Två klassiska deckare

herkulesstorverkTitel: Herkules storverk
Författare: Agatha Christie
Första gången utgiven: 1947
Förlag och år i läst version: Stockholm text (2014)
Typ och sidor: E-bok – 268 sidor
Betyg: T T

Handling: Hercule Poirot jämförs av en vän med den grekiska mytologins Herkules. Inspirerad av sin namne bestämmer sig Poirot för att hitta sin egen motsvarighet till storverken denne utförde – i form av tolv olika fall som går att likna vid Herkules storverk. Allt från försvunna hundar till mördade fruar platsar i hans storslagna verk.
Omdöme: Jag har problem med Poirot i kortform (varje fall är en novell, typ). Jag får inte veta allt och lösningarna blir ibland lite för drastiska och kortfattade. Idén är rolig, men jag tycker inte att kopplingarna alltid funkar. Poirot är bättre i mer sammanhängande historier.

mordaren-ljuger-inte-ensamTitel: Mördaren ljuger aldrig ensam
Författare: Maria Lang
Första gången utgiven: 1949
Förlag och år i läst version: Norstedts (2014)
Typ och sidor: E-bok – 211 sidor
Betyg: T T T

Handling: Puck följer med sina nyfunna vänner till en ö i skärgården. Fler gäster dyker upp och de har det riktigt trevligt. Men plötsligt hittas en av de nya gästerna död, av just Puck. Någon av hennes nyfunna vänner har alltså visat sig vara en brutal mördare, frågan är bara vem?
Omdöme: Välskrivet, spännande och med trovärdiga karaktärer. Framför allt imponeras jag av att historien inte känns daterad, den funkar precis lika bra i dag som i slutet av 1940-talet. Puck är en bra huvudperson – jag gillar när det inte alltid måste vara en polis som har huvudrollen i en deckare. Återstår dock att se om jag tycker det funkar när jag läser fler.

Tre korta – S J Bolton

Det har blivit flera stycken böcker av S J Bolton den senaste tiden och vad passar då bättre än att göra kortrecensioner av dem allihop?

livraddTitel: Livrädd
Författare: S J Bolton
Förlag och år: Modernista (2013)
Typ och sidor: Inbunden – 411 sidor
Betyg: T T T T

Handling: Flera hemska självmord har drabbat Cambridges universitet och man börjar misstänka att det är någonting annat än just självmord. När polisen vill ta reda på mer inifrån är Lacey Flint den självklara personen att ha undercover. Men hon kommer lite för nära sanningen (såklart).
Omdöme: Nästan lika bra som Nu ser jag dig. Det är spännande hela tiden och sättet som Lacey blir inblandad på känns logiskt, hon är ju faktiskt där för att jobba. Korta, rappa kapitel gör att det är omöjligt att lägga ifrån sig den. Förmodligen årets bästa spänningsroman i min läshög.

ododligTitel: Odödlig
Författare: S J Bolton
Förlag och år: Modernista (2013)
Typ och sidor: E-bok – 369 sidor
Betyg: T T

Handling: Pojkar i tioårsåldern försvinner plötsligt för att sedan hittas brutalt mördade. Lacey Flints granne Barney är ett av de barn som är oroliga för att drabbas och trots att Lacey inte jobbar just nu söker han hjälp hos henne.
Omdöme: Att det är spännande kan man inte bortse från. Men tyvärr är lösningen på alla försvinnanden och mord en aning långsökt, lite för mycket. Jag gillar vägen dit, men upplösningen är inte riktigt i min smak. Och nu förstår jag inte varför Lacey ska bli personligt inblandad.

en-mork-och-forvriden-flodTitel: En mörk och förvriden flod
Författare: Sharon Bolton
Förlag och år: Modernista (2014)
Typ och sidor: Inbunden – 474 sidor
Betyg: T T T

Handling: Efter de senaste hemska erfarenheterna inom kriminalpolisen har Lacey Flint bestämt sig för en lugnare karriär som flodpolis. Det blir dock inte riktigt som hon tänkt sig när hon snart hittar ett lik i Themsen och genast snubblar över allt fler ledtrådar i något som verkar vara en härva med mer än ett mord.
Omdöme: Jag måste säga det igen – Bolton är expert på spänning och att få drivet i historien. Kanske återigen en lite krystad upplösning, men inte lika farligt som den tidigare. Lacey är en intressant person, med många olika sidor, som man lär känna mer och mer för varje del.

