter inte Miriam och hon är inte jude. I själva verket hette hon Matika och var rom. Men under transporten från Auschwitz till Ravensbrück väljer hon att ta över en död judinnas identitet. En hemlighet som hon väljer att behålla även när kriget är slut och de vita bussarna tagit henne till Sverige.

Det är fascinerande på många olika sätt. Miriam är en väldigt intressant person, som hade kunna. Hon tar hand om sina vänner, men hon är också rädd om sig själv. Och hon anpassar sig hela tiden efter den situation hon befinner sig i. Jag får också lära mig massor om romernas situation i Europa. Hur de visserligen behandlades bättre av nazisterna än judarna, men hur de i lägren stod längst ner.

Självklart är det en grym och hemsk historia, med tanke på när det utspelar sig. Tårarna rinner flera gånger och ilskan bubblar upp. Beskrivningen av hur Miriams lillebror ruttnar bort på grund av Mengeles experiment med noma-bakterien är vidrig.

Jag är imponerad av hur Majgull Axelsson har kunnat skriva det här. För mig skulle Miriam ha kunnat vara en riktig person. Det hon har varit med om har ju faktiskt hänt många andra på riktigt. Det gör att det samtidigt som det är en välskriven roman också blir viktig läsning.

T T T T T
Titel: Jag heter inte Miriam
Författare: Majgull Axelsson
Förlag: Brombergs (2014)
Typ och sidor: Inbunden – 451 sidor

Enkelt, vackert och tänkvärt

otrohetDet här är till att börja med ett av de vackraste bokomslag i min hylla. Så enkelt, men ändå så vackert. Lite som innehållet självt.

Journalisten Linda verkar leva det perfekta livet, med man och barn i ett fint hus i Schweiz. Men hon mår ändå inte speciellt bra. Hon vill förändra sin tillvaro, men är samtidigt rädd för vad det innebär. Plötsligt möter hon en man från sitt förflutna och chockas av sin reaktion. Hon tar oväntade steg, gör saker hon aldrig kunnat tänka sig. Inte skulle väl hon längta efter en annan man när hon har en fantastisk man hemma? Men hennes liv gör henne helt enkelt inte lycklig just nu. Vad är det för fel på henne?

Känslan av att ha läst den här boken är helt obeskrivlig. Det är många tankar som snurrar i huvudet, hjärtat slår och jag undrar varför jag inte bara läser sådana här böcker hela tiden. Varför läser jag inte bara Coelho? Vad som med helt andra ord hade kunnat vara en vanlig feel good-roman är något så oerhört mycket större.

Till och från avskyr jag Linda. Nästa sekund känner jag igen mig i henne. Med andra ord är hon oerhört mänsklig. Hon är inte perfekt, och inte heller alldeles skruvad. Hon är du och jag, en människa som av någon anledning tvekar över om allt är som det borde. Precis som vi alla gör då och då. (Sen kanske inte alla försöker komma fram till lösningen genom att vara otrogna, men ändå)

Och vad är lycka egentligen? Ja, det är verkligen värt att fundera på. Gör det medan du läser boken, för du får inte missa den.

T T T T T
Titel: Otrohet
Författare: Paulo Coelho
Förlag: Bazar 2014
Typ och sidor: Inbunden – 317 sidor

Allt mellan himmel och jord på ett viktigt sätt

morantologiMorantologi – Caitlin Moran.
Att jag föll pladask för Caitlin Moran på Bokmässan har väl knappast undgått de som är regelbundna besökare här. Men då hade jag inte läst ett enda ord hon har skrivit. Nu har jag läst hennes krönikesamling Morantologi – som jag köpte och fick signerad på Bokmässan. Och jag kan väl säga att jag fortfarande är fast.

Ämnena varierar; allt från huruvida man kan få upphovsrätt för en frisyr till socialbidragens vara eller icke vara tas upp. Och jag tänker att det kanske är just det som är charmen och som gör att det blir så bra. Jag skrattar åt hennes små sängkammarsamtal med maken, jag nickar instämmande åt hennes krönika om hur idiotiskt det är att lägga ner bibliotek och jag skäms lite över att jag tycker så mycket om Downton Abbey när hon förklarar hur urbota dumt det egentligen är.

