Category: Featured

En grålila, trist historia

baycityHimlen i Bay city – Catherine Mavrikakis.
Det i stort sett enda jag kommer att ta med mig från den här boken är ordet grålila. För det tjatas om så oerhört många gånger. Den grålila himlen och den grålila staden. Och allt är så jobbigt och tråkigt. Och jag har svårt att engagera mig i Amy och hennes mamma och moster, och deras historier.

Visst, jag förstår att tanken någonstans är en flykt från det förflutna och en längtan bort till ett annat liv. Men jag kommer aldrig så nära att jag får följa med i deras nuvarande liv, bortsett från att jag förstår att de har det jobbigt (och grålila). Och ibland förstår jag inte riktigt vad som är verklighet och vad som är dröm. Utom att allt är grålila, oavsett vilket det är.

Nej, den här boken gjorde verkligen inget starkare intryck hos mig.

Betyg1
Titel:
Himlen i Bay city
Författare: Catherine Mavrikakis
Förlag och år: Sekwa 2010
Typ och sidor: Danskt band – 249

Ett enda favoritformat? Omöjligt!

jerka

Så var det fredag och för min del snart dags för en ledig helg. Skönt! Men först är det Annikas bokbloggsjerka, som i dag är en fråga som är i stort sett omöjlig att svara på:

Vilket är ditt favoritformat när det gäller böcker?

format2Jag har skrivit om det här förut, både här på bloggen och som en temasida i Barometern-OT:s helgbilaga. Jag tycker nämligen att det är oerhört svårt att sätta det ena formatet före det andra, för min del kompletterar de varandra. Varje format har sin tid, sin plats och sitt användningsområde. Alla har med andra ord för och nackdelar:

Inbundet: Är vackert att ha stående i bokhyllan och ger en genuin bokkänsla när man sitter och läser. Det går dock inte att komma ifrån att de är klumpigare och därför till exempel inte lämpar sig speciellt väl för att resa med.

Pocket: Billigt och lätt att ta med sig. Jag tycker faktiskt att även de gör sig bra i bokhyllan, där de blir många tillsammans. Jämnstora och fina. Men slits lätt och har en förmåga att bli lite nötta och böjda av väder och vind.

E-böcker: Allra enklast att ta med sig och det är även ett smidigt format att läsa på ett litet utrymme. Jag lånar mycket på biblioteket och då är det ett bra sätt att lämna tillbaka i tid (de försvinner automatiskt) och att få tag i nya böcker relativt snabbt utan att behöva stå i kö.

Ljudböcker: Är väl det format jag har svårast för. Jag ser fördelarna med det; smidigt och det går att göra någonting annat medan man lyssnar. Men där är också mitt stora problem – jag tappar koncentrationen för lätt.

Excess: Ett litet format som jag knappt mer än testat men kom helt okej överens med. Onödigt, men var väldigt smidigt att ha i handväskan under flygresan.

Så om jag ändå ska komma med något slags svar så är det väl inbundet, pocket och e-böcker som är mina favoritformat. Men allt beror på när, var och hur.

Märta Tikkanen – Århundradets kärlekssaga

Mer än bara poesi

Märta Tikkanen – Århundradets kärlekssagaÅrhundradets kärlekssaga – Märta Tikkanen.
Jag brukar alltid säga att det här med dikter inte är min grej. Men efter att ha läst hela (tidigare bara utdrag ur) Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga inser jag att jag kanske bara har läst fel dikter. Jag kanske helt enkelt inte har hittat rätt.

