TidningsIda

– om böcker och språk

Vikten av research

Det var länge sedan jag hoppade på Annikas bokbloggsjerka men nu tyckte jag att det var dags igen. Den här veckan är frågan man ska svara på:

Hur viktigt är det med research tycker du? Kan det bli för mycket ibland, stör det dig när författaren inte verkar ha någon aning om vad denne skriver, etc.

Det är oerhört viktigt med research! Speciellt om man har bestämt sig för att skriva om en väldigt specifik sak; till exempel att ge huvudpersonen ett yrke man inte själv har eller använda sig av en historisk händelse. Märker jag som läsare att författaren inte har en aning om vad hen skriver om utan bara skriver vad hen tror är rätt är det fruktansvärt irriterande.

MEN. Samtidigt blir det inte bra när författaren vill visa exakt hur mycket research hen har gjort. Man behöver inte berätta precis allting man tagit reda på för att bli trovärdig; den bästa researchen blir det man inte nödvändigtvis måste berätta.

Och apropå research tyckte jag det var väldigt intressant att höra hur Hans Rosenfeldt och Michael Hjorth gör sin geografiska research till sina böcker. Deras karaktärer reser ju väldigt mycket i sitt yrke, men det gör inte författarna själva inför skrivandet. I stället går de runt i städerna på Google maps. Kul sätt att jobba på.

Böcker hemifrån

Fredag betyder bokbloggsjerka hos Annika och den här veckan handlar frågan om böcker från ens hemtrakt:

Skulle du kunna tipsa om en bok (eller flera) som utspelar sig i dina hemtrakter?

Hemtrakter kan ju vara olika platser, beroende på hur man ser det. Jag kommer från Motala, och därifrån finns det bara en bok jag kan komma på. Nämligen Sjöwall-Wahlöös första Beck-roman Roseanna. En ung kvinna hittas död i Göta kanal och Beck tvingas samarbeta med den (i hans mening) korkade Motalapolisen. Eftersom den utspelar sig innan jag ens var född så kände jag inte igen mig hundraprocentigt när jag läste den, men det är ändå min stad.

Numera är ju mina hemtrakter Färjestaden på Öland och då blir det ju svårt att inte nämna Johan Theorin och hans Ölandsböcker. Och bäst av dem är ju helt klart den första, Skumtimmen, där ett gammalt fall med en försvunne pojke plötsligt börjar gås igenom igen efter att mystiska saker börjar inträffa. Spännande och riktigt kusligt.

Det här med biografier

Varje vecka ställer Annika en fråga i sin bokbloggsjerka och den här veckan lyder den:

Hur ställer du dig till biografier, memoarer och liknande? Är det något du läser, har du någon favorit, finns det någon du skulle vilja veta mer om eller är det något som du absolut inte är intresserad av?

Jag läser absolut biografier, om det är någon person jag är intresserad av och tror har en intressant historia att berätta/som är värd att berättas om. Folk som skriver biografier bara för biografiernas skull är jag inte intresserad av.

Här är tre av mina favoritbiografier:

Denna dagen ett liv av Jens Andersen
Biografi om vår älskade Astrid Lindgren som lyckas med att visa att hon var så mycket mer än bara en sagotant (som verkligen kunde konsten att berätta). Tillsammans med SVT-dokumentären om henne blev det perfekt läsning.

Mitt positiva liv av Andreas Lundstedt
Ungefär samtidigt som Jonas Gardells hyllade Torka aldrig tårar utan handskar kom så släppte Andreas Lundstedt biografin om sitt liv. Han är hiv-positiv och det är hemskt att läsa om hans upplevelser utifrån det; hur folk har sett på honom och inte minst hur han såg på sig själv.  Men också om hoppet och det glada som finns där nu. En riktigt stark biografi.

Hjälp, vem är jag? av Caroline af Ugglas och UKON
Egentligen är jag verkligen inget fan av Caroline af Ugglas, men jag gillade den här konstiga formen av självbiografi. Hela boken består av hennes långa terapisamtal med UKON och är egentligen rätt konstiga, men det blir ändå bra. Hon är verkligen ingen enkel person

Däremot håller jag mig borta från sportbiografier, eftersom jag helt enkelt inte är sportintresserad. Så när jag fick frågan för ett tag sedan (efter att ha sagt att jag läser i stort sett allt) “Jaha, vilken är den bästa sportbiografin du läste sist då?” satt jag utan svar.