För att inte tala om hur mycket jag tycker om att hon också gillar Paul McCartney (vilket vi ju highfivade om på Bokmässan) och hur hon berättar om sitt besök med honom, som tyvärr inte slutade så lyckat när hon avslutade med helt fel fråga. Men också när hon drar paralleller mellan nättroll och vissa programledare. Ja, jag skulle kunna hålla på i evigheter med att rabbla saker jag tycker om i Morantologi. Men vi kanske ska stanna där. Läs själv i stället.

En av sakerna som gör att jag i vanliga fall inte gillar krönikesamlingar är att texterna bara staplas på varandra, utan sammanhang. Det gör inte Caitlin Moran. Dels är de uppdelade i olika grupper efter vad de handlar om och dels använder hon sig av små kursiva delar som binder ihop krönikorna. Där förklarar hon hur hon har tänkt, vad som har hänt sedan de skrevs eller helt enkelt bara något som hon känner att hon missat i krönikorna. Egentligen gillar jag ju inte kursiva stycken heller, men här tycker jag att de fyller en funktion.

Det enda jag egentligen sörjer är att jag läste den på svenska. Jag hade velat höra Caitlins egna ord, så som jag upptäckte henne. Därför kanske det blir Konsten att vara kvinna på engelska inom kort.

T T T T T
Titel: 
Morantologi
Författare: Caitlin Moran
Förlag: Albert Bonniers förlag 2013
Typ och sidor: Inbunden – 292 sidor

Perfekt blandning av fakta och fiktion

kajasresaKajas resa – Carin Hjulström.
Jag fastnade för Carin Hjulström som författare i och med hennes böcker om journaliststudenten Frida Fors; Finns inte på kartan och Hitta vilse. Även i Kajas resa finns det kvinnliga journalister i huvudrollerna, men där försvinner likheterna. Kajas resa är baserad på en sann historia, om ett Stockholm precis efter första världskriget där en ryssliga misstänks ha mördat flera personer. Och mitt i alla mord finns en ung rysk kvinna vid namn Dagmar som på något sätt har råkat bli inblandad i alltihop.

Utgångspunkten för historien är dock nutid. Frilansjournalisten Helena  Åkerström får ett paket som innehåller en massa bakgrundsfakta till historien om ryssligan och kan inte låta bli att sätta sig in i fallet. Där träder även journalisten Kaja Asklund in i bilden, som visar sig vara en släkting till Helena, och som både skrev om ryssligan och kände Dagmar. Hon är dessutom en av de första kvinnorna i Sverige som får ta plats som journalist och får en framträdande roll på Stockholms-Tidningen. Men det är inte helt lätt att vara journalist och gift med en revolutionär ung man, så Kaja får kämpa en hel del på hemmaplan.

Helenas och Kajas delar är fiktion, men allt som handlar om Dagmar och ryssligan är sant. Och det är svårt att inte fascineras av sättet som Carin Hjulström blandar nu med då och fakta med fiktion på. Det blir extra effektfullt och jag kommer på mig själv med att önska att även Kajas historia varit sann, den starka kvinnan en oerhört imponerande person.

Förra året på Bokmässan hörde jag Carin Hjulström berätta om den här boken och hur hon fått upp ögonen för fallet. Hon brann av entusiasm. Precis den känslan lyser tack vare karaktären Helena igenom i boken. Ibland tycker jag faktiskt till och med att Kajas och Helenas liv är något roligare att läsa om än själva ryssligan-fallet. Hemskt nog, för det är också väldigt intressant.