Fyra korta – spänning

Jag testade ju det här med kortare recensioner förra veckan och tänkte göra samma sak igen. Den här gången med fyra böcker inom spänningsgenren.

vand-om-och-var-stillaTitel: Vänd om och var stilla
Författare: Johanna Mo
Förlag och år: Forum (2014)
Typ och sidor: Inbunden – 367 sidor
Betyg: T T T

Handling: Två unga kvinnor hittas kort efter varandra mördade. Till en början finns inget samband, men Helena Mobacke och hennes kollegor inser snabbt att det inte är två mördare de har att göra med.
Omdöme: Precis som den första boken om Mobacke så är den här spännande och inte så klyschig som spänningsromaner kan vara. Det är logiskt utan att skriva läsaren på näsan och lyckas ändå överraska emellanåt.

morka-platserTitel: Mörka platser
Författare: Gillian Flynn
Förlag och år: Modernista (2012)
Typ och sidor: Inbunden – 430 sidor
Betyg: T T T

Handling: Libby Day var sju år när hennes mamma och systrar brutalt mördades. Hennes bror dömdes, men 25 år senare söker en grupp privatspanare upp henne för att försöka bevisa att brodern är oskyldig.
Omdöme: Gone girl imponerade stort på mig. Mörka platser är inte riktigt lika bra, men på väg åt samma håll. Det tar ganska lång tid innan man förstår hur allt hänger ihop, men när man väl gör det känns det tyvärr aningen konstlat.

jungfrustenenTitel: Jungfrustenen
Författare: Michael Mortimer
Förlag och år: Norstedts (2013)
Typ och sidor: Inbunden – 506 sidor
Betyg: T T

Handling: Efter ett mystiskt samtal från sin mormor hamnar studenten Ida Nordlund mitt i en förvirrad och otäck historia mer koppling till Linné och hans lärljunge Solander. I fokus är en sten, som många onda personer kämpar för att få tag i.
Omdöme: Oerhört mycket fakta, mycket överdriven spänning och ologiska kopplingar. Nej, det här är inte riktigt min typ av spänningsroman och jag stör mig dessutom på att jag har svårt att känna vad som är sant och vad som är påhittat.

offer-utan-ansikteTitel: Offer utan ansikte
Författare: Stefan Ahnhem
Förlag och år: Forum (2014)
Typ och sidor: Inbunden – 590 sidor
Betyg: T T

Handling: En träslöjdslärare hittas brutalt mördad och tvingar nyinflyttade polisen Fabian Risk att avsluta sin semester, eftersom han kände mannen från skoltiden. Men det är inte bara ett brutalt mord, snart verkar det som hela klassen ligger risigt till.
Omdöme: Det är så brutala mord att det i vissa fall blir riktigt äckligt. Riktigt överdrivet och nästan inte ens spännande när det ena hela tiden överträffar det andra. Det blir liksom inte trovärdigt. Ändå gör något att man inte kan sluta läsa.

När Maria Wern blir lite för inblandad för min smak

dans-pa-glodande-kolJag önskar att jag någon gång bestämt mig för att läsa Anna Janssons böcker om Visbypolisen Maria Wern i rätt ordning. Men det blir aldrig av. I stället läser jag någon del här, någon där. Och fördelen är att det funkar, även om man missar några små delar av hennes relationer och privatliv. Så någon gång ska jag ta ett samlat grepp. Men det blev inte den här gången heller.

Dans på glödande kol är den fjortonde boken om Maria Wern. När det börjar brinna i en villa pekas en ung pojke ut som skyldig, samtidigt som en del andra konstiga saker händer i samma område. Bland annat får en politiker sin lyxbil förstörd och frågan är om allt egentligen hör ihop. Och självklart blir Maria Wern själv personligt inblandad, hennes nye kärlek brandmannen Björn har koppling till en grupp som verkar ha någonting med händelserna att göra…

Det är just det sistnämnda jag har lite svårt för med Maria Wern. Hon blir alltid så insyltad själv, det är alltid folk i hennes närhet som misstänks eller är inblandade på något annat sätt. Tyvärr, jag önskar att hon kunde få stå lite utanför. (Men jag har ju som sagt inte läst alla böckerna så jag kanske har fel).

Dock gillar jag hur Anna Jansson skriver, hennes språk och hur hon berättar historien. Det flyter på lätt, är spännande och väldigt nära läsaren. Lättsmälta deckare, helt enkelt.