Ett spännande tips

Varje fredag–måndag håller Annika på alkb.se i något hon kallar för Bokbloggsjerkan. Det innebär i korthet att hon varje vecka ställer en fråga man kan svara på på sin egen blogg, sedan länkar man till sitt svar hos henne och så hoppar (jerkar) man runt bland alla andra bloggar som har svarat. Det här har jag varit med i länge och det är en av veckans höjdpunkter. (en liten förklaring för eventuella nytillkomna läsare som inte kommer från bokbloggsfären)

Veckans fråga/ämne är som följer:

Berätta om en bok (eller flera) som du tycker är riktigt spännande!

Nu är det ett tag sedan jag läste något av S J Bolton, eller Sharon Bolton som hon numera har på omslagen, men böckerna om Lacey Flint är riktigt, riktigt spännande. Första läste jag 2013 – Nu ser du mig – och sedan dess har det hunnit bli ett par till även om jag nu ligger lite efter.

Nu ser du mig är första boken om Lacey Flint och där får man lära känna den unga Londonpolisen som alltid varit fascinerad av seriemördare. Att hennes första fall då råkar bli en copycat på Jack the Ripper är nästan en slump som är för bra för att vara sann. Speciellt eftersom morden alltid inträffar i närheten av Lacey.

Det som framför allt gör det spännande är att man inte har en aning om vart man ska föras härnäst. Ena stunden tror man att man vet vem som är mördaren och hur allt hänger ihop, men nästa stund visar det sig att det var helt fel. Precis som det ska vara för att lyckas skapa en riktigt, riktigt spännande bok.

Ett gammalt tips

Fredagar betyder som vanligt att jag hakar på Annikas bokbloggsjerka. Den här veckan gäller:

Koko tycker att bokbloggsvärlden fokuserar för mycket på det som är nytt och spännande. Därför vill hon utmana er att blogga om en bok (eller flera) som är minst hundra år gammal men som fortfarande är läsvärd. Vuxenbok, barnbok, facklitteratur, vad du vill. Motivera!

En av de första jag kommer att tänka på – som också är en av de finaste klassikerböckerna jag har i min bokhylla – är Oliver Twist av Charles Dickens. Inte direkt en okänd bok, men den tål att läsas. Själv tillhör jag ju en riktig Disneygeneration och för mig är den här historien i grunden mest Oliver och gänget och därför var det oerhört intressant att för ett par år sedan som vuxen läsa originalet och få veta den riktiga historien om den föräldralöse pojken som hamnar mitt i ett tjuvgäng.

Och dessutom kunde ju Dickens verkligen konsten att berätta. Både språket och handlingen är fantastiska. Trots att den utspelar sig på 1800-talet känns den inte daterad, människor kommer nog på sätt och vis alltid vara likadana och det gör att sättet karaktärerna agerar inte blir inaktuellt.

Det är definitivt en gammal bok (utgiven första gången 1838) värd att läsa i dag.

Ett gammalt tips

Charles Dickens – Oliver Twist

Fredagar betyder som vanligt att jag hakar på Annikas bokbloggsjerka. Den här veckan gäller:

Koko tycker att bokbloggsvärlden fokuserar för mycket på det som är nytt och spännande. Därför vill hon utmana er att blogga om en bok (eller flera) som är minst hundra år gammal men som fortfarande är läsvärd. Vuxenbok, barnbok, facklitteratur, vad du vill. Motivera!

En av de första jag kommer att tänka på – som också är en av de finaste klassikerböckerna jag har i min bokhylla – är Oliver Twist av Charles Dickens. Inte direkt en okänd bok, men den tål att läsas. Själv tillhör jag ju en riktig Disneygeneration och för mig är den här historien i grunden mest Oliver och gänget och därför var det oerhört intressant att för ett par år sedan som vuxen läsa originalet och få veta den riktiga historien om den föräldralöse pojken som hamnar mitt i ett tjuvgäng.

Och dessutom kunde ju Dickens verkligen konsten att berätta. Både språket och handlingen är fantastiska. Trots att den utspelar sig på 1800-talet känns den inte daterad, människor kommer nog på sätt och vis alltid vara likadana och det gör att sättet karaktärerna agerar inte blir inaktuellt.