För här finns det någonting som jag faller för. Ett lätt, men ändå ärligt språk. Inte ett försök att krångla till allting och enbart vara vacker. Snarare tvärtom. Det är skitigt, äckligt och hemskt – men sant och oerhört ärligt. De små berättelserna om kärlek, misstro, alkholism och bråk berör verkligen på djupet och jag faller pladask för flera av hennes dikter om relationen med sin man – som inte alltid är den lättaste att leva med. Som:

För mej
kan kärleken aldrig vara
två som kryper ihop
i ett hörn
medan livet brusar förbi

För mej
måste kärleken alltid vara
många som kämpar i bredd
– också du, också jag –
mitt uppe
mitt ute i livet

Visst är det fint? Tack Märta Tikkanen, för att jag förstå vad bra poesi kan vara. Och tack Kim, som tyckte att jag borde läsa boken.


Titel: Århundradets kärlekssaga
Författare: Märta Tikkanen
Första utgivningsår: 1978
Typ och sidor: Inbunden – 211 sidor

Jag vill bli berörd – men lyckas inte helt

Sorgsna själar – Léonora Miano.
Snow, eller Antoine som han egentligen heter, har allt. Han är snygg, har rätt kläder, en fin lägenhet och får gå på de coolaste festerna – när han själv känner för det. Han verkar helt enkelt vara oerhört framgångsrik och bra. I själva verket drömmer han fortfarande bara om att bli den stjärna han låtsas leva som. Han vill ha alla andras kärlek, som kompensation för hans mammas bristande kärlek under uppväxten. Eller brodern som fick det mycket bättre – honom njuter han nu av att kunna utnyttja. Tills allt en dag plötsligt slår tillbaka mot Antoine själv och han tvingas försöka möta allt som han tidigare undvikit; mammans ursäkter, mormorns omtanke och sitt ursprung i Mboasu.

Det är sorgligt och Antoine beter sig hemskt. Men trots det har jag lite svårt att engagera mig i historien och de känslor som trots allt finns där. Ibland känns det nästan som att jag läser boken på något annat språk (franska?) och därför inte riktigt förstår allt jag borde förstå, som att jag missar några viktiga bitar eller formuleringar. Men jag läser ju faktiskt på svenska. Visst kan jag ändå irritera mig på Antoine, men jag hade velat förstå honom mer. Att han är besviken på sin uppväxt är klart, men jag hade velat gå ännu djupare, riktigt tränga in under hans skinn och få vara han. Jag lyckas inte riktigt med det nu.

Någon som jag däremot fastnar för är Antoines mamma. Kvinnan som fick lämna sina första barn hos sin mamma och sedan flyttade till ett annat land för att följa kärleken. Men ingenting blev som det var tänkt och i stället hamnade hon på gatan och får utstå spott och spe från sin yngste son. Hennes historia berör och engagerar och jag hade verkligen velat få veta mer.

Plus att jag går lite vilse i hur boken är upplagd. Jag vet inte om det har att göra med att jag läser den som e-bok eller om det är författarens val, men det är alldeles för få styckesindelningar, ibland inga alls. Jag saknar andningspauser, historien flyter samman när jag inte får chans att lyfta blicken till nästa stycke. Det är synd och förmodligen en stor del till att jag villar bort mig.


Titel:
Sorgsna själar
Författare: Léonora Mian
Förlag: Sekwa (2013)
Typ och sidor: E-bok – 214 sidor
Recensionsexemplar

Spännande, hemskt och alldeles fantastiskt

Davidsstjärnor – Kristina Ohlsson.
En förskollärare på Salomonskolan i den judiska församlingen i Stockholm skjuts ihjäl mitt på dagen utanför skolan. Nästan samtidigt försvinner två pojkar, från samma församling. Har de med varandra att göra?

Fredrika Bergman är tillbaka hos polisen igen och jobbar återigen med Alex Recht som chef. Först det ena, och sedan även det andra, fallet hamnar på deras bord och mycket snart dyker en gammal israelisk legend upp i utredningen. Historien om Papperspojken som rövar bort barn verkar på något sätt höra nära samman med pojkarnas försvinnande. Kanske är det mer än bara en legend.