T T
Titel: Dans på glödande kol
Författare: Anna Jansson
Förlag och år: Norstedts (2013)
Typ och sidor: Inbunden – 287 sidor

Flynn är vändningarnas drottning

gone-girlAmy och hennes man Nick verkar vara det perfekta paret som har allt man kan tänkas vilja ha. Men äktenskapet är ändå inte smärtfritt och på morgonen till deras femte bröllopsdag är hon plötsligt försvunnen. Tecken på kamp finns i hela hemmet och misstankarna faller, självklart, snart på Nick. När man dessutom hittar Amys dagbok blir det ännu mer säkert att äktenskapet inte var så bra som man kunnat tro och att Nick inte varit som man kunnat tro. Nick bedyrar dock sin oskuld och folk börjar tveka. Är det verkligen han? Om det inte är det, vem är det då?

Och det är just de två sista frågorna som man som läsare funderar på hela tiden. Ena stunden är man säker på att det inte kan vara Nick eftersom det vore det mest logiska – och då vore det ju en ganska tråkig bok. Men nästa vacklar man, det kanske är han trots allt? Och så vänder man igen – det kan väl inte vara han?

Gillian Flynn är helt fantastisk på att bygga upp en komplicerad och oförutsägbar historia. Jag blir frustrerad, fast jag gillar att inte veta vad som egentligen är sant och vad som inte är det. Precis när jag tror att jag förstår hur allt hänger ihop kommer en ny vändning som gör att jag får ändra min teori. Frustrerande, men också fruktansvärt roligt.

Jag gillar inte slutet (nej, jag ska inte avslöja det) men jag tycker så mycket om vägen fram till det att jag kan bortse från det. Gillian Flynn är mästare på vändningar och det är det som är det fantastiska med den här boken.

T T T T

Titel: Gone girl
Författare: Gillian Flynn
Förlag och år: Modernista 2013
Typ och sidor: E-bok – 488 sidor

Sträckläsningslyckan

Juni har varit en usel månad när det gäller läsning. Flera böcker påbörjade, men ingen hann läsas ut innan månaden var över.

Nu i juli tar jag däremot nya tag. En påbörjad bok lästes ut i helgen och nu i kväll sträckläste jag en helt ny, från början till slut. Nämligen Johanna Mos Vänd om och var stilla. Spännande och väldigt svår att lägga ifrån sig.

Så jag hoppas att en kväll med sträckläsningslycka har fått i gång mig. För nu är det ju bara två veckor kvar innan det är dags för semester och då hoppas jag verkligen få tid för en hel del läsning.

Lite av en mellanbok

lyckliga gatanLyckliga gatan – Liza Marklund.
Det här är den råaste, våldsammaste bok jag har skrivit, säger Liza Marklund själv. Men hon poängterar samtidigt att all tortyr som finns i boken är riktiga metoder, det kommer från Amnestys rapporter.

Och visst är det rått på ett helt annat sätt än hennes tidigare böcker. Tidigare har det bara varit “vanliga” mord, men det här är något helt annat. En politiker hittas torterad och medvetslös i sitt hem på Solsidan i Stockholm medan hans fru Nora är spårlöst försvunnen. Ingen vet var hon är eller om hon har någonting med misshandeln att göra. Annika Bengtzon får självklart i uppdrag att skriva om det. Eller inte bara skriva, medievärlden har förändrats och hon både skriver, fotar, gör filmer och spelar in radio om fallet nu för tiden (hm..).

Men samtidigt hamnar tidningens chefredaktör i blåsväder, och eftersom han har ett gott öga till Annika vill han att hon ska hjälpa honom att rentvå sitt namn. Hon försöker, vilket ger henne idéer om vad som skulle ha kunnat hända Nora…

Att det är spännande är det ingen tvekan om, men så är det alltid när det gäller Liza Marklund och Annika Bengtzon. Liza har sagt att det här är näst sista boken om Annika Bengtzon och det känns faktiskt. Den är lite av en transportsträcka mot slutet. För när vi närmar oss slutet av den här boken går det så fort, som att författaren bara vill raska av det hela för att kunna gå vidare till den riktiga historien. Allt får en lösning lite för fort och som läsaren får man inte riktigt förstå allting. Vilket är väldigt synd. Med några sidor till och lite mer genomarbetat hade det kunnat bli riktigt bra. Nu är det bara bra.

Men jag ser fram emot att läsa avslutningen.

T T T
Titel: Lyckliga gatan
Författare: Liza Marklund
Förlag: Piratförlaget (2013)
Typ och sidor: Inbunden – 412 sidor

Inte lika stark Theorin som tidigare

rorgastRörgast – Johan Theorin.
Sista delen i Ölandssviten, sista årstiden. Nu är det sommar på ön och vad passar då bättre än att förlägga handlingen till en stor resort med massor av turister. Men allt är självklart inte ljust och sommarglatt, då hade det inte varit som Theorin. Mystiska spökskepp med döda människor, en hemvändare som återvänt för att få sin hämnd och knackningar från kistor är bara några av de udda saker som dyker upp.