T T T T T
Titel: 
Kajas resa
Författare: Carin Hjulström
Förlag och år: Forum 2012
Typ och sidor: Inbunden – 413 sidor

Gardells historia är redan en klassiker

tatuh3Torka aldrig tårar utan handskar 3: Döden.
Jag snyftade i Kärleken. Tårarna började rinna i Sjukdomen. Men när jag läser Döden svämmar ögonen över och jag sitter och skakar. Det är så hemskt och jag blir så ledsen. Inte för att det är huvudpersoner som dör, det har varit uppenbart hela tiden – det är det som är grejen med den här sviten. Men jag blir ledsen på grund av hur otroligt insnöade och hemska människor kan vara. Har varit. Är.

Kärleken innehöll glädje och en smula hopp, sorgen och rädslan smög sig in i Sjukdomen. Men i Döden slår allt till med full kraft. För det är slutet för så många; för Bengt, Lars-Åke, Reine, Paul och Rasmus. Unga män som inte ville någon illa, men som ändå fick skulden för så mycket, blev hatade för någonting som de inte hade gjort. Och det var inte bara människor som stod långt ifrån det som hände som kastade skulden över “de där bögarna”, snarare tvärtom.

Det finns två delar i Döden som mer än något annat får mig att tappa hakan. Den första är när Rasmus och Benjamin är hemma hos Rasmus moster för att äta tillsammans med henne och hennes kille. Mostern har dukat med papperstallrikar och plastbestick, av rädsla för smittan. Hennes kille påpekar det absurda i det hela och tvingar henne att duka med vanligt porslin. Men så fort Rasmus och Benjamin gått slänger mostern allt porslin. Rädslan är starkare än släktbanden.

Den andra är när Rasmus föräldrar, på hans dödsbädd, till slut verkar ha accepterat sin svärson. De gråter tillsammans och Benjamin får en tröja som var tänkt till Rasmus. Men så fort Rasmus är borta är ingenting som det verkade längre.

Gardell berättar på ett effektivt sätt, blandar nutid och dåtid på ett sätt som gör att man till slut har en helhet. Med början i Bengts begravning får vi successivt veta hur han haft det tidigare i livet. Samma sak med alla de andra. Utom Paul. Och det är också fint. Fjollan Paul får vara just den starke “familjefadern” han varit genom hela historien. Han är Paul, helt enkelt. Och hans begravning är helt enkelt underbar.

Och språket – jag måste bara nämna språket. De korthuggna meningarna, upprepningarna, det enkla språket. Det är precis rätt för den här historien. På det sättet får Gardell fram alla känslor, all den ilska och all den irritation som han har inom sig. Och han gör det utan att, i alla fall sällan, säga det rakt ut. All den information han samlat på sig, alla tidningsartiklar och all fakta, talar sitt tydliga språk och det går definitivt inte slå ifrån sig att det här har hänt på riktigt.

Jag levde inte under 1980-talet och har inte den minsta erfarenhet av det Stockholm och den tid som Jonas Gardell beskriver. Men det gör ingenting. Nu vet jag och nu förstår jag. Under läsningen av alla de här tre böckerna är det den tanke som återkommer till mig nästan hela tiden. Jag är så tacksam att jag fått höra den här historien, att Gardell har berättat den för alla oss som inte var med. Ingen annan har gjort det förut och den är så oerhört viktig. Vi kan lära oss någonting av det här. Varken de som var med eller vi som inte var med får glömma. Kom ihåg det. Och läs. För det här är redan en klassiker.

T T T T T
Titel: Torka aldrig tårar utan handskar 3: Döden
Författare: Jonas Gardell
Förlag och år: Norstedts 2013
Typ och sidor: Inbunden – 292 sidor

Grunden för ett nytt hem

nybyggarnaNybyggarna – Vilhelm Moberg.
I tredje boken i Utvandrarsviten har det blivit dags för Karl Oskar och Kristina att slå sig ner och börja bygga upp sitt nya hem. Karl Oskar drömmer om att ge sin familj ett stort, fint hus som ska skydda dem från både kylan och värmen i det nya landet. Vid en stor sjö, ganska långt bort från alla de andra nybyggarna, slår de sig ner och börjar sitt nya liv. Men tyvärr går inte allt lika lätt som han kanske hade hoppats och motgångarna finns även i det nya hemlandet.