Kristina Ohlssons femte bok om Fredrika Bergman, Alex Recht och de andra är precis så som de var i början, precis det som fick mig fast i Tusenskönor. Spänningen finns där, men det är så mycket mer. Framför allt personerna, som dessutom har fått mogna ännu mer, tilltalar mig och är det som gör att  jag fastnar på samma sätt som jag gjorde för ett antal år sedan och som är det jag tycker om hos Kristina Ohlsson. Handlingen har ett högt tempo och när man börjar tro att man förstår hur allting hänger samman så tar det hela tiden en ny vändning.

Till en början hade jag lite problem med de korta delar som ger en glimt av vad som kommer att hända i slutet. Mest för att jag tror att de är någonting annat än vad de senare visar sig vara. Och då börjar jag i stället gilla dem, för de har ju lyckats med det som hon förmodligen hade tänkt sig – att förvirra läsaren.

Jag tyckte att Paradisoffer, boken före den här, kändes lite snabbt och ibland slarvigt skriven, trots att jag gillade den. Men nu är hon tillbaka lika starkt som före den och hela Paradisoffer får en annan bild och ett annat sammanhang när man har läst Davidsstjärnor. De hör ihop, bland annat för att vi fick en chans att börja lära känna Eden Lundell, som nu är chef på Säkerhetspolisen, innan hon blev viktig på riktigt – för det är hon i den här boken.

Jag hoppas verkligen inte att det dröjer allt för länge innan nästa bok av Kristina Ohlsson kommer.


Titel:
Davidsstjärnor
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag och år: Piratförlaget 2013
Typ och sidor: Inbunden – 491 sidor
Recensionsex

Grégoire Delacourt – Allt jag önskar mig

Lättsamt men ändå allvarligt

Grégoire Delacourt – Allt jag önskar migAllt jag önskar mig – Grégoire Delacourt.
Livet blev inte riktigt som Jocelyne, även kallad Jo, hade tänkt sig. Drömmen om ett liv som modeskapare förvandlades till ett liv som ägare av en sybehörsbutik. Drömprinsen dök aldrig upp, i stället hittade hon den snälle, trevlige Jocelyn, även kallad Jo. Men trots att det inte blev som det var tänkt är hon ganska tillfreds med sitt liv, trots allt. Hon är inte som sina väninnor som ständigt drömmer om att vinna högsta vinsten på Lotto.

Men en dag övertalar de Jo att spela. Och hon vinner. 18 547 301 euro! En riktig storvinst som kan förändra livet. Men Jo är inte säker på att hon vill att livet ska förändras bara för att hon blir rik. Hon berättar inte något för någon, inte ens sin man. Hon skriver små hemliga lappar om vad hon drömmer om, men förverkligar dem inte.

Det här är en intressant historia om vad som egentligen gör en människa lycklig. Mår vi bättre för att vi helt plötsligt har en massa pengar på banken? Blir livet med ens lättare – eller kan det bli tvärtom? Jo oroar sig för hur andra ska se på henne och kanske är det därför hon håller allting hemligt, till och med för sin man. Som läsare följer man med i hennes våndor och förstår hur jobbigt hon har det – även om det kanske kan ses som någon form av lyxproblem. Man börjar tänka och tankarna fortsätter att snurra – hur skulle jag vilja leva om det omöjliga plötsligt hände?

Grégoire Delacourt skriver gripande och fint, det finns gott om charm och humor. Först mot slutet är sensmoralen lite för stark, men det går att stå ut med eftersom det på vägen dit har varit så fantastiskt tidigare.


Titel: Allt jag önskar mig
Författare: Grégoire Delacourt
Förlag och år: Sekwa 2013
Typ och sidor: E-bok – 124 sidor
Recensionsex

Det intressanta försvinner i mängden

Mikael Fant – Vattnet i marsVattnet i mars – Mikael Fant.
Alltihop börjar med en stor familj samlad till en begravning. Det är modern och mormodern Inga Aronsson som har dött, en person som man får känslan av är lite av familjens nav. Och det är därifrån historien tar sin början, för att sedan förgrena sig ut i de olika familjemedlemmarnas personligheter och historier. De helt olika döttrarna, några av deras män och även några barnbarn. Historier som ibland går ihop, ibland inte alls har med varandra att göra.