Det är definitivt en gammal bok (utgiven första gången 1838) värd att läsa i dag.

Olika slags boksmällor

Nu när det är fredag kväll är det som vanligt dags att svara på frågan i Annikas bokbloggsjerka. Den här veckan lyder den som följer:

Har du någonsin haft en ”book hangover”, det vill säga en bok som tar slut på tok för tidigt och lämnar ett sådant avtryck/tomrum att du inte riktigt förmår dig plocka upp en ny bok för att aktivt försöka komma över den?  Vilken i så fall?

Oh ja, är det korta och spontana svaret på den här frågan.

Jag tycker att den så kallade boksmällan kan komma av flera olika anledningar:

  1. Boken var så fantastiskt bra att jag inte riktigt förstår hur jag ska kunna hitta någonting som når upp till ens nästan samma nivå. Den typen av boksmälla drabbades jag till exempel av efter att ha läst Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Ingen annan bok skulle kunna vara i närheten av lika bra, precis efteråt i alla fall.

2. Boken behandlade ett ämne som kändes så viktigt och allvarligt att det blev svårt att hitta någonting som var lika relevant. Till exempel hemska, men viktiga, Bön för Tjernobyl av förra årets Nobelpristagare Svetlana Aleksijevitj.

3. Sedan finns ju också den typ av boksmälla som infaller precis efter Bokmässan. Efter ett antal dagar då man levt helt och hållet i böckernas värld tycker jag alltid att det är extra svårt att hitta den där boken som bäst lever upp till den läslängtan jag har och därför drar jag mig för att börja på någon.

Det här med ljudböcker…

Annikas bokbloggsjerka handlar den här veckan om ljudböcker, något jag brukar återkomma till då och då:

måla+läsa

Att lyssna på ljudbok när man målar funkar hyfsat bra.

 

Vilken är din favorit när det gäller ljudböcker (bok, uppläsare eller både och)?

Jag och ljudböcker är inte de bästa vänner. Jag försöker med jämna mellanrum, men det går alltid sådär. Jag klarar inte av att hålla koncentrationen uppe när jag bara lyssnar, tankarna svävar i väg. Men jag tycker också att det är ett problem att det tar så sjukt mycket längre tid än att läsa själv. Jag blir liksom rastlös av två olika skäl.

MEN. Det enda som funkar är deckare som är inlästa på ett bra sätt. Det måste vara spännande för att jag ska orka lyssna, vanliga romaner funkar inte alls som ljudböcker. Och helst ska jag sitta i bilen, när jag inte har någonting annat (nåja) som stör. Då fungerar det. Även när jag har målat i min vuxenmålarbok har det funkat bra att lyssna.

Senaste boken jag tyckte riktigt bra om att lyssna på var Kvinnan på tåget av Paula Hawkins som Angela Kovács läst in. Det funkade och jag klarade av att lyssna utan att önska att jag hade en fysisk bok i stället..

Även Carina Bergfeldts Sju dagar kvar att leva, uppläst av Karin Bergquist, funkade bra. Trots att det inte var spännande i samma mening som en deckare så fanns det ett driv i den som gjorde att det inte gick att sluta lyssna.

Men nej, jag och ljudböcker kommer nog aldrig att bli de bästa vänner.

Bästa filmatiseringen

Helgens bokbloggsjerka hos Annika handlar om filmatiseringar.

Jag vill veta vilken bok/vilka böcker du tycker är bäst som är baserad/e på tv/film. Det är även möjligt att vända på den här frågan: tv/film -> bok/böcker. Du väljer själv vilken variant du vill svara på.

Den första jag spontant kommer att tänka på är Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay. Boken är riktigt bra och filmen blev minst lika bra. Känslosamt och hemskt, precis som det var i originalhistorien.

Några läsplaner?

Glömde alldeles bort Annikas bokbloggsjerka, men det är ju inte för sent att vara med nu när det är söndag kväll, så här kommer mitt svar. Rätt kort och koncist den här gången.

Har du gjort upp några läsplaner för 2016, och hur väljer du i så fall ut vilka böcker du ska läsa och när?

Nej. Ett av mina “löften” för 2016 är att läsningen ska få vara lustfylld. Sedan kommer jag säkert råka snubbla över någon slags utmaning, men det tar vi då i så fall.