Jag fullkomligt älskade de två första böckerna i Utvandrarsviten och trodde knappast att det kunde bli bättre. Döm då om min förvåning när jag inser att Nybyggarna är den klart bästa boken av de tre jag hittills läst i serien. Det borde inte vara möjligt, men det är en ännu starkare läsupplevelse än de två första och så fort jag lägger ifrån mig boken längtar jag tills nästa gång jag kan få ta upp den och fortsätta följa Karl Oskar, Kristina och de andra i deras nya land.

Det är en sann klassiker, det.

Recensionen av Utvandrarna.
Recensionen av Invandrarna.

Betyg: T T T T T
Titel: Nybyggarna
Författare: Vilhelm Moberg
Förlag: Bonnier Pocket
Första utgivningsår: 1956
Typ och sidor: Pocket – 678 sidor

Vilhelm Moberg – Utvandrarna

Totalt överraskad av Utvandrarna

Vilhelm Moberg – UtvandrarnaUtvandrarna – Vilhelm Moberg.
Varför är det ingen som har tipsat mig om Vilhelm Mobergs klassiker? För om det är någon (några, Utvandrarna följs ju faktiskt av tre böcker till) bok som förtjänar att, nej bör, tipsas om så är det Utvandrarna. Varför sa ingen till mig för flera år sedan att jag borde kasta mig över dem med en gång? Jag blev inte ens tvingad att läsa dem i skolan. Fy på er.

För om det är någon klassiker som bör läsas så är det den här. Det kan jag verkligen konstatera nu. Från första kapitlet blir man uppslukad av de fattiga småländska böndernas öden – trots att man ju delvis vet hur det ska gå.Karl Oskar och Kristina växer bit för bit fram och man får dela deras liv, deras kämpiga vardag. De blir riktiga människor och jag imponeras så oerhört av deras envishet, kämparglöd och mod. Vi har mycket att lära av de människor som levde under mitten av 1800-talet – men samtidigt kan vi dra paralleller till dagens invandrare. I första boken har Karl Oskar och Kristina visserligen inte kommit så långt som till att bli invandrare än, men beslutet om att våga lämna allt man känner till och aldrig komma tillbaka är så mycket större än en utomstående någonsin kan föreställa sig. Jag våndas med Kristina när hon inte vet om hon ska våga följa med eller inte, jag förstår deras sorg och deras tvekan. Och framför allt är det just Kristina som jag tar till mitt hjärta.

Och sen måste jag nämna språket. Vilhelm Moberg bevisar att en klassiker inte behöver vara svårläst eller tung. Det flyter så lätt och är tidvis så vackert. Och charmigt, när den breda småländskan lyfts fram i dialogerna.

Nej, det går nog inte att förklara hur oväntat bra den här är. Lyssna bara till mitt tips – läs den om du inte redan gjort det.


Titel:
Utvandrarna
Författare:
Vilhelm Moberg
Förlag: Albert Bonniers förlag
Första gången utgiven: 1949
Typ & sidor: Pocket – 573 sidor

 

Vi måste läsa vidare

Jonas Gardell – Torka aldrig tårar utan handskar: SjukdomenTorka aldrig tårar utan handskar: 2. Sjukdomen – Jonas Gardell.

När första boken i Jonas Gardells serie om hur aids kom till Sverige på 1980-talet tog slut lämnades vi mitt i lyckan och kärleken som spirade mellan Rasmus och Benjamin.  Visst fanns sorgen och döden även i den, som små historier som poppade upp här och där. Men det är ingenting mot vad den gör nu, i Sjukdomen. Aids har kommit med full kraft och drabbar både den ena och den andra av deras vänner – även om inte alla berättar det. Men Rasmus och Benjamin är lyckliga, flyttar ihop och har varandra. Oftast i alla fall; Benjamin tvingas leva dubbelliv – ett med sin älskade och ett med sin Jehovas vittnen-familj. Vilket inte uppskattas av Rasmus.