I denna saliga blandning finns det flera riktigt intressanta personer. Agneta, som precis har vunnit en dikttävling och fått åka ner till Stockholm och hyllas stort av framstående tidningsmänniskor. Det finns bara en liten, liten detalj – det är inte hon som skrivit dikten, hon har bara hittat den. Eller Fredrik; son till Ingas dotter Eva och hennes partner Sónia, som har börjar lära sig observera och se hur andra människor agerar. Men även hans biologiska pappa finns med i bilden och är en av de personer som berör mig; en ensam homosexuell man som inte vill något hellre än att hitta kärleken.

De här guldkornen dyker upp med jämna mellanrum och blir kvar i mig. Men det finns också många fler som bara flyger förbi, som jag ganska snart inte vill läsa mer om. För ibland tenderar det att gå över gränsen, jag har svårt att tro att de karaktärerna kan finnas på riktigt när historierna inte verkar bli mycket mer än historier. Och det gör mig lite besviken.

Men det finns en sak till som gör att jag blir lite förvirrad. Det känns inte som att vi kommer någonstans. Historien knyts visserligen ihop, från början till slut, men ingenting speciellt har hänt, ingenting som har tagit personerna framåt på något specifikt sätt tillsammans. Det är en historia om flera olika historier. Jag önskar att de hade hört samman på ett annat sätt än att de bara är släkt med varandra.


Titel:
Vattnet i mars
Författare: Mikael Fant
Förlag och år: Piratförlaget 2013
Typ: Inbunden – 416 sidor
Recensionsex

Vilhelm Moberg – Utvandrarna

Totalt överraskad av Utvandrarna

Vilhelm Moberg – UtvandrarnaUtvandrarna – Vilhelm Moberg.
Varför är det ingen som har tipsat mig om Vilhelm Mobergs klassiker? För om det är någon (några, Utvandrarna följs ju faktiskt av tre böcker till) bok som förtjänar att, nej bör, tipsas om så är det Utvandrarna. Varför sa ingen till mig för flera år sedan att jag borde kasta mig över dem med en gång? Jag blev inte ens tvingad att läsa dem i skolan. Fy på er.

För om det är någon klassiker som bör läsas så är det den här. Det kan jag verkligen konstatera nu. Från första kapitlet blir man uppslukad av de fattiga småländska böndernas öden – trots att man ju delvis vet hur det ska gå.Karl Oskar och Kristina växer bit för bit fram och man får dela deras liv, deras kämpiga vardag. De blir riktiga människor och jag imponeras så oerhört av deras envishet, kämparglöd och mod. Vi har mycket att lära av de människor som levde under mitten av 1800-talet – men samtidigt kan vi dra paralleller till dagens invandrare. I första boken har Karl Oskar och Kristina visserligen inte kommit så långt som till att bli invandrare än, men beslutet om att våga lämna allt man känner till och aldrig komma tillbaka är så mycket större än en utomstående någonsin kan föreställa sig. Jag våndas med Kristina när hon inte vet om hon ska våga följa med eller inte, jag förstår deras sorg och deras tvekan. Och framför allt är det just Kristina som jag tar till mitt hjärta.

Och sen måste jag nämna språket. Vilhelm Moberg bevisar att en klassiker inte behöver vara svårläst eller tung. Det flyter så lätt och är tidvis så vackert. Och charmigt, när den breda småländskan lyfts fram i dialogerna.

Nej, det går nog inte att förklara hur oväntat bra den här är. Lyssna bara till mitt tips – läs den om du inte redan gjort det.