Mina förväntningar är skyhöga, jag har tyckt väldigt bra om de första tre böckerna i sviten. Kanske är det därför jag blir en smula besviken. Jag tycker om den magi som finns i böckerna, att de är en slags deckare utan att passa i den vanliga mallen och att de inte heller är den sorts övernaturliga skräck som jag inte gillar. Men här saknas det lite, det finns för många element från den klassiska deckaren. Många skott och många intriger. Konstiga sammanträffanden och ibland lite för långsökta lösningar på saker.

Men jag tycker mycket om den gamle Gerlof Davidsson och hans förmåga att få reda på saker som ingen egentligen vill berätta. Han är en slags manlig, svensk version av miss Marple – och det gillar jag förstås. Även pojken Jonas, som han delvis slår sig samman med i den här boken, är trovärdig och en bra karaktär.

Så på sätt och vis är det synd att det här är slut nu. Men jag ser fram emot nästa bok av Theorin, oavsett var i Sverige den utspelar sig.

T T T
Titel: Rörgast
Författare: Johan Theorin
Förlag: Wahlström & Widstrand (2013)
Typ och sidor: E-bok – 441 sidor

 

Nej, jag står inte ut med Bäckström

den-sanna-historien-om-pinocchios-nasaDen sanna historien om Pinocchios näsa – Leif GW Persson.
Vilken fruktansvärt hemsk människa! Det är de första tankarna som infinner sig när jag börjar läsa boken och redan ett par sidor in tvingas stifta bekantskap med Evert Bäckströms ”supersalami”. Jag har inte läst någon av böckerna om kriminalkommissarien förut, men visste att han är lite av ett svin. Att han var ett så stort svin visste jag dock inte. Och därför tar det upp huvuddelen av mina tankar när jag läser först halvan. Usch.

Men sedan pratar jag med en kollega, som förstår varför jag känner som jag gör. Hon säger att jag inte vet bakgrunden, och det var ju det jag misstänkte. Jag får helt enkelt försöka förbise Bäckström som person och ta på mig andra glasögon.

Det är då jag får se den spännande historien om hur en liten speldosa från Ryssland helt plötsligt hamnar i Sverige och på sätt och vis leder till en advokats död. Jag får lära mig massor om både svensk och rysk historia. Vilket kan vara väldigt intressant om man är på rätt humör.

Och visst skriver GW bra. Det är ett flyt genom hela boken, det känns inte som att det är drygt 600 sidor jag precis läst. Ett gott betyg. Men ibland blir de historiska passagerna lite väl långa och jag har svårt att se kopplingen till nutiden och berättelsen i sig. Vilket är synd, för det döljer sig både en spännande deckare och en intressant historielektion i den här boken.

T
Titel: Den sanna historien om Pinocchios näsa
Författare: Leif GW Persson
Förlag och år: Albert Bonniers förlag (2013)
Typ och sidor: Inbunden – 631 sidor

Ett kusligt sommarparadis

Read More

Nu har jag dragit mig vidare till nästa seminarium, från franska mord till öländska mysterier. Johan Theorin berättar om sin nya bok Rörgast, som är den sista delen i hans Ölandsserie, men också om att göra sommarparadiset Öland till en mystisk plats. 

Han har bott på fler olika håll under sitt liv, men Öland har alltid haft en speciell plats och varit viktig. På sommaren åkte familjen dit på semester och han fastnade ofta i de äldre personernas spännande skrönor. “Utan den öländska släkten hade jag inte kunnat skriva det här”, säger Johan Theorin när han pratar om sin morfar som till en viss del har inspirerat honom till karaktären Gerlof. 

Men varför är Öland så mystiskt? Han menar att fast det var en sommaridyll i hans barndom så fanns det hela tiden mystik och något som var lite otäckt. Folk runtomkring berättade historier om tomtar som dränkte sig och gastar. De äldre männen hade sina starka historier, som de själva inte alltid visste hur de skulle sluta, och dessutom finns ju Ölands mystiska natur. Det skrämde den lille Johan. “Vi hade utedass och det kan förstöra en totalt.” 

Han pratar också om hur viktigt det är för honom att människorna i boken får vara huvudhistorien, inte bara brottet i sig. Och där håller jag med, en deckare blir så mycket bättre om de anhöriga och historierna runt omkring också är viktiga. Mycket klokt, Johan Theorin.