Men det är här allt blir på allvar. Det här är inte längre framför allt Benjamins och Rasmus kärlekshistoria. I stället är det personerna runt omkring som får stå i fokus. Som Reine, som vi knappt lärde känna i första boken och som inte fick någon plats alls i tv-serien. Den unge mannen som väljer att tyna bort i sin ensamhet på ett sjukhus, allt för att inte sprida skammen och sorgen till någon annan. Hans uppväxt och hans kamp får en stor roll och vi får komma nära innan allt är slut.

Även Benjamins och Rasmus får en annan betydelse, deras historier och familjernas bakgrund berättas. Både det vackra och det sorgliga.

Men framför allt är det här ännu mer en berättelse om tiden som var. Om löpsedlarna som skrek ut sina budskap om hur bögarna fick skylla sig själva om de blev sjuka, om personer som tittade snett på stan, om högt uppsatta personer som inte direkt skrädde orden. Det är skrämmande och helt otroligt. Jag var inte där, jag var inte en av dem – men jag förstår Jonas Gardells hårda ord och ilska. Jag skäms över hur människor betedde sig. Jag blir arg över hur man kan uttala sig så idiotiskt som många gjorde. Jag hoppas att rätt personer nu i efterhand inser hur ont de gjorde. Och jag är glad över att Jonas Gardell berättar den här historien.

Det här är ingenting som någon har berättat för oss, inte i skolan eller någon annanstans. Om det var en viktig historia i första delen så är den oerhörd viktig i den här delen. Och jag har en känsla av att det kommer att bli ännu större i sista delen, Döden.


Titel:
Torka aldrig tårar utan handskar – 2. Sjukdomen
Författare:
Jonas Gardell
Förlag och år: Norstedts 2013
Typ: Inbunden – 296 sidor

Precis så viktig att läsa som alla andra säger

Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken
Jonas Gardell
Norstedts 2012
Inbunden – 293 sidor

Hur skriver man om någonting som alla redan känner till, många har läst och många har sett? Att komma med någonting nytt när det gäller Torka aldrig tårar utan handskar känns som helt omöjligt. Att boken finns kan inte ha undgått någon. Att den handlar om Rasmus från Värmland och Benjamin som är Jehovas vittne och som träffas i Stockholm kan inte heller ha slunkit undan. Att huvudfokus i boken är på hur homosexuella och då framför allt de aidssmittade behandlades i Stockholm för inte alls speciellt länge sedan vet nog alla.

Jag var säker på att jag skulle gilla den här boken redan innan jag började läsa den, ja, redan innan jag hade den här hemma. Och det var just för att jag sett så mycket av vad alla andra tänker om den. För den är precis så bra och så läsvärd som hyllningarna säger. Historierna om Rasmus, Benjamin och de andra männen blir så närgångna och verkliga att det verkligen inte går att slå ifrån sig att det här är en sanning, en hemsk sådan, som berättas. Jonas Gardell vet vad han skriver om och det märks att han har lagt ner lång tid och mycket omsorg för att allting ska bli rätt. All heder åt det.

Men det är synd att historien har fått så mycket uppmärksamhet som den har gjort. För det är svårt att undkomma en känsla av att man känner igen mycket när man läser. Det kan såklart vara på både gott och ont, ibland gör det till och med att man vill veta mer och får en aha-känsla när man får veta ännu mer. Därför hade jag önskat att boken var så mycket längre och gick ännu närmare de olika personerna. Jag lämnar dem alldeles för fort och längtar nu så oerhört mycket efter del två som kommer i januari.

Att jag dessutom hade läst Andreas Lundstedts historia om livet som hiv-positiv i dag, Mitt positiva liv, gav också en en bra utgångspunkt för den här boken. Tillsammans skapar de ett väldigt bra sammanhang och ger en fördjupad bild av både livet som homosexuell och hiv-positiv/aidssjuk. Därför borde alla som gillar den ena även läsa den andra. Och kanske alla andra också.

1 2 3