Titel:
Utvandrarna
Författare:
Vilhelm Moberg
Förlag: Albert Bonniers förlag
Första gången utgiven: 1949
Typ & sidor: Pocket – 573 sidor

 

Personligheterna berör mer än smakerna

Muriel Barbery – SmakenSmaken – Muriel Barbery.
Den berömde matkritiken Pierre Arthens ligger för döden. Det är inte långt kvar nu. Men innan det är dags vill han återuppleva den främsta smaken, den som han känner finns någonstans där på tungan. Men frågan är vilken det är? I sitt huvud går han igenom den ena matupplevelsen efter den andra som han har fått uppleva under sitt smakrika liv, allt från barndomens köttgrytor till de senaste årens kulinariska upplevelser på stjärnkrogar.

Men det är inte bara hans mathistoria vi får följa. Emellanåt dyker även röster från hans omgivning upp; barn, frun, grannar och andra personer. Och därmed växer en person fram, en person som är långt ifrån alltid älskad.

Visst gör Muriel Barbery ett oerhört bra jobb med att beskriva alla smaker, det riktigt vattnas i min mun där jag sitter på tåget med lurarna i öronen. Men det som är värt ännu mer är de fina personbeskrivningarna, de andra personernas berättelser. För orden är så klockrena att monsieur  Arthens mycket väl hade kunnat vara en livs levande människa. Och jag hade önskat mig lite mer av den varan, lite mer personliga reflektioner som inte handlar om mat. För efter en stund slutar det att vattnas i munnen och jag längtar efter det mänskliga, efter relationerna. Speciellt eftersom allt utspelar sig i samma hus som Igelkottens elegans och vissa karaktärer känns igen därifrån. Jag vill veta mer om dem!


Titel: Smaken
Författare: Muriel Barbery
Förlag: Sekwa (2011)
Typ: Ljudbok

Lite segt, men välskrivet

Hjorth/Rosenfeldt – FjällgravenFjällgraven – Hans Rosenfeldt & Michael Hjorth.
Sex lik hittas i en grav uppe i fjällen och eftersom man inte vet vilka de är eller var de kommer ifrån så kallar Riksmordkommissionen snart in. Och den här gången är kriminalpsykologen Sebastian Bergman självklar att få följa med – resten av gruppen fick faktiskt en helt annan bild av honom i det senaste fallet. Men att ta reda på vilka de mördade är är inte det lättaste och Sebastian har svårt att förstå varför han ska vara där; de har ingen mördare och inga mördade att förstå. Men huvudsaken är att han får vara nära sin nyfunna dotter.

I en parallellhistoria utreder en journalist på Uppdrag granskning två invandrares försvinnande. Och det här med den här delen av historien som det blir aktuellt och kopplat till vår samtid och tiden som boken utspelar sig i. Den delen är egentligen mer intressant än morden, även om det är ganska uppenbart att de ju på något sätt ska vävas samman till slut.

I Rosenfeldts och Hjorths andra del om Sebastian Bergman började jag precis se hans mänskliga sidor och nästan börja tycka synd om honom. Men den tiden är förbi nu igen. Även om Sebastian inte längre knullar runt på samma sätt som tidigare och är trevligare mot sina arbetskollegor så är han ett riktigt svin mot en av de han älskar – och det går inte att komma ifrån att han är oerhört självisk. Men samtidigt är det någonting som engagerar och det är ganska skönt att få tycka illa om en huvudkaraktär i en bok.

Och det är välskrivet, har driv och är spännande. Men det är samtidigt något tråkigare än de tidigare böckerna. Det höga tempot har försvunnit, vilket även Sebastian Bergman själv konstaterar mot bokens slut genom att säga att det var en väldigt tråkig väg den här gången. Kanske kände författarna själva att de inte riktigt nådde upp till samma topp som tidigare.

Men egentligen gör det inte så mycket. Det blir en trevlig spänningsroman ändå.


Titel:
Fjällgraven
Författare:
Hans Rosenfeldt & Michael Hjorth
Förlag och år: Norstedts 2012
Typ: Inbunden – 425 sidor

